Brasilianaren Dalton Ghetti gör konst av blyertspennespetsar. Gå in o kolla här om ni vill se mer. Människor ÄR konstiga.  

Går in här och kollar teckningar av en konstnär som petar syra och målar loss när trippen kickar in. 

då det inte fanns uteserveringar. Förbjudet att njuta av solen i vårt så jävla solfattiga land. Kommunistbestämmelser.

då det inte fanns caféer. Bara konditorier eller sunkiga lunchhak. Inga lattes, inga briemackor. Bara dammsugare, köttbullsmackor och bryggkaffe.

när det inte fanns mobiltelefoner. När det var ett teknikens under att kunna slå R2 och prata på andra linjen.  När min pappa kom hem med en kartong och vi vördnadsfullt packade upp en telefonsvarare med de allra sötaste små banden som man till en början spelade in väldigt uppstyrda hälsningsfraser på för att senare i tonåren lajjade loss totalt med.

när vi ringde heta linjen. Fröken ur. Slog i telefonkatalogen och ägnade hela dagar åt the fine art of busringning. 

när man gick till biblioteket och slog i lexikon och lånade på sig högar av böcker, läste tidningar och slog i arkiv för att hänga med. En tid utan internet. Avgrunden öppnar sig när jag tänker på den här tiden…

när folk, gärna med grå tinningar, inte ”trodde” på det dära internet. ”Bara en fluga, inge å bry sig om”.

När jag stod bredvid min mamma i kön på banken i Orminge Centrum varje månad för att betala räkningar och hämta ut cash. På plats liksom. Och när hon sen fick ett bankomatkort, och bankgiro, en heurekaupplevelse.  

När blocket.se hette Gula tidningen. 

Jag får svindel när jag tänker på den här tiden. Hur klarade sig folk?

Han vägrar låta mig avsluta den här kvällen med ett avsnitt Mad Men. Han kommer stapplandes på sina små celulitbelamrade ettårsben stup i kvarten och är så här glad. Greppar genast en stekspade som av någon outgrundlig anledning ligger i min soffa. Och så bankar han på mig lite kärleksfullt,

Ett nytt liv har börjat. Visst är det så kära vänner. Dagis kom in i bilden och jag skolkar från mitt skrivgöra som aldrig förr. Jag skriver nu i stället, halva natten minst. 

(hur i helvete ser jag ut här då?, Fatface. Jaja, Ninna är i a f söt som en sommardag.)

Jag drog alltså ut till Gnesta i morse. Min lilla raring är för liten för att ridas, så det blev en helt jävla amazing Brokeback Mounatin-tur genom det sörmländska mycket trollska landskapet på snyggingen Valentino (quarterhäst, inte spansk raggare). Och en uppföljning av projekt kollektiv. Min hästkompis Anna har nämligen grovt förenklat uttryckt blivit med kollektiv. För ett år sedan bytte hon liv. Hon hittade en gård, en ny kille och fick ett kollektiv på halsen… Därför är mina turer till Gnesta alltid en mycket intressant studie av det här kollektivprojektet med hönor som ska nackas, ombyggnationer av grishus,  nya Tipis i trädgården, komposter och cirkusvagnar. Alltid lika spännande att se vad som hänt sedan sist. En sak är klar: Gröna vågen har landat i Gnesta.

Det blev en jävligt fin helg på det stora hela. Inte minst för att karl i huset lekte Per Morberg, drog ut på jakt och kom hem med följande:

Barnen blev vilda, ville spara skogsfåglarna. Ha som gosedjur.

Men, nej, nej, ner i grytan med raringarna:

Här kokas det buljong. Ben o skrov, ner i grytan bara! Fanfuckigtastic

De söta små brösten stektes i smör, skjutsades in ugnen med grädde, svartvinsbärsgelé, salt, peppar och timjan:

Behöver jag ens säga att det smakade alldeles sjukt bra.

Till denna från skogen skänkta anrättning åt vi en risotto med nyplockade kantareller:

Vi har också passat på att fira min lilla 60-åring till mor ytterligare. Jag och brorsorna tog´na till Grand Hotell på frukost.

Där gjorde jag följande genusiaktagelse: 

Tjejfrukost:

Killfrukost:

Haha, men baconet klarade sig inte undan varken mig eller mamma. Vi bara grundade med grönt.

Helgen avslutades med Jesusfest som Igor så fint kallar den. 

”Skynda dig, nu är det Jesusfest på gatan igen!”

Det är lika overkligt varje år! Peruansk Jesusfest med orkester, fackeltåg och vackra dansare precis utanför vårt fönster här på Skånegatan. I love this Jesusfest!

En femstjärnig mycket kaloristinn helg.  

Med en sopsäck över armen går jag njutandes genom mina rum. Rensar i röran. Plötsligt inser jag att jag nu befinner mig i samma läge som Wille gjorde när han och jag delade liv. När vi städade var han den som drog fram den svarta säcken, jag blev asirriterad och tyckte att det var en sorts latmansstädning han ägnade sig åt. Ner med skiten i säcken bara, klart! Själv tyckte jag att värdet låg i att putsa, arrangera och ställa fint.
Men nu har också jag efter i runda tal 25 års städning tröttnat på småduttet, på iordningställandet av alla dessa små värdelösa saker som kanake främst barn fullkomligt älskar att släpa in, så det blir sopsäcksvarianten. Mitt hem töms sakta på saker…

Barnen sover ÄNTLIGEN efter ett tandkrämsinferno i soffan, Osso Buccon puttrar lovande på spisen, ljusen brinner vackert överallt i mitt hem… The fridaycose can begin!!!

Ja må hon leva, ja må hon leva, ja må hon leva uti hundrade år!!!! Hurra hurra hurra hurra till min älskade mamma Barbro som fyller 60 år i dag. Vi sitter på Gondolen nu o frossar. Krabba blir det o räkor o kanske ett litet sliskigt ostron.

Ja, kära vänner, nu blev det då äntligen av. Dopet. 

Härmed heter denna blogg: Sannas

Kort och gott.

Snyggt och rent. 

Inget tjafs. Lagom pretto. 

Inga missförstånd. 

Lite torrt kanske, men stilffullt.

Denna kraftiga fördröjning av dopet handlar inte om slapphet. Det handlar om att ni har hamnat mitt i en av mina för tillfället mest framträdande svagheter: valångesten. Jag blir förvirrad av valsituationer, och med så många bra förslag tiltade det till rejält uppe i min grå fettklump till tankesmedja.

Men nu har bloggen ett namn i allafall. Fint så. Och jag är glad att jag tagit ett beslut i dag. Väldigt nöjd faktiskt. Nästan löjligt är det.

Nu ska jag upp på dagisfika. Jävlar min lilla låda vad det ska samkvämas på dessa institutioner. Det märks ju inte så väl när man bara har en unge. Men med tre springer jag på institutions-golv i strumplästen med en plastkopp blaskigt kaffe dagarna i ända.