börjar tredje och sista delen av Djävulsdansen. Slå på tv´n och kolla nu!!!!

När jag började gå i terapi och förstå att jag var medberoende så var det till en början väldigt omskakande på ett positivt sätt. Äntligen någon som förstod. Äntligen någon som jag kunde vara helt öppen för. Någon som förstod vad jag pratade om, som inte bara la huvudet på sned och tyckte att allt lät nattsvart. Jag fick prata om all min besvikelse, om all min utsatthet, och min ilska.  Gick dit och var förbannad. Så arg! (sorgen kom långt senare). Pratade mest om andra som gjorde mig förbannad. Andras beteenden, andras brister, andras risiga sätt att bete sig mot mig. Hela tiden.

Efter några veckor i terapi fick jag min första kalldusch när –  låt oss kalla honom Lasse – frågade ”vad har du för vinster i den här relationen?” Jag ba, vad snackar han om nu??? Vinster??? Klart jag inte har några jävla vinster av att leva i det här kaoset. Men Lasse insisterade och introducerade mig för begreppet ”offerkofta”. ”Har du inte på dig offerkoftan nu Sanna?” frågade Lasse och jag blev förbannad på honom och frågade vad han egentligen menade med det.

Han förklarade att jag givetvis i viss mån var ett offer för omständigheter, men att man som medberoende ofta ”hamnar” i situationer och relationer där offerkoftan åker på. Vinsterna är att vi slipper titta på våra egna brister. Att vi jämfört med den beroende ”skitstöveln” framstår som tämligen perfekta. Att vi altid har rätt. Att vi är klanderfria och utsatta. Att vi genom att fokusera all vår kraft och energi på andra ”slipper” fokusera på oss själva och vår egen känsla av värdelöshet. Vi ser oss ofta som offer även utanför relationen. Ständigt, eller i alla fall ofta utsatta för allehanda oförätter.

Lasse förklarade att jag för att bli fri från medberoende måste börja ta ansvar för mig själv. Bli min egen älskande förälder som ser till att stoppa in mig i situationer där jag inte är ständigt utsatt. Ingen annan vuxen kommer att göra det åt mig. Välja relationer och situationer där jag inte är ett offer. Kräva jämlika relationer. Gå i från de jag tycker behandlar mig som skit. Ställa krav och sätta gränser för att slippa känna mig som ett offer. Jag tyckte att han var helt fel ute just där och då (medberoende klarar oftast inte av att ta kritik:-), men jag började tänka på offerkoftan, och hur skönt och lätt livet skulle kunna kännas utan den.

I morgon visar vi tredje och sista delen av Djävulsdansen. Den handlar om att bryta upp. Om att att ta av sig offerkoftan och agera i stället för att reagera. Om att välja sitt liv. Att om att man måste ta hand om sig själv före man tar hand om andra vuxna människor.

#medberoendedag7

Stor kram

Jag vet inte hur många medberoende som jag har träffat under åren som rent konkret har svårt att ställa krav eller lämna en relation på grund av ekonomiska skäl. När man har dansat djävulsdansen ett bra tag så är ekonomin oftast rejält misskött. Pengar är det sista man orkar bry sig om när världen rasar. När gränserna mellan jag och du är utsuddade som för nästan alla djävulsdansare så är ekonomin inte sällan en gemensam smältdegel av ångest.

Trots att jag och Blondinbella har olika åsikter om det mesta så måste jag verkligen tokhylla henne för satsningen  Economista. Boken, podden och medlemsklubben som vill peppa kvinnor att ta makten över sin ekonomi. ”Att ta hand om dina pengar är detsamma som att respektera dig själv. Vi kallar det Economista: att styra din ekonomi och därmed ditt liv istället för att ekonomin styr dig. Boken ger dig enkla verktyg för att hantera dina pengar så att du får energi över till roligare saker än att ligga sömnlös av ekonomisk stress.” Sjukt bra satsning. Och välbehövlig för oss medberoende. Det handlar återigen om fokusförflyttning, om egenvård och att älska och respektera sig själv. Tycka att man är värd en bra ekonomi. 

Att ha egna pengar i egen plånbok gör valmöjligheterna större på livets alla områden. Inklusive att för en tid, eller kanske för alltid, lämna det sjunkande skepp som en missbrukare utan vilja, insikt och motivation faktiskt är.

#medberoendedag6

Först och främst: Tack återigen för all fantastisk feedback på andra delen av Djävulsdansen. Ni ger oss så mycket kärlek! SÅ glad att jag har fått göra den här resan tillsammans med er.

Några frågor som kräver svar:

Någon frågade i kommentarsfältet vad Anns och min relation har betytt för mig. Oerhört mycket, är det enkla svaret. Som jag tjatat om tidigare så är beroende/medberoende extremt skamfyllt. Okunskapen,  de förlegade, moralistiska attityderna kring beroende och inställningen att alkisen är en frisk person som väljer själv och alltså enligt den devisen måste ses som ond skitstövel gör oss fyllda av skam. Skam, skam, skam. Jag borde vetat bättre. Borde lämna. Borde hata. Borde vara starkare.

Ann och jag har från dag ett kunnat prata fullständigt skamfritt med varandra om våra liv, våra val och våra drömmar. Öppna hjärtat och berätta om alla tillkortakommanden, om vrede, om sorg, om svek, och brustna drömmar, om att känna sig som en jävla idiot som vägrar släppa hoppet om att kärleken ska kunna göra oss friska. Sådär som Märta Tikkanen sa i går. Ann har aldrig dömt mig. Jag har aldrig dömt henne. Vi har lyssnat på varandra och med respekt och kärlek guidat varandra mot bättre tider, bättre egenvård, bättre liv. Ann har också fått mig att skratta. Har nog inte skrattat så mycket som jag har gjort de sensate tre åren under hela mitt liv. Tack kära, fina, rara Ann för att du hyrde ett skrivbord på Garbo Reportage och blev min vän när jag behövde det som mest!

En annan fråga handlade om hur man ska göra med barn vars ena förälder är aktiv missbrukare och som i bland blir våldsam framför barnen. Våld kan under inga som helst omständigheter ursäktas. En missbrukare som är full/påtänd och brukar våld ska polisanmälas. Det hjälper er båda i längden. Du och dina barn lever i en farlig situation och jag råder dig att söka hjälp nu. Om du vill kan du maila mig: sannalundellsblogg@gmail.com så ska jag göra vad jag kan för att guida dig.  Stor kram, styrka, mod, kärlek, hopp.

En god tumregel att hålla sig till är att barnen aldrig ska behöva träffa den beroende full eller påtänd. Självklart kan abstinens, förnekelse, lögner, och den irritabilitet som finns även när den aktiva missbrukaren inte är full /påtänd också vara jobbig/skadlig för barn, men barn behöver också träffa båda sina föräldrar. Genom att själv vara ärlig, rak och konkret berätta för barnen att beroende är en sjukdom och att mamma/pappa är sjuk så har du gjort världen mer begriplig för dem. Mitt råd är att du ber om stöd hos beroendeenheten i din kommun. Kanske kan ni ha ett samtal med din partner och komma fram till gemensamma regler för hur ni ska förhålla er till barnen.  Om din partner vägrar och tycker att hen inte har några problem, gå dit själv och sök stöd.

Det är dags att läsa mer. Nu om beroendesjukdomarna. För mig har det hjälpt extremt mycket att förstå att beroende är en sjukdom och exakt vad den sjukdomen gör med en persons beteende och psyke. Här kommer dagens boktips:

#medberoendedag5

Nu har du förhoppningsvis lyckats skapa åtminstone en liten, liten egen platå och fått en hel del kunskap. Med ett litet eget inre rum där de kloka som gått före dig och skrivit alla de här grymma böckerna håller dig i handen, kanske en självhjälpsgrupp/terapeut att bolla med så är det dags att börja fundera över din egen vilja, dina egna drömmar, dina egna behov.

Vad behöver du? Vad vill du? Vad drömmer du om? Vad gör du för att ta hand om dig själv? Eller är det så att din relation slukar all energi, kraft och tid. Kretsar hela ditt vara kring relationen?

För det första, en extremt viktig uppmaning på vägen: Försök att inte känna skam över att erkänna det inför dig själv. Medberoende bär ofta på så jävla mycket skam ändå. Skam över att inte lyckas upprätthålla det perfekta. Skam över att de goda intentionerna landade så käpp rätt fel. Skam över att vi inte lyckas lämna någon som så uppenbart klampar över dina gränser.

Och där kom vi till gränserna, ditt absolut viktigaste verktyg framöver.

Gränser är avgörande för en sund relation. Gränser klargör var Du slutar och var Jag börjar, vilka problem tillhör Dig och vilka problem tillhör Mig.

Vad är gränser? Precis som husägare drar fysiska linjer runt sin egendom, måste vi ställa mentala, fysiska, emotionella och andliga gränser för våra liv för att hjälpa oss att skilja vad som är vårt ansvar och vad som inte är det… säger Dr Henry Cloud, psykolog och författare till Boundaries (asbra bok, även om den är lite väl Doktor Phil-aktig)

Var och en av oss har gränser, av vilka en del går outtalade, i många områden i våra liv. Vi sätter gränser när det gäller fysisk närhet och beröring, vilka ord som är acceptabla när vi blir tilltalade, ärlighet, emotionell närhet (till exempel hur mycket vi själva visar för andra). När en, eller båda personerna, i en relation har svårt med gränser, lider relationen.

Finns det ett beroende i familjen så har nästan alltid gränserna blivit suddiga, oförutsägbara eller obefintliga. Beroendesjukdomen vill utplåna kontroll och gränser för att få fäste och helt kunna ta över. Detta sker smygande och stegvis, manipulerande, så det är inte konstigt att dina egna gränser plötsligt har börjat svaja.

För att återerövra sina gränser så krävs det att du kan kliva en bit i från. Börja se med det där utifrån perspektivet. För mig har det varit jättenyttigt att använda tankeleken ”vad skulle jag tycka om min bästa kompis gick med på det här/blev utsatt för det här/betedde sig så/sa så?”. Med den tankeleken får man fatt i sin egen inre kompass, sin etik. Vi har som sagt ofta lättare att fokusera utanför oss och till en början kan då en sån tankelek hjälpa oss att börja lyssna inåt, tycka att vi själva är värda samma omsorger som de vi har i kring oss.

Börja smått! Börja med att sluta tacka ja till allt. Börja med att sluta göra saker/ta slut på dig själv/se till andras behov före dina egna för att vinna uppskattning. Bli inte klassmamma för fjärde året i rad. Curla inte dina tonåriga barn. Var inte hemmets obetalda serviceinstans. Tacka inte ja till umgänge och middagar och barnöversovningar, till att vara flyttgubbe när bekanta flyttar, ta hand om gammelmosters hund veckans alla dagar för att pleasa andra. Säg ”tyvärr, jag kan inte”. Förklara inte varför. Du är inte skyldig att säga ja till allt och alla. Du är inte skyldig några förklaringar. Du har rätt till dina gränser och kommer att vara älskad ändå! Tro mig. Ut och träna nu!

Så småningom när du blir en fena på att sätta de små gränserna är det dags att börja ta tag i de större, viktigaste. De som har med drogerna/missbruksjaget att göra. Beroendet. Att bestämma sig för att inte vara en del av det. Du kan aldrig sätta gränser för någon annan. Bestämma att han eller hon ska sluta dricka/droga/svälta sig. Men du kan bestämma dig för hur du ska förhålla dig till det. Du kan bestämma att du inte vill vara möjliggörare. Sluta ljuga och täcka upp. Sluta dricka tillsammans med. Inte träffa partner/mamma/pappa/barn om hen är full eller påtänd. Våga ta det där första darriga snacket. Att försöka lugnt och ickedömande förklara att du inte vill vara en suporter till din älskades undergång.

Det viktigaste med gränser är att att föröka stå upp för dem. Att inte låta missbrukare klampa över dem gång på gång. Då raseras de och det blir så svårt att bli trovärdig nästa gång du försöker stå upp för dig själv och dina behov. Så börja smått. Och försök vara benhård. Fick en annan bra tankelek när jag var på familjevecka i våras. Se det som att du skickar en faktura. 1. Du skriver fakturan och specificerar ditt krav och kommunicerar dina behov OCH är tydlig med vilka konsekvenser som väntar om dina behov inte beaktas. 2. Om den beroende inte lyssnar/skiter i dina krav/behov så skickar du en påminnelse. 3. Om den beroende återigen skiter i dina krav/dina behov så går fakturan till inkasso. Allvarligt läge. Förbered dig och gör en plan för vad du ska göra om dina behov inte blir mötta. 4. Kronofogde och då är loppet kört. Då måste du verkställa  konsekvenserna. Har du sagt att du ska flytta, så måste du flytta. Har du sagt att det ska ta slut, så måste det ta slut.

#medberoendedag4

Kram

Först en fråga från Clara:

Hej Sanna!
Var kan man få träffa en anhörigterapeut? Vilka aktörer erbjuder gruppträffar där man kan få träffa andra medberoende? Obs att alanon med sin kristna utgångspunkt i tolvstegsmodellen inte är aktuell för mig.

Sök på nätet. Det finns andra behandlingsformer än 12-stegsmodellen. KBT, transaktionsanalys, gestaltterapi och integrationsterapi. Även klassisk psykoterapi med en terapeut som har riktat in sig på medberoende.

I Större städer finns anhöriggrupper ofta knutna till beroendemotagningarna/beroendecentrum.

Angående att 12-stegsprogrammets har en kristen utgångspunkt så måste jag som har läst en del poäng religionsvetenskap ändå protestera lite. Visserligen var grundarna till AA kristna. Men resonerar man enligt den tankegången så måste man ju i stort sett steka samtliga västerländska terapeutiska inriktningar, eftersom de flesta grundarna var/är kristna/judiska. Även de mänskliga rättigheterna är grundade på kristen värdegrund, den muslimska världen har velat skapa tillägg till de mänskliga rättigheterna för att just uppmärksamma västvärlden på att den alltid utgår från att den är norm. 12-stegsprogrammen är jättetydliga med att de inte företräder någon politisk-, religiös- eller annan intresseorganisation. De välkomnar alla. Man talar i programmen om högre kraft, men det är helt upp till var och en att bestämma vad den där högre kraften är. Det finns också en sund och bra uppmaning till alla som väljer att gå på möten: Ta till dig det du vill och låt resten vara.

Det är dock viktigt att 12-stegsprogrammen inte ska ersätta individuell terapi. Det är två skilda saker.

Hoppas du hittar rätt:-)

Nu till tredje dagens uppgift. Kunskap är nyckeln till förändring. Läs, läs, läs! Försök att lära dig allt du kan om medberoende. Här är ett gäng böcker som jag varmt rekommenderar. För mig var det lite som att hitta nycklar till mig själv och mitt liv när jag läste. Läsandet var också ett sätt att skapa den där platån jag pratade om i går. Att läsa en stund om medberoende varje dag leder till att skapa medvetenhet, börja förstå sig själv, och ge sig själv kärlek. Fokus flyttas också från den man är medberoende till en själv.

När jag för första gången gick till en anhörigterapeut var det lite grann som att sakta vakna och börja se världen med andra, klarare ögon. Han sa redan initialt att om jag skulle ta tag i  mitt medberoende så skulle det bli lite som att skala en lök. Lager på lager av undertryckta känslor, ogråten gråt, återhållen ilska, sorg. Jag förstod föga. Tyckte ju att jag mådde ganska bra, att det var alla andra som var fuckups och behövde hjälp.

Under det allra första mötet gjorde han en groundcheck av mitt läge. Jag berättade om mitt liv, om mina ohanterligheter, om min bakgrund och mitt helvete som jag liksom tyckte att jag bara hade hamnat i. Som av en slump. En dramatisk relation som tog all min kraft. En okontrollerbar livssituation. Passion som blivit förlamande. Han lyssnade tålmodigt och det allra första rådet han gav mig var att försöka visualisera en platå. ”Du måste lära dig att gå upp på din platå”.

Han menade att jag sakta men säkert behövde börja se mitt liv lite från ovan, ställa mig utanför och titta in. Mitt i stormens öga, i kaoset, agerar vi nämligen inte rationellt. Vi reagerar på instinkt. Reagerar i stället för att agera. Alla våra känslor och handlingar står i relation till kaoset. Vi släcker bränder, men hinner aldrig göra en plan för att undvika att de uppstår. Jag blev skitirriterad på honom. Vadå platå? Jag hade betydligt viktigare akuta lägen att handskas med tyckte jag. Folk i kring mig som höll på att gå under. På vilket sätt skulle en jävla platå hjälpa dem? Men jag tog ändå med mig det han sa. Försökte skapa ett eget rum. Ett eget mentalt rum där jag kunde tänka klart utanför kaoset.

Det var här någonstans hästarna kom in i mitt liv igen. Jag började rida när jag var fem år. Har alltid velat vara i deras totala närvaro, lugn, raka ärliga kommunikation och nukänsla. Och ofta sett till att tillfredsställa det behovet, den längtan. Jag gick ut från terapeuten (medberoende=ofta duktiga flickor som vill vara till lags och leverera:-) och två veckor senare hade jag börjat på westerridskola på Okna Ranch. Umgänget med hästarna hjälpte mig att komma ut ur stormens öga för en stund. Att få perspektiv. Att landa. Börja ställa frågor till mig själv. Resonera. Dag två är alltså tanken att vi alla ska försöka hitta ett inre rum där vi får vara bara vi. Promenader, träning, skriva dagbok, gå på alanonmöte, träffa vänner, åka ut till landet själv, yoga, meditera, avslappningsband. Många medberoende tycker att det här känns omöjligt. Otäckt att bara fokusera på sig själv. Tomt, ensamt och meningslöst. Börja i liten skala. En kort kvällspromenad. Gör den helig. Bara gör det. #medberoendedag2

Först och främst vill jag tacka för all den kärlek, all den ömhet och alla berättelser som vi fått sedan första delen av Djävulsdansen sändes i tisdags. Någonstans anade jag våra filmer skulle beröra, men jag vågade inte tro att de skulle få ett sådant här otroligt genomslag. I dag såg jag att BO kräver lagändring. Barn som växer upp med missbruk måste få hjälp. Jag är så lycklig. Det här var precis det jag, Ann Söderlund och och vår grymma producent Ann-Linn Guillou ville!

Nu till dagens tema. Det första vingliga steget mot ett liv fritt från medberoende. Jag vill till att börja med tala om att jag inte är någon terapeut. Inget proffs. Jag är bara jag.  Jag berättar hur jag har gjort. Vad som har funkat för mig. Delar de kloka råd som jag har fått från andra klokare än jag. De som gått före och visade vägen.

Det första stapplande, kanske despertata steget är att ta mod till sig att prata med någon. Vem som helst som du känner tillit till. En vän, din mamma, en kollega, din syster, din bror. Berätta om det hemliga, om det mörka. Att du tror att din partner/mamma/pappa/syster/bror/bästis eller vem det nu är du oroar dig för dricker för mycket/knarkar/sexmissbrukar eller utagerar på annat sätt. Berätta om dina känslor. Din oro. Det du är med om. Berätta att större delen av din vakna tid har kommit att handla om att försöka kartlägga, kontrollera och hjälpa den här personen.

Berättandet är läkande. Det lättar ångesten och oron. Och du är på väg att sticka hål på förnekelsebubblan. Berättandet är också ett steg ut ur isolationen. Ur den bubblan där ”hemligheten” är gemensam och helig. Jag pratar ofta om förnekelse och jag kan inte nog poängtera hur viktigt det är att lära sig om vad förnekelse handlar om. Det är en symptombild som finns hos alla beroende. Även hos oss medberoende. Man förnekar helt enkelt sina problem. Både för sig själv och andra. Det är ett psykologiskt försvar för att hantera det man är med om. Och ett effektivt sätt att kunna fortsätta med sitt tvångsmässiga, besatta, i slutändan destruktiva beteende. Fortsätta droga, dricka, svälta sig, kicka på sex, osv trots att omgivningen börjar skruva på sig och se att det börjar spåra ur.

Den första dagen, det första steget. Berätta. Dela.

Var med mig och Ann Söderlund på den här resan! #medberoendedag1

Om exakt 8 minuter ska ni bänka er framför tv´n och slå på SVT1. Första delen av dokumentärserien Djävulsdansen drar i gång och vi är så peppade! Äntligen har vi nått målsnöret. Äntligen pratar vi om det onämnbara. Efter programmet är ni mer än välkomna att chatta med mig, Ann Söderlund och Ann-Linn Guillou på svt.se

Vi är så stolta!

I morgon har vi premiär för det första avsnittet av dokumentärserien Djävulsdansen. Som vi väntat! Som vi längtat efter att få dela med oss! Och nu är vi äntligen framme vid målsnöret. Det här är, tycker vi, årets kanske viktigaste tv-program. Vi har redan nu fått ett enormt genomslag i media. I dag drog Aftonbladet i gång med en reportageserie om anhörigskap och medberoende, så jävla bra initiativ! Jag och Ann var där i morse och gjorde 40 minuters live-sänd webtv. Se här!

Under den här treveckorsperioden kommer min blogg att förvandlas till en anhörigblogg med fokus på medberoende. Varje dag kommer jag att skriva om olika teman som berör anhörigskapet och svara på frågor från er. Känn er fria att fråga precis vad ni vill i kommentarfältet.

Stor varm kram