Hej Sanna,
Litet förvånande, Du är ju samtidigt så anti till alkohol. Det är ingenting konstigt med det, men borde Du inte då inte själv nobba nubben? Jag är själv väldigt moderat, men jag vet att för vissa finns inte ”lagom”, inga spärrar.

Alltså Ewa, jag har skrivit mycket om alkohol. Uppmärksammat att alkohol ses med så konstiga ögon i vårt land. Som vore det bullar, godis eller kaffe. Om att alkohol har blivit så normaliserat. Där vill jag skaka om lite. Alkohol är en drog, och ska behandlas därefter. Det vill jag väcka debatt kring. Vill att vi liksom ska fatta att vi drar i oss en drog som förställer oss, som gör oss mindre uppmärksamma, som dämpar ångest bättre än benzodiazepiner, som förhöjer, men också sänker, gör oss aggressiva, eller tokglada. Eller bara lite lagom dåsiga när den stressiga veckan går mot sitt slut. En drog med mycket brett verkningsspektra som är beroendeframkallande. Och att beroende är en sjukdom med i många många fall dödlig urgång och ett oändligt lidande för väldigt många anhöriga.

Men jag är inte absolutist. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg, jag tycker inte att man måste referera till sig själv hela tiden. Bara för att man själv klarar av att dricka en bloody mary eller två så behöver man inte negligera alkoholens skadliga verkningar för väldigt, väldigt många. Jag är vaksam. Jag har beroendesjukdomarna i släkten och håller ett extra öga på mig själv, det är man skyldig både sig själv och sin familj.

Jag och Lo, varm choklad, bullar och en gnistrande sol. Stallet är en befrielse, en ynnest, ett livselixir. Och hur kär blir man inte i den här flickan:

Nu är det Ekdahl på fyran. Fruimport. Unni Drougge är grym. Män som ”importerar” kvinnor gör det i 89% av fallen från fattiga och odemokratiska länder. Kvinnor som ”importerar” partner gör det endast i 19% av fallen från fattiga och odemokratiska länder. Det var väl ingen nyhet. Men fan vad irriterad man blir på dem som ändå, trots siffror, trots mängder av bevis på hur jävla knäppt den här importen oftast slår, ska hålla på och försvara sitt agerande. Att folk ska envisas med att referera till sina egna – och, detta är viktigt, avvikande – giftermål med thailändskor. Det är klart att det alltid finns undantag från regeln. Folk som träffas och drabbas av kärlek. Men måste man då välja att blunda för de problem som ju alldeles uppenbart existerar. Måste man välja att vara för fruimport bara för att man råkar tillhöra ett så kallat undantag. Lika knäppt som de vuxna karlar som kan slänga ur sig ”ingen har väl dött av lite smisk”, bara för att de själva fått stryk som små och inte blivit våldsverkare, kroniskt psyksjuka eller ickefungerande. Att man liksom ska försvara ett klart dysfunktionellt, orättvist system för att slippa känna sig som ett offer. Skumt. Och dumt.   

Snabbt in. Snabbt ut. Men vilken stad. Är kär i den kan jag säga. Så vackert. 

Yves Saint Laurent visste hur och var man skulle anlägga en trädgård, bygga sitt hus och skapa ett värdigt liv vintertid. Satan så fint.

Nu har jag landat i den här katastroffilmen där allt håller på att frysa bort och är galet trött efter idel alkohol på planet hem. Norwegian Airs mat var slut. Planet var helt tömt på käk, så det blev till att dricka öl och Bloody Marys, vilket i och för sig passade min flygrädsla fint. Men nu är jag trött som sagt.

att jag borde tvittra i stället för att blogga. Att jag inte berättar tillräckligt om mitt liv.  Men vad är ett liv?Jag vet inte vad jag berättar om i så fall? Är ett liv bara vardagsbestyr och beskrivningar av vad som händer i det praktiska? I görandet? Mitt liv sker mycket i mitt huvud. Jag tänker mycket. Jag iakttar min omgivning. Här berättar jag vad jag ser. Berättar om sådant som jag tror kan intressera er, påå samma sätt som det fångar mig. I bland skitgrejer. Små banala ögonblick av humor. Eller större omvälvningar som Mubaraks avgång. Jag kan ge mig på att analysera mer. Men mina vardagsbestyr är jag så förbaskat trött på och vill inte återuppleva skiten en gång till framför skärmen. Just nu i allafall. Det har varit så mycket bloggande om det redan. 

Kolla här. Gör det, snälla gör det bara. 

Mubarak har avgått. Nu tar vi och skålar. Nu fan händer det grejer i världen. 

att stan stannar upp och håller andan så fort det faller ett par decimeter snö. Allt bara fryser. Bilar kör fast, kör av, eller bara står helt översnöade. Folk beter sig som i en katastroffilm. 

Ännu löjligare blir det när man vet att 20 mil norrut rycks det bara på axlarna åt ett sånt här snöfall. Man tar fram sin spade, skottar rent och lever vidare. Bilen har dubbdäck och det plogas hela jävla tiden. 

Men här står vi som fån. 

Jag har hitta Quetzala Blancos blogg. Gillar den. Allt faktiskt. Den har många fina kvaliteter och jag blir glatt förvånad varje gång jag hittar in dit. Men, ja det finns alltid ett men. Jag hajjar inte hennes jävla hetsbantande. Hennes viktsnack. Det får mig att tappa sugen så fett på bruden.

Jag är en sån som brer ett lager smör på min morgonmacka och på det en halv avocado och på det en sjö av olivolja och därpå salt.  Sen äter jag lunch, helst en fet restauranglunch. Kvällen avslutas med en stor, hemlagad middag, med extra allt. Däremellan äter jag gärna att par bullar och sveper minst två latte. Jag är en ätare. Jag skulle förvinna om jag betedde mig som Quetzala. Jag skulle bli så ful. Det skulle bli så trist. Jag skulle bli sinnesjuk. Man måste ju äta Quetzala. Ät, det blir så tråkigt annars. Och fult smalt. 

om jag skrev att jag precis hade betett mig som ett as i ett bråk nyss. Vore det inte på sin plats generellt att vi skriver lite mer om bråkandet. För alla bråkar ju. Det ingår i alla mellanmänskliga relationer, ändå skrivs det förvånansvärt lite om just bråkandet. Till och med Katrin Zytomierska som ju bjuder på det mesta ur sitt liv, inklusive depp, gråt, och sitt brottande med kroppen och dess utformning, dvs högst privat skit, håller käften om bråkandet. Eller bråkar hon och Bingo aldrig? Bråkar aldrig Malin Wollin? Linna Johansson? Eller Alex Schulman? Varför skriver vi inte om bråken? 

Tyvärr har jag inte bråkat på ett bra tag, vilket får lov att sägas vara ovanligt, men jag lovar er att nästa gång då ska jag rensa här. Bråk borde inte vara tabu. Det är ju rent löjligt att låtsas om att den lilla pikanta detaljen inte skulle finnas i livet.  

Förvånansvärt många thaiare ser ut så här:

Nu också jag! Poy-sian slår vilken nässpray som helst. Och det är bara naturligt skit i den. Så sjukt uppfriskande. Som att inhalera vicks blå, fast inte lika rivigt. Passar lika bra när man inte är ett dugg förkyld, som i dag. 

Här får Jonas Wahlström för att han har sett det som sin livsuppgift att trycka upp ormar och kräldjur i nävarna på fobiska programledare. Kräldjur är kräldjur har ingen hjärna men en ryggmärg som säger att de ska bita med det enda lilla redskap som de kan försvara sig med, nämligen den lilla ormmunnen med sina sylvassa tänder när den fobiske programledaren håller för hårt.

Läs här och mys