Så går det när man glömmer kopplet. Då blir det mammas rosa morgonrocksskärp.

Ska man prompt ha en cigg i käften så ska den naturligtvis tändas såhär.

Beavis nappade direkt på mitt Baggeinlägg och skrev så här: ”Du kanske ska vakna upp och se vad ett giftermål betyder idag. Om pengar är så viktiga för dig så borde du nog inte gifta dig. Sarah verkar vara en av få som fattat vad som verkligen betyder nåt. Det är personen ifråga. Sen kan du kalla det för oromantiskt eller vad du vill. Vet inget om dig men ditt inlägg säger att du garanterat är feminist. ”Jämställdhet när det passar kvinnan”. Förstår att det inte låter klokt i dina öron att en person vill gifta sig med en annan utan att vilja ha nåt materiellt i utbyte.”

Beavis, jag för min del tror inte på äktenskapet faktiskt. Äktenskapet är en ekonomisk transaktion reglerad och frammanad av religionen genom historien. Pengar är inte så viktiga för mig, inte äktenskapet heller. Jag är och förblir nog ogift tror jag. Jag kan absolut förstå att modernt folk ändå vill gifta sig av kärleksskäl, önskan att bära vit gräddbakelse, ha party, eller annat som ingår i giftasidén. Men det är inte äktenskapet jag kritiserar i föregående inlägg. Det är dubbelmoralen. Det är Bagges trosbekännelse i kombo med hans egen moral som krockar. För face the fact: äktenskapsförord är inte ett kristet påhitt. Det hör inte hemma om man bekänner sig till den kristna läran. Det gör inte skilsmässa heller. Ska man gifta sig så ska man lova varandra EVIG trohet framför Gud och församlingen, vad ska man då med ett äktenskapsförord till?

Läste här om Anders Bagges gudstro, barnlängtan, skadade hund och litet annat smått och gott. Överlag får man samma gamla intryck av att han verkar vara en mysig teddybjörn den där Bagge, om det inte vore för detta citat:

Sarahs yngsta dotter Nomi, 2, kommer in i rummet, och kallar Anders för ”Babba”.

– Sarah är så snäll och det är därför jag gifte mig med henne. När jag friade hade hon två villkor: Hon ville inte ha en ring, men ett äktenskapsförord. ”Mitt är mitt och ditt är ditt”, sa hon.

Anders Bagge gifte sig alltså med Sarah för att hon är snäll. Sarah är per definition enligt Bagge snäll för att hon inte ”ville ha” något av honom. Varken ring, eller rätt till hälften. Det låter i mina öron inte riktigt klokt. Inte ett dugg teddybjörnlikt. Så jävla oromantiskt låter det. 

Och givetvis ställer man sig frågande till ett äktenskap mellan två kristna som bygger på principen ”mitt är mitt och ditt är ditt”. Jesus sa väl snarare ”allt mitt är ditt” och får lov att anses vara den bärande idén i det som kallas äktenskapet. 

Och jag vet att detta är en intervju i en så kallad kvällsblaska som kanske inte återger allt så jävla korrekt, men ändå.

Har då ägnat tre timmar åt att leta flygbiljetter till Goa.

Kul kväll.

Att jag är så jävla snål/besatt/störd att jag bara aldrig lär mig att ringa en resebyråtant som gör jobbet åt mig. Nej, i stället ska jag, som den forna backpacker jag tror att jag är, boka reshelvetet själv. Och så blir jag skitirriterad på mig själv för att det tar sån tid och för att jag inte hittar den där billiga 5000 spänns-resan utan att behöva mellanlanda i Amsterdam, New Delhi och Mumbai. 

Det slutade, som så många av mina andra timslånga internetsessions, med att jag inte bokade en enda biljett. Stulen tid bara. 

Kul uttryck jag hörde i dag: FUBAR=Fucked up beyond all repair. 

Ja, där har ni mig. 

Chili cheese tops! Hejsan hoppsan vad dessa friterade ostraringar nyss slank förbi alla mina matideal. Det har också sjungits Nutellasånger ur fyraårig barnamun i mitt hem. Så mycket älskas den franska nötsmörjan hos oss. Det blir en frossardag. En frityr-choklad-E-smör-godis-dag.

Idol avklarat. Och det jag kan säga om det här mediokra programmet är att juryn suger. Vem i hela helvetet vill få bra betyg i artisteri av ett gäng brunsprayade, hårfärgade, fejkmänniskor, som bara vill bo i LA, få spons och ligga med andra fejkmänniskor? Gör tvärom allt som den här juryn säger, ok kids! Tvärt om. Annars slutar det illa med era vackra själar, tro mig. Att den där jävla Bagge klämmer ur sig att ’Det vore ju kul att se dig i en galaklänning’ till Sassa är ju bara så stört. Så stört att han fattar det själv o försöker få det till ett skämt. Nej du skäggfärgade boyband-lover, den gubben gick INTE.

Det var jag alldeles nyss. En liten brunbjörn i min mörka håla till duxsäng.

Ingenting, jag menar verkligen ingenting, reparerar mig lika fint som sömn och det behövdes just den här något sorgsna natten.

I går var jag nämligen på besök i en verklighet lång bort från min, men ändå så förbannat nära. Jag var i Sillamäe i nordvästra Estland. En timmes skakig flygtur från vårt välmående Stockholm lever barn i sådan total misär. I nästan total hopplöshet. Var tredje invånare i den här lilla staden är arbetslös. De allra flesta är rysktalande, saknar i många fall estniskt medborgarskap och är därmed utförsäkrade från sjukvård och det övriga sociala trygghetssystemet. Alkohol- och drogmissbruket är enormt utbrett. På detta följer fattigdom, prostitution, tonårsgraviditeter, en stor del instutionaliserade barn, alkoholskadade barn, ensamma, övergivna barn.

Ändå, bland dessa grå, slitna, kattpissstinkande betonghus, finns det eldsjälar som gör något. Människor som lyckats bevara sitt hopp och sin obändiga tro på människan.

Tatjana på The School for young Parents är en av dem. Denna något runda, karismatiska, starka, ryska kvinna har bara bestämt sig för att göra något för barnen i det här området. I slitna lokaler håller hon matlagningskurser där hon lär unga mammor att laga soppa på en spik. Hon ordnar fritidsaktiviterer, fotboll, simning, boxning, breakdance, skogspromenader för att barnen ska slippa vara hemma med sina missbrukande föräldrar. Hon gör hembesök och försöker övertala unga mammor att inte lämna bort sina barn på barnhem. Hon erbjuder kvinnor och barn som upplever våld i hemmet, ett skyddat boende. Hon har ordnat så att barnen får träffa pykolog och läkare gratis. Ja, det finns absolut ingen hejd på vad denna kvinna åstadkommer med sin kärleksfulla energi.

Tack gode Gud för människor som Tatjana och hennes medhjälpare. 

Childhood stödjer det här projektet. Gå in här och läs mer och skänk pengar. Eller slå två flugor i en smäll: Gå in på Loppi.se och shoppa vintagebarnprylar i kampanjen Rensa för Livet, där pengarna oavkortat går till Childhood. 

Nu ska jag fortsätta den av brun plastpärla i bronken avbrutna inskolningen på dagis. 

Ja, det kändes som en mental värk att föda fram text i dag. Jag vill mocka en box ju. 

Nu tar jag min lilla väska, släcker ner på kontoret och vandrar hem i höstkvällen. Jag gillar den här hösten. Tycker att den känns hoppfull och inte alls lika mörk som förra året. Då hade jag en liten, liten oförutsägbar baby som inte sov på nätterna, och en man som jobbade i Danmark hela jävla tiden.  

Då hade jag knappt huvudet ovanför vattenytan. Det guppade liksom upp och ner och livet kändes som en vandring i en seg gyttja i ett månkallt landskap. Ändå ville jag inte erkänna för mig själv hur tungt det faktiskt var just då, hade jag gjort det skulle jag kanske ha drunknat. Det var lika bra att bara streta på i träsket. 

Därför vill jag ägna det här inlägget åt alla er som går hemma med en liten sömnlös baby. Ni är hjältar. 

Av någon anledning befinner jag mig fortfarande i ställtid. Jag kom till kontoret för tre timmar sedan, men håller mest på med beställningar av amerikanska boots, ett besatt surfande efter olika hästtillbehör som cuttingsadlar, stallplatser, bettrekommendationer, höanalyser och annat kul…

Allt på grund av den här bebisen:

Ni förstår att det går ju inte att hålla på med jobb när man bara vill skolka och åka ut i skogen och umgås med den här flickan. Då blir det ställtid. Skolk på plats liksom. 

Sån har jag varit hela livet. Ser jag en djuraffär så dras jag dit som en fluga till skit. Ser jag en betande häst så stannar jag bilen och ställer in det mesta. Granngården är paradiset för mig. Foder, grimmor, grepar, stängsel. Pulsen ökar och en sådan total känsla av välbefinnande infinner sig.