Morgonpasset i P3. Carl Bildt var gäst i morse. Och aldrig tidigare har jag hört honom så vilse och mänsklig och på riktigt som i dag. Satan vad bra Hanna är. Inte ett dugg lissmande, inte ett dugg hukande för makten. Bara ärlig, nyfiken och rak, fast på ett kärleksfullt sätt. Att får höra Carl Bildt försvara varför han väljer att jobba så mycket när han har en sjuårig son hemma var bara för jävla underbart. Han kunde inte försvara sig, han kunde inte hävda att den svenska utrikespolitiken var viktigare än att vara pappa. Carl Bildt befann sig i en kontext där hans annars mycket framgångsrika härskartekniker i form av uteblivna svar, idiotförklarande blickar  och översittarton inte fungerade. Han framstod som en människa, med brister. Tack Hanna. Du är en hjälte. 

och det är jag så glad över. Här har vi liksom skapat en liten värld där vi annars ganska så ensamma frilansjournalister också får snacka skit  över en kopp kaffe med kollegor. Där vi också får dela ut uppgifter till veckans sopgumma (och vara sopgumma, det är också något fint med bara att få vara det!), sätta upp lappar i stil med ”din morsa jobbar inte här”, vattna blommor och ha uppstyrda månadsmöten, fast vi egentligen inte behöver det rent praktiskt. Yrket kräver det inte, men psyket. Man vill vara en del av ett vi, men i lagom dos. Man vill inte ha en chef som säger nej till en veckas ledighet när man hittar en sista minuten för 3500 kronor. Man vill inte ha jantekollegor som tittar snett när man inte kommer in exakt 9.00 utan tio över och i stället hade tänkt och sitta över tio minuter, dvs ansvara för sin egen tid och sina prestationer över den tiden. Eller mellanchefer som vill ha exakt koll på när och varför man lämnar lokalen under arbetstid. Man vill inte ha utlagda arbetsuppgifter som ”företaget” behöver ha gjorda fast de är sjuuukt tråkiga. 

Så den här mixen är himmelriket tycker jag. Sitter jag med en tråkig jävla irriterande skittext som i dag, så har jag bara mig själv att skylla. Jag är min egen chef, men har ändå kollegor. Dessutom trevliga sådana som man kan diskuterar hett och vilt med. För det har vi journalister behov av och vanligt dödligt folk tycker oftast att vi är asjobbiga åsiktsmaskiner när vi kommer i gång och tycker och har oss. 

och därför varit totalt uppslukad av stallet, hagar, mockning, borstning, fodring och så vidare. Inte fällt upp datorn på hela helgen. Bara valsat runt med skottkärror och grepar och hösäckar och känt bonden i mig få frid. Jag är så glad för denna hästflytt, men lite rädd också. Jag har en unghäst, vad har jag gett mig in på? Kommer jag att klara av det, orka med?

Men glädjen har hittills överhanden. 

I övrigt vill jag berömma Lena Sundström som gjorde ett så förbannat bra inslag om vår oftast jävligt ogenomtänkta och därmed oetiska turism på TV4-nyheterna. Vill också ge en stor käftsmocka till den blå alliansen som har skapat det nya sjukförsäkingssystemet där cancerpatienter utförsäkras till höger och vänster. Det här är effekterna av att vi får några futtiga skattehundralappar mer i plånboken. Snålt Reinfeldt. Ta från de lidande, ge till de rika. En oskön politik. 

Nu ska jag sova och drömma om den här soliga, hoppfulla dagen. Kände ni våren i er i dag? Det gjorde vi. 

Det är kvittohögarna, fakturorna och min rädsla för att allt, precis allt kommer att gå åt helvete när jag tar tag i min förbannade företagspärm och gör det berömda bokslutet. Hugaliga. Det mesta är ändå, med hjälp av fina anvisningar från min bokföringskvinna, på plats. Hon har styrt upp mig. Så den är inte helt verklighetsförankrad den här ångesten. Tvärtom, den är fobisk. 

Så kul är mitt liv i dag. Vi torkar skåp, slänger tidningar och rensar skit. Men vi bjuder oss själva på lunch och mina kollegor är trevliga, så jag tar tillbaka min ironiska inledning. Vi har kul på riktigt faktiskt. 

Återigen en natt med Lo, min lilla son som sedan entrén i den här världen har vaknat mellan två och åtta gånger per natt. I natt blev det tre gånger. Han är ett mysterium. Följer inte min andra barns logiska mönster som säger att den sköna långa sammanhållande sömnen liksom automatiskt etablerar sig i takt med att de blir så där ett halvår och börjar käka välling och mat. Att barn har en liten avvänjningsperiod på en vecka eller så, men sen verkligen njuter av att sova som små stockar i 12 timmar. Men inte Lo inte. Han har haft en avvänjningsperiod på drygt ett år. Ingen tutte, ingen napp, ingen latjolajban. Ingenting av direkt vinstkaraktär ges honom när han vaknar, ändå fortsätter han med sina nattliga gnälleskapader.

Och tro mig, jag har försökt allt, varenda liten metod som jag finner värdig och human. Men han är som han är. Bara att gilla läget.   

Så jävla bra!!!

Trots att Eddys ord är hårda så kan jag inte låta bli att tänka mig honom snäll och roskindad som Fredrik Skavlan när han gör ett försök till att höja rösten och säga detta. Det blir liksom bara gulligt. 

Borta bra men hemma bäst. Känner mig som en tant i scarves och fotriktiga skor när jag säger så, men det får vara. För gud som jag har längtat. Sovmorgnarna har varit livsnödvändiga, solen likaså, men jag skulle ljuga om jag sa att längtan inte har värkt i kroppen. Och givetvis går inte thailändska stränder upp mot det här slasket. Om barnen befinner sig i slasket så är det ju slasket som gäller.

Men jag är så glad över den här resan, vi har haft det så inåt helvete skönt. Det finns inte bättre ressällskap än en gravid kvinna om man behöver vila upp sig. Ingen fest. Bara sömn, galna mängder mat och minst en massage om dagen. 

I dag är vi hemma hela gänget och äter glass och målar lerelefanter och tvättar kläder och betalar räkningar.