Älskar det. On the edge. Fokus. Arroganta och härliga. Åsa Romson är den enda som inte kör skamgrepp och beter sig som en skitstövel tycker jag. Jan Björklund den fulaste dialekten. Fredrik Reinfeldt hårdaste härskarstilen. Hatar alliansens sätt att vara så nöjda med klimatpolitiken. Reinfeldts slappa inställning till svenska koldioxidutsläpp. Vi är så små om man jämför med alla andra, typ. Just den där jämförelsen med alla andra länder avskyr jag generellt.

Vara det att vi lyckades ro i hop den här dejten är ett mirakel. Jag och mina homies, fem stekheta milfs från Nacka är på Trosa Stadshotell och fångar upp allt vi missat hos varandra de senaste åren! Så mys att jag dör. Vi har redan pratat sönder sinnesron för resten av gästerna i spa’t. Snart gör vi vårt intåg i restaurangen och natten kan sluta precis hur som helst:-)

Jag har börjat röka igen. Inte mycket, nån cigg om dagen, men ändå. Känns omodernt och barnsligt. Måste lägga ner. Dokumentären om Knausgård är ju inte direkt peppande. Tror han har rökt sin 30:e cigg nu…

Tänk att det finns människor som Karl-Ove Knausgård. Det gör mig glad att tänka på. Han verkar tänka och skriva med en sådan frenesi att det har satt sig i ansiktet på honom. Tankarna finns att läsa där. Det är vackert.

Vackert att höra hans fru prata om skräcken. Bipolariteten. Att bli skildrad så nära.

Nu gråter han. Det är så sant. Han har så mycket som jag önskar mig. Sanning. Innerlighet. Mod. Kraft att penetrera alla sociala spärrar.

Vackert. Allt så vackert nu. Klart. Krispigt. Rent. Hösten är oemotståndlig. Glöm inte det i Augusti nästa år när allt känns hopplöst!

Inget är konstant. Människan föränderlig. Ett möte och vårt hästwebprojekt gick från mörker till ljus. Frustration till lust. Nu går vi glatt och kraftfullt vidare.

Så jävla sugen på bakelser hela tiden. OBS, absolut inte gravid! Men sötsuget enormt.

Jag och ost – en kärlekshistoria. Kunde bara inte låta den rackarns lilla biten ligga kvar i kylen som en hägring.

Sitter och jobbar. Skickar i väg fakturor och reder i den allmänna röran. Detta är abret med frilanslivet, att en måste hålla på med papper och ekonomi och skit. Men jag biter i hop och gör det som måste göras. Ett lågt pris för det underbara i resterande delen av mitt yrkesliv. En dag i månaden har jag styrt upp för detta göromål  och jag måste säga att livet trilskas mindre med mig sedan jag började göra så. Törs inte ens gå in på hur det såg ut de första åren. Skokartonger med kvitton. En ångestklump som växte sig större dag för dag på det nya året. Ångest över pengar är ett stort hinder för kreativiteten. En bromskloss för allt det som ska generera nya pengar. Ond cirkel. Moment 22. Och så vidare.

Sover alltid jättefint efter en sån här räknedag. Känner mig så duktig och hyvens liksom.

Behöver tack vare denna kloka kvinna inte lägga till en enda mening! Läs här!

Jag var med om en ”PR-kupp”. Klev glatt innanför portarna till popup restaurangen Dills öppning för ett par veckor sedan. Den brittiska Guide Michelin-belönade stjärnkrögaren Michael Wignall hade bestämt sig för att låta den kräsna Stockholms-publiken smaka på hans matkonst. Jag, Ann, Sofia och Margita smaskade glatt i oss nio fantastiska om än minimala rätter med nöjda miner som resultat. Molekylära underverk för våra små gomsegel. Helt i samma klass som Lux, Mathias Dahlgen och Operakällaren. Intet ont anande njöt vi loss utav bara helvete. Nu har det visat sig att allt bara var en ”bluff”. Råvaruleverantören och initiativtagaren hette Lidl. Den utskällda, mytomspunna lågprismatbutiken med alla de bisarra varunamnen. Lidl ville visa att deras varor duger till det allra bästa – utan förutfattade meningar. Ingen ljög någonsin. Ingen av oss frågade! På allvar! Ingen har under Dills tre veckor korta existens i Stockholms natten frågat om råvarornas ursprung. Det säger så mycket om våra förutfattade meningar om precis allting! Smart Lidl!!

Fint att Hippson gått all in för kvalitativ journalistik. Har aldrig tidigare läst ett så nyanserat och spännande porträtt på Jessica Almenäs. Gå och köp alla hästnördar!

Sjukdom har drabbat detta hus. Hundens klor först och nu också den älskade hästen. I går var vi på kliniken i Tungelsta. Fång. En liten lägesförändring av hovbenet. Ingen lek. 4 år ung djupt älskad häst som har gjort mig så förbannat lycklig. Det spelar ingen roll att alla säger att det kan bli bra, att hon kan bli frisk, att det inte är så farligt. Allt känns mycket svart just nu. Akut sorg. Frustration. Vad kunde jag ha gjort bättre? Har fan inte ens lust att lägga mig i sängen och kolla på nyutkomna femte säsongen av Sons of Anarchy. Inte lust med någonting.

uppfriskande. Vi har ätit bouillabaise med hemgjord aioli. Kurat in oss i den begynnande hösten. Olga har till och med en klädsam förkylning som än så länge inte är allt för brutal, hon går mest runt och nyser och gäspar.

I dag har man ju upprörts som fan över detta. Svensk godtrohet. Vi tror, litar blint på och lutar oss tillbaka, fast övertygade om att alla vill väl i leden upptill. Det kritiska tänkandet, vad hände? Minns när jag var på en förläsning om folkmorden i Rwanda på Centrum för levande historia för 10 år sedan. Psykoanalytikern Thomas Böhm (RIP) analyserade Rwandas statsskick (gammal brittisk toppstyrd koloni) och drog slutsatsen att det fanns två andra länder i världen där ondska skulle kunna dra fram obehindrat på samma sätt:Tyskland och Sverige.