Har precis slagit mig ner vid skrivbordet på kontoret som ekar tomt. Har i 30 minuter försökt motivera mig själv här med Håkan Hellström på högsta volym, ett par tända ljus och en kopp kaffe vilket dessvärre bara har dragit i gång en stark längtan efter hallaballola. Jag vill skolka. Vilket är en störd känsla, för jag älskar ju egentligen att skriva. Men jag vill alltid skolka när jag måste något. Alltid. Det ligger som en inbyggd mekanik i mig. Lite kbt på det, så kanske jag kan ändra känslan. 

Solen skiner rätt i nyllet. Långa södermannagatan kan vara den enda gatan på söder som solen those dark days hittar fram till. Och här sitter jag och njuter en latte och macka och DN och då Hanna Hellqvists lilla Namn och Nytt text om gubbars och deras besynnerliga känsloliv i synnerhet, medan pappan tar hand om utfodringen av de små där hemma. Slabbandet med yoghurten, de små kladdiga fingrarna som så ivrigt sträcker sig efter mjölkpaketet som i nästa sekund ligger i en pöl av sitt eget innehåll, på golvet, tillsammans med de halvätna mackorna och leverpastejsbitarna. Det slapp jag i dag, och det säger jag tack Älskade för! Så enkel är jag att tillfredsställa. Här behövs inga diamantringar inte. En stund för mig själv, och jag blir som en mjuk pepparkaka i sinnet. Öm och kärleksfull.

Jag älskar Hanna Hellqvist. Vore jag man eller lesbisk skulle jag bli kär. Men nu är jag straight, så min kärlek sträcker sig till beundran. Som den rutinlösa kvinna jag är, så kan jag tala om att min enda rutin what so ever består i lyssning av morgonpasset i P3. Mina dagar blir aldrig så bra som en inledning med Hanna, Martina och Kodjo. Och just nu är det nån jävla insamling till förmån för barn, så Martina sitter i en glasbur i Malmö med Jason och Nor och stämningen där inne är  inte på långa vägar så varm som i morgonpasset. Martina behöver Hanna och Kodjo. Martina är lite blyg och obekväm i glasburen. Släpp ut henne, jag lovar att köpa allt på auktionen, bara jag får tillbaka mitt morgonpass.

Fler störda tomtar här.

Det var kolmörkt och min Iphone har ingen blixt, dessutom vet jag inte om de andra föräldrarna vill att jag outar deras barn. 

Nåväl, vi får ta det i ord: skitfint lussetåg, as simple as that! En stor imponerad bamsekram till fröknarna som dresserat min lilla Lo till att kunna sitta still, göra perfekta handrörelser OCH låta tomtemössan vara på till slutet. Min son. Herregud.

Iggy var lika bra han. Så söt. Så på. Så laddad. 

Men bieffekten: två kräksjuka pojkar. Det tar ju aldrig slut. Jag är så trött på skiten att jag inte tänker skriva mer om sjuka barn. Vips så försvann alla sjukor. Från och med nu finns inte vab här på skånegatan. Här finns bara glamour. Not. Men ni hajar, ämnet är så att säga uttömt, jävligt uttömt.

Kvällens:

Låt på hjärnan: Gubben i lådan. Daniel Adams Ray är min nya älskling.

Telefonsamtal: Josefin Crafoord, alltid lika kloka Josefin, en diamant bland glaskristaller.

Mat: Soppa och rostisar. Lågvattenmärke. Men näring till de sjuka ska det vara.

Event: Städning av akvarium med följden att den fetaste afrikanska albinogrodan gick bananas och rymde. Thrilling.

TV: random skit.

En av de ljuvliga bieffekterna av att ha barn är Luciatåg. Inga lussar mer gärna än dagisbarn. Jag älskar Luciatåg. 

Bilder kommer.

vilken rulle!!!! Oj så bra den var. Har sett mycket skit på sistone så man blir liksom förvånad när det bjuds på något riktigt bra. 

I övrigt denna söndag: Ett mysupplägg. Varm choklad och lussebullar. Bilutflykt. Mat på Ho´s. Glass, mer bullar och den här braiga filmen alltså. En skön söndag. 

Bara jävligt otäckt givetvis med själmordsbombaren. Jävligt naivt å andra sidan att tro att lilla Stockholm som ju alltid varit ett neutrum på något apart vis inte skulle råka ut för något sånt här. 

Men läskigt. Otäckt. 

och en totalt igentäppt näsa. Känner ingen smak på den lilla delikatesstalrik jag så mödosamt lagt upp åt mig själv. Det känns bittert, för det här ska vara sjukt goda grejer enligt killen på Urban Deli

Lufttorkad spansk entrecote, getbrie, kronärtskockssoppa, senaps- och druvjuiceinlagda oliver och brämhults färskpressade. Hade ju varit gott om jag hade haft fungerande smaklökar.

Det är synd om mig. Jag är sjuk och tänker ligga inbäddad i soffan och låta mig servas.

Men på pepparkakshusfronten är jag en vinnare. Fick ett samtal från Urban Deli där en snäll tjej meddelade att jag hade vunnit ett pepparkakshus (obs, jag är inte sponsrad av Urban Deli, även om det kan låta så)  deras julkalenderutlottning. Halleluja, jag slipper baka pepparjkakshus. Tack tack tack!

Du skrev nyss i kommentarfältet att du inte fått din Ann-bok. Maila mig på sannalundellsblogg@gmail.com, detta måste lösas. Kan det vara så att du var den där enda av vinnarna jag utnämnde som inte mailde någon adress? Hur som helst så måste ju detta fixas nu till jul. Maila!!!!

här i soffan. Fan vad läbbigt!!! Helt plötsligt bara dog datorn och vägrade vakna och jag som exakt hade färdigställt kvällens sista text efter att ha jobbat hela dagen som en jävla blådåre. Höll på att spy av chock. Försökte sätta på datorn typ fyra gånger utan resultat. Tillslut blev jag som sagt gråtfärdig och började skälla ut mig själv och min totala vårdslöshet och bristande tekniska förmåga och började skaka MacBooken som en tant och då plötsligt gick den i gång igen. PUUUUHHHH.

Har alltså mailat i väg veckans texter och kan förhoppningsvis ägna morgondagen åt att belöna mig själv på diverse sätt.  

skriver så att fingrarna blöder. Vi är duktiga. Vi är strukturerade. Det känns fint. Det är bra att jobba med en vän mitt emot. Man fuskar inte lika mycket.