fram passet och röstkortet och snarast bege mig till Katarina Södra Skola för att rösta. Det här valet känns så viktigt, alldeles avgörande på något vis. Orolig, förväntansfull, katastrofbenägen, pirrig och kamplysten. 

Varför tror vissa att man måste rösta för sin egen vinning skull? Att man måste rösta efter egen klass, egna behov, för att få ytterligare guldkant på sin up and coming-medelklasstillvaro?

Man kan faktiskt rösta för de utförsäkrades skull, för barnen i de överfulla barngruppernas skull, för fattigpensionärerna, de halta, de lytta, för de som inte har förutsättningarna, styrkan, orken och hälsan att i Reinfeldtsk anda jobba, jobba, jobba sig till en dräglig livssituation. De som faktiskt inte kan. Man kan rösta för dem, utan att för den sakens skull få det sämre själv.

Jag har bestämt mig, jag röstar rött. Och vaknar förhoppningsvis i morgon i ett litet snällare, mjukare och mer rättvist Sverige.     

om man känner sig lite missnöjd med engångsligget.

Eller det är fina:

Finns att köpa här.

Så osexigt att höra Reinfeldts tjatande om de där extra hundralapparna i plånboken. Det låter så snålt liksom. Så gnidigt. Och så glömmer han ju att berätta att extrapengen som ligger o trycker i lädret lika raskt som den hamnade där inom kort går förlorad till en privat sjukförsäkring (ja jag vet att man inte måste ha en sån, men det känns ju onekligen tryggare i ett moderat Sverige där sjukvården totalt håller på att privatiseras), lite höjd marknadsanpassad hyra för oss innerstadsbor, minskad bostadsbidrag, högre maxtaxa, högre akassa o lite annat smått o gott.

Det blir till ett enda stort minus i plånkan.

Nej han är för oskön den där flintisen.

En gratinerad hummer, norsk krabba o rårakor med löjrom är nedsköljda med fransk äppelcider. Gud tänkte på mig i kväll. Barnen sover tyst o stilla, ett bubbelbad väntar och kanske en film. Man kan inte klaga faktiskt, och kvällar som denna känns all terapi fullkomligt överflödig…

Klar barndomskänsla i mitt teknikdöda hem. Som sagt har min kallt beräknande ettåring sugit på diverse i mitt liv uppmärksamhetskrävande prylar: fjärrkontrollen till digitaltvboxen och det mobila bredbandet. Bankdosan hade han gömt i sin vagn under en teletubbie, men jag kan ju ändå inte göra bankärenden utan uppkoppling…smart där Lo.

1:an, 2:an o 4:an är vad som bjuds att zappa mellan. Datorn är det liksom ingen ide att ens sätta på.
Har i stället: hetsätit en halv picksalami, goodness vad ungrarna kan göra korv!! Påbörjat halvhjärtat försök till städning.
Påbörjat halvhjärtat försök till vikning av tvätt.
Påbörjat halvhjärtat försök till läsning av boken Muslim i Sverige.
Men kropp o själ strejkar mot all seriös, duktig verksamhet så avslutningsvis äter jag nu en kaka mörk choklad med sesamfrön och spanar ut i mörkernatten. Tänker på livet, på tiden, på sommaren och det hårt vemodiga i att vi går mot mörker, mot den första frostnatten och sen en enda ocean av vinter…

Sitter o gråter över köttbullarna på Stora Gungan, Skansen. Bläddrar i en City o kommer till sidan 27 där Emelie Thoren alias popmorsan, numer skriver krönikor. Jag gråter alltså här i allmogen, vilket får ses som ett jävligt gott betyg från min sida. Gå in på hennes blogg om ni vill läsa bra, själsligt uppfläkt, underbart bra skit: popmorsa.blogspot.com

Paggan rules!!!! Sitter och njuter av en debatt här i soffan och pustar ut efter en dag med en överjävlig migrän. Nu äntligen släpper skiten vad det verkar o min hjärna kan återigen fortsätta sin produktion av just nu valinriktad tankeverksamhet. Det är väldigt rött därinne efter utfrågningen av Mona, Ohly o Peter.
I morrn är det dags, mina vänner, då kommer jag – helt på feeling – gå igenom alla namn som ni så duktigt föreslagit o besluta vad bloggen får heta.

är konstnär. Han målar fantastiska tavlor som ni kan gå in och kolla på här. Han har levt i Trondheim, Norges regnigaste och snudd på mörkaste stad i fem år. FEM ÅR. Bara det gör honom till en hjälte. Hans exilliv bland överdrivet pizzamumsande, lusekoftklädda hurtbullar till norrmän har också medfört att han är extremt duktig på att söka upp de mest oviktiga märkliga internetnyheter man överhuvudtaget kan hitta.  

Därför får man ofta i hans umgänge ta del av typ följande info:

”Visste du att brunbjörnar stoppar upp en plugg av typ mossa, gräs och lera i rumpan innan de somnar in i idet, för att hindra att någon tar sig in den vägen och gör skada. Ja, insekter och sånt”

Ääuhm ok, det kändes jätteviktigt att veta.

Eller: ”Visste du att den är bäveranusolja i marmelad. Alltså i björnbärsmarmelad från Canada”.

Okidoki, ska komma i håg det när jag mot all förmodan kommer till Vancover och får lust att sätta tänderna i en Björnbärsmarmeladmacka!  

Önskar i bland att jag hade en mer utpräglad känsla för stil. Eller att jag i alla fall var lite intresserad av att bry mig. Nu är det på den nivån att mina kollegor på fullt allvar inte känner igen mig när jag ägnat mitt ansikte 10 minuters sminktid, satt på mig något som det inte står Öhlins motorsport på, släppt ut slarvknuten borstat håret, bytt glasögonen mot linser och i klätt mig ett par stövlar från Acne. Jag är 31 år och har i bästa fall några orynkiga år framför mig, why not försöka sig på lite fåfänga under den resterande snygghetstiden. Jag ska bli fåfäng. Det är mitt mål för hösten. Och stressfri. Går det i hop? 

Alla som känner min fyraåring Igor, som vet att han är i konstant rörelse, att han besitter en energi som om den kunde konverteras skulle kunna förse Sverige med el en hel vinter kan gå in här och skratta.