säger jag med den här fina videon.

Det är en sån bra titel, medge det. Man blir ju så nyfiken på vilka det är som inte ligger.

Ann Söderlund har alltså skrivit en underbar liten bok med hög igenkänning, galet tempo, vackra anekdoter, galghumor, klockrena iakttagelser, ja och sida upp och sida ner genom det söderlundska landskap som man har kommit att älska.  

I kväll var det releasepartaj. Snittar, skumpa, en kalsongklädd yngling, en arsenal med halvkända och kända Ann-älskare. Och böcker så klart. Och kärlek!

Den usla fotografen, jag alltså, fick bara med sig den här bilden:

Och nu kära läsare: Ni ska också få böcker!!!!! De fem första som mailar in till mig på sannalundellsblogg@gmail.com och ger en riktigt bra motivering till varför just ni ska ha en boksate får en signerad och hemskickad!!

KÖTT ÄR SÅÅÅ YESTERDAY:

Copyright: Mike the bike

Ja ni, här har ni passion:

Vi har alltså haft en magisk dag i skogen med Gud på vår sida. My motherfucking God, säger jag bara. Prisad vare herren, för aldrig i mitt liv har jag hittat så mycket svamp. Det finns en video på mig där jag skriker rakt ut, men den ska jag ta det litet lugnt med att visa här.

Här har ni mig i början, innan FYNDIGHETEN. Jag håller mig cool, jag har ännu inte adrenalinpåslag, jag bär mitt barn och låter honom inte sitta alldeles för länge på en mossklädd sten ännu. 

Men här har jag hunnit bli galen. Här skriker jag och har bara siktet inställt på MER MER MER. 

Efter att ha länsat ett hav av guld, ett hav av trattkantareller som bara aldrig tog slut, blev jag då slutligen nöjd och satte mig ner rätt i spenaten.

Tack fina fina Margita för att du tog med oss till den här av svamp helt overkligt belamrade skogen.

Tack också vackra katten Maja för att du är så snygg och behaglig.

Och ja, jag har ett par Hunter´s som alla andra jävla stockholmare, vilket min barnvakt var snabb med att påpeka: ”Fan, vad Vasastan Sanna!”  

Ligger i min sons säng och har läst om valhaj spindeldjur, mammut och katt. För femtiotrettonde gången den här hösten…

Mitt mobila bredband är fixat, men nu hittar klantjag naturligtvis inte kortet till fanskapet, tekniken är aldrig på min sida. Eller tvärtom kanske det ska vara.

Jaha, och vadtycker ni om det kändisrehab vi har att se fram emot på tv? Själv tycker jag att det stinker död råtta. Så jävla amoraliskt att göra pengar på någon annans sjukdom. Vad ska tv-folket hitta på härnäst? Kanske får vi följa fem kändisar med cancer o deras kamp med cellgifter, strålning och medicinering, varför inte? En avtrubbad värld, en känslomässigt död värld.

Jag är ledsen mina vänner för denna bloggtorka, men hav förtröstan, jag är nämligen råbakis o totalt inkapaciterad att idka smart verksamhet. Det är ett under att jag lyckats skriva färdigt kolumnen som ska in i morrn.
Ja ni, bakis alltså… Kan bara konstatera att jag ta mig fan håller på att utveckla en kraftig allergi mot rusdrycker. Jag drack tre glas vin i går, utspridda på lång tid. Ändå är jag en amöba i dag. En riktigt upplöst amöba. Har bara gått o mumsat i mig diverse feta saker och mått lite småilla emellanåt. Suttit apatisk i soffan. Slösurfat. Tänkt mig i väg på promenader som inte blivit av och försökt ta ställning i olika frågor. Typ bloggens namn. Men nej, det skjuts till morgondagen, allt skjuts till morgondagen en dag som i dag. Jag gillar verkligen att ni är inne o hojtar i kommentarsfältet. Prostitution är alltid en brännande fråga, alltid värd fokus o tanke.

I morgon blir en piggare dag.

Sitter på Roslagsbanan, fullkomligt slutteraperad. Har rotat runt i det som kallas JAG så till den milda grad att jag känner mig upplöst. Ni vet så som huden på fingrarna blir efter ett långt bad, så känns hjärnan, eller själen, eller vad det nu är jag rotar mentalt i. Nåväl, i övrigt kära vänner så ska jag ta och outa bloggens namn snart. Ni är så jävla briljanta copy’s , ni läsare, så det har varit oerhört svårt att välja bland allt bra. Men nu ska det bli av, ska bara grubbla lite lite till…

Öppet brev till mina barn: Varför vill ni prompt krossa mina tår? Varför riktar ni in er på de sköraste delarna av min kropp och släpper vassa, tunga föremål från höga höjder över just mina tår?? Senast i morse fick jag en vitlökspress sulad över hallen rätt på långtån som ju redan är stelopererad och numer icke böjbar efter incidenten: Igor drar ut full kökslåda med inbyggt stopp men lyckas med sin brutala två-årskraft  forcera stoppet varpå lådhelvetet naturligtvis landar på långtån som krossas, blir blå och fullkomligt obrukbar. Nu är jag där igen, med en blå, krossa tå som fan inte duger till särskilt mycket. LÅT BLI MINA FÖTTER!

I övrigt denna morgon: Funderingar kring prostitution. Jag undrar varför det är så jävla utbrett accepterat att killar nån gång i livet liksom måste få besöka en bordell eller gå till en hora. Som ett skämt, eller som en dum grej i ungdomens glada dagar, som en liten manlighetsrit, en rest från en utdöende dekadent tid. Det ingår liksom i att vara man, och det är ingen som dömer den manliga delen av samhället för det. Tvärtom är det acceptabelt och vi stämplar inte män som nån enstaka gång gått till en hora som torskar.  

Men tänk er motsvarande, att alla tjejer liksom tyckte att det ingick i att vara kvinna, att nån gång sälja sig själva. Som en liten kvinnlighetsrit, att sälja sig själv bara nån gång sådär.

Inte så jävla soft om man vänder på det, va?

Ja, ni hör ju, det snurrar på upp i min femiminstiska hjärna. Det snurrar på. 

Det blev en tyst dag för Sverige. En ökendag. En dag att skämmas över.