Japp, så var denna dag snart till ända. Min kräksjuka son har hämtat sig och är nu frisk som en liten nötkärna. Och oändligt uttråkad på att hållas hemma, hållas i stillhet. Dagen i dag blev alltså explosiv. Den blev glad och sprallig. Och jävligt röjig. Mitt hem befinner sig i ett upp och nervänt tillstånd. Det jag plockade undan revs ner, det jag dammsög blev i samma stund som sladden drogs ur smuligt. Det såpatorkade geggigt. Sisofys-projekt med andra ord.

Men vi har haft det mysigt ändå. Tricket är att släppa taget och bara låta det bli litet som det blir. Stökigt och bökigt. Städa kan man ju göra sen.

I övrigt denna något bleka tisdag har jag börjat odla en besatthet som jag många, många gånger förr hamnat i. Jag surfar gårdar. Jag surfar hästvänligt hus. Måste bo i ett hästvänligt hus snart. Känner jag just i dag. Måste surfa vidare nu… 

Så här skrev Anna i kommentarfältet:

”Dagis finns inte, sedan 1998 heter det förskola och är en annan typ av verksamhet – med en läroplan att följa, omsorg och pedagogik hand i hand – att lägga grunden till det livslånga lärandet. Jag har inte läst 3½ år på universitet för att bli kallad dagisfröken av föräldrar, barnen kallar mig Anna. Och om en 2- åring kan säga förskola kan föräldrarna det med.

Elry kanske ska byta yrke, om din arbetsplats nu är så olämplig för en 1-åring.

Anna Andersson: som sagt, du borde veta att det heter förskola nu och inte daghem.”

Anna är inte ensam om att störa sig på ordet dagis. Många med henne gör det.

Svar: Jag förstår inte varför ni stör er på ordet dagis. I min begreppsvärld står ordet dagis för just det du nämner ovan. Jag tänker 70-tal förvisso, men jag tänker pedagogik, jag tänker omsorg, jag tänker på ett samhälle som fint nog kan ge de små en god, rolig, lärorik start i livet. Jag tänker på ordet dagis i termer av själva förutsättningen för den jämställdhet som vi i Sverige ändå har lyckats uppnå, och då kan jag bli så glad att jag får tårar i ögonen.

Jag tror att ni lever i en villfarelse om ni menar att alla som säger ”dagis” tror att det handlar om förvaring med lågutbildade lektanter. Slappna av, vi respekterar er förskollärare mer än ni någonsin kan ana. Ni gör ett fantastiskt jobb, ni är grymma. 

Säger min älskling med halvslutna gfebriga ögon. Nej, det blev en sjuk dag.

Första spyan hamnade på mitt nyvädrade duntäcke. Den andra på ryamattan i vardagsrummet.

Små barn vill inte kräkas. Därför tillkännager de inte att spyan är på väg förrän kräkset okontrollerat bara far ut över högst olämpliga landningsplatser. Som min rya.

Fuck hinkar, handdukar och plastpåsar. Barn vill kräkas på bilsäten, duntäcken, äkta mattor och i soffor. 

Har alltså ägnat de senaste 30 minutrarna åt den mycket ocharmiga uppgiften att avlägsna osmält Igor-lunch bestående i små morotsbitar och tuggad fjärilspasta från vardagsrumsmattan. Tur att pastan kokades al dente, det blev liksom mindre geggigt så.

Det vabbas på här på Skånegatan.  

Samtal med Igor i bilen på väg till stan:

Igor: var bor Håkan Hellström?
Jag: i Göteborg tror jag.
Igor: men han är väl i bilen nu?
Jag: vilken bil?
Igor: vår bil såklart!
Jag: ääuhm, hur menar du då?
Igor: men hallåååå, han sjunger ju nu, här i bilen.

Här försöker jag förklara hur cd-skivor o inspelningsteknik funkar, det går givetvis åt helvete.

Igor: Men Lena (han syftar till Kom igen Lena här) då, bor hon också i Göteborg?
Jag: skulle tro det.
Igor: är inte hon HELLER i bilen?
Jag: nej, det är hon inte.
Igor: men varför sjunger han på svenska, och jag undrar om Håkan Hellström är full ofta, är han full och ramlar runt?? Och varför är han så kär hela tiden?

Jag gör här ett taffligt försök att försöka förklara Håkan Hellströms storhet men blir snabbt avbruten:

Igor: tyst nu, nu vill jag höra när Håkan blir full och ramlar och blir kär. Tyst!

gå in här och njut. Filippa Barkman heter tjejen som gör sånt här vackert.

Och sen då?

Jo, jag är ledsen att jag åsidosätter er, men jag har haft mycket mycket viktiga saker för mig i dag. Utan att säga för mycket kan jag avslöja att min ettåring varit inblandad. Så har också en brun plastpärla. Och en bronk. Ett livsfarligt läge slutade i ett Halleluja-moment och i soffan denna kväll finns inga andra känslor i mig än djup tacksamhet och livsglädje. 

Vi ses i morgon. 

i soffan och ömsom glor på Discovery där några tokiga satar håller på uppe på det där berget, det där everest, ömsom slösurfar och läser serier här. GÅ IN och garva. Snälla, gör det ni kommer inte att ångra er.

I övrigt har denna dag varit ett enda långt väntande i sjukhusmiljö. Not so nice. Not so much to blog about. 

Kungarna av Tylösand. Vilken soppa. En av killarna ba: kuken blir ju inte mindre för att man knullar mycket. Men fittan blir ju större ju mer man,ja, knullar liksom.
Och jag kan bara inte låta bli att undra exakt hur mobbad han kommer att bli för denna replik under resten av sitt liv. Ojojoj.

Inskolning på dagis. Min lilla lilla Lo är numer ett dagisbarn som ska äta själv med en liten sked, sitta på en liten liten stol och bete sig som en liten människa. En stor dag för en liten man som kommer att sova mycket tungt i natt.

är ju väldigt vackra. Vackra och så högst individuella. Säger lika mycket om en människas själ som ögonen skulle jag vilja påstå. Därför är det för mig helt obegripligt att man vill pumpa in diverse junk i käftens flaggskepp. Att man vill skapa ankplut av något som redan på de allra, allra flest är fint. Ankplut är aldrig fint. Ankplut ser bara ut att göra jävligt ont. Sönderblonderat fakehår med tillhörande ankplut är ett enda stort hån mot mänskligheten. Ett självskadebeteende.  

Titta nog här:

Jojomän, ni ser rätt, det är Stig Helmer i gabardinbyxor med in dramaten i högsta hugg. Sällskapsresan 6 spelas just nu in utanför kontorets fönster. Stig Helmer vankar fram och tillbaka. Fram och tillbaka hukad i gabardin. Med en tofs i sitt grånade hår.