Så kul att känna på hur det är att vara en sån där morgonpigg marodör. Skuttar som en hysterisk motionär 5.30 och slocknar i soffan 18.00.

Alltid samma sugande känsla av glädje när longtailbåten har lämnat Ao Nang bakom sig och svänger in bakom de gigantiska svampformade klipporna och Railay beach uppenbarar sig i den vackraste av vackraste vikar.  Lyckan när man känner den finkorniga, kritvita sanden under fötterna och ser att allt är nästan sig likt. Halvsunkiga hotell, hippieswannabes med dreads och ryggsäckar, klättrare, lyktorna i träden, frånvaron av shopping. Den här stranden, viken, halvön, landremsan är ett naturfenomen och man tror att det är det vackraste man har sett tills man tar en kort promenad genom ”byn” som bara är några hus och en stig till andra sidan den lilla strandremsan, går vidare längs mangroven, genom en smal klippspricka så kommer man fram till – faktiskt – den vackraste stranden i Thailand. Och det kan jag nästan svära på. Tyvärr håller extremt många med mig så trots att man inte kan komma hit annat än med båt, eller genom att bo på lilla halvsunkiga Railey Beach är det under december och januari alldeles tjockt med folk som vill ha en bit av paradiskakan. Men det gör ingenting. Jag är lycklig ändå.

Nu ska jag ge er ett hemligt tips. Tvekat om jag ska dela med mig, för jag är som Gollum när det kommer till det här stället, men jag ger er det: Railei Beach Club. Ultimat lyx i mitt tycke. Det påstås att Railei Beach är självaste föregångaren till The Beach, om ni minns den boken, filmen. Och det påstås att den hittades av två glada, naturälskande personer – Solly and Dick – på 80-talet. När de hittade Railei förstod de att det kanske var det mest ro- och livgivande stället de hade varit på och skramlade i hop tillräckligt med pengar för att kunna köpa en bit land. De lät också sina likasinnade vänner få en bit av paradiset. Sedan dess står här alltså ett 20-tal vackra, privatägda trähus i en blommande, välskött park som sträcker sig från den ena stupande klippväggen och havet. När ägarna inte är där hyrs villorna som oftast inte har AC, men fullt utrustat kök, vacker subtil inredning, naturvänliga material, bohochic goes hippie om ni förstår vad jag menar. Ganska dyrt – men helt klart värt det. Här skulle jag vilja stanna en månad och skriva en bok.

Dags för en hemlig Phuket-pärla: La Gaetana.

En italienare inne i Phuket Town, mitt emot det kinesiska templet. Den fanns här för 15 år sedan, lika magisk då som nu. Innan horderna av charterturister äntrade thailändsk mark. Fantastisk service, FANTASTISK mat. Alltså, man dör lite när servitrisen kommer in med en Osso Buco bättre än i Rom. Känns på vissa sätt helt fel. Men på andra sätt alldeles underbart absurt! Fint också med ett multipucano-vin som hette Zanna.

Fick feeling. Så enkelt när det finns ett fullt utrustat, tyst (dvs ingen eurodisco och inga frustande träningsnakomaner) gym med utsikt över havet 20 meter från vårt rum. Har tränat varje dag sedan jag kom hit. Inklusive nyårsafton och nyårsdagen. Självdiciplinen har vuxit. Förr kunde jag absolut inte motivera mig själv till att hålla på med en jobbig maskinjävel som inte genererar annan nytta än en eventuellt sundare kropp. La ner så fort det kändes tråkigt. Och det gör det ju redan efter några minuter. Nu uthärdar jag tråkigheten alldeles fenomenalt bra. Bara trampar på där i tristessen. Och gör mina sit ups, armhävningar, utfall och ryggövningar. Nöjer mig inte med mindre än det jag bestämt mig för innan jag drar i gång. Kommer bli fit som fan om jag fortsätter så här!

Fortfarande uppfuckad dygnsrytm. Känns som att vara 19 igen och leva nattliv. Sova till lunch. Det sköna med upplägget är att barnen också är med på tåget. Sover till lunch as well. Och för första gången i sina hittills korta liv var vakna klockan 24.00 när himlen exploderade över stranden och vi satt uppe på en terass i det vackraste huset på ett berg och skålade.

Vi startade dagen med brunch på Twin Palms som inte var av denna värld. Ostron, skaldjur, raklett, sashimi, franska perfekt tempererade ostar, asiatiska rätter i toppklass, rysk kaviar, chokladfondue, mango, mango, mango och alla andra magiska frukter som finns här. Kanske det bästa jag ätit i brunchväg.

Sen lek i höga vågor. Vinden blåste in 2013. Svalkande och lekfull.

Ett helvete bara med alla som förvuxna tonåringar som envisas med att fortsätta smälla billiga thailändska raketer även i dag. Det smäller i parti och minut.

Gjorde du något 2012 som du inte gjort förut?

Oj oj oj, väldigt mycket. Red på många för mig okända ställen. Utbildade mig till Natural Horsemanship-instruktör hos underbara Jaana Heinola och Katrin Nyman. Gjorde min andra och tredje tv-produktion, Stalkers och TV 3 Dokumentär. Såg min alldeles egna hästsajt segla upp på internethimlen: Hästliv.nu. Fick se min mellanson börja skolan. Min dotter sjunga vackert som en ängel i olika kyrkor. Levde större delar av året i någon slags harmoni med mig själv. Det är nyast.

Nytt i familjen?

Harmoni och Whoppie. Jag är så glad åt lilla Whoppie. Impulsköpet från Slite. Jack Russel-terriern som mest liknar en snäll Golden Retriver och inte alls är så där hetsig, aggressiv och juckande som alla, precis alla, varnade mig att rasen skulle vara. Whoopie är magiskt underbar. Hade inte klarat vintern utan Whoppie – the natural hot beenie-bag – med det sötaste hundansikte jag mött och de gulligaste kycklingbenen.

Vilka länder besökte du?

Startade med Grekland direkt efter skolavslutningen. Det kanske smartaste jag gjort på länge eftersom resten av sommaren blev en enda orgie i regn. Och detta var ett led i mitt nya harmoniska jag. Resan var, hör och häpna, bokad sedan månader tillbaka, och blev alldeles fantastisk. Mormor var med och avlastade. Stränderna var vita. Havet varmt. De små utflykterna alldeles lagoma för en mor, en mormor och tre barn i varierande åldrar. Följde upp med att bjuda min karl till Istanbul i oktober. Älskade vackra Istanbul. Sen blev det Dubai. Jobb/semester. Gillade öknen sådär. För många lyxmalls med för mycket aircon och för många gästarbetare med slavkontrakt. Nu Thailand. Älskade Thailand.

Nåt du saknade 2012 som du vill ha 2013?

Yogan. Tid. Vill att dygnet ska ha ca 30 timmar.

Största framgång 2012?

Privat eller yrkesmässigt? Det beror på hur man ser det alldeles. Stor framgång att jag och Ann Söderlund fick i väg vårt programförslag och spelade in vår pilot före årets slut. Fantastiskt kul att Stalkers blev så tittat på. Och en enda stor utandning när TV3 Dokumentärerna blev så jävla bra trots tempot vi höll. Och min baby Hästliv.nu. Himmelrike på karriärsfronten. Psykiskt: en framgångssaga. 12-stegsprogrammet is the shit för min sinnesro.

Största misstaget?

Att vara gränslös. Ha övertro på min stressnivå. Ta på mig för många jobb på samma gång. Det bäddar för krasch in i vägg.

Bästa köp?

Mina Natural Horseman-shiputbildningar. Tänk att jag kan jobba med hästar nu. En dröm har gått i uppfyllelse.

Gladast över 2012?

Jag låter gammal nu och pretto, men att alla mina nära och kära har hälsan och är friska. Jag står inte ut ens med tanken på att det inte vore så.

Vilka låtar nynnade du mest på 2012?

Gotye. Älskar ju Sting och Police, så jag älskar Gotye och Bruno Mars nya. Så jävla Stingig. Och allt med September. Händerna upp i luften har sjungits flitigt i mitt hem. Bruce i bilen, hela tiden. Tidig Bruce, oj vad bra!

Modecraving?

Allt stickat från Acne den här hösten gjorde mig så glad. Mitt Hermés-armband som jag fick i Istanbul fick mig att känna mig läcker hela hösten. Mitt eget hår. Har slutat färga, bleka och klippa det. Och det växer som en trollskog. Som en urskog. det är delvis Marroccon oils förtjänst. Men mycket mina geners också. Bara så taskigt att jag inte givit min egen hårfärg förtroendet att klara biffen själv förrän nu vid 34 års ålder.

Modemiss?

Skinn, skinn, skinn-brallor. Om man inte är modell med milslånga ben och väger max 50 kilo – inte så vackert.

Vad önskar du att du hade gjort mer?

Träffat mina vänner. Mer tid för dem 2013. Det lovar jag mig själv.

Önskar att du gjort mindre?

Tjatat på ett hysteriskt sätt på mina barn. Är jätteduktig på att fostra djur. Metodisk, lugn, tålmodig, rättvis. Människobarn – blir alldeles för känslomässigt engagerad och beter mig som ett barn själv. Fy för mina mamma-skills i bland. Ska bli bättre på detta 2013.

Blev du kär i år?

Japp. Så himla tur att det var i samma kille som föregående år. Jobbigt vore det annars med skilsmässa och uppbryt och skit.

Bästa boken?

Läst alldeles för lite 2012. Men det var absolut inte Fifty Shades og Grey i allafall. Kanusgård säger jag. Trots att jag inte hunnit läsa ut hela 2:an.

Bästa filmen?

Älskade A Royal Affair och hoppas att den vinner Oscar.

Bästa tv-serien?

Board Walk Empire.

Vem saknade du?

Pappa och min moster som inte finns hos oss längre. Min bästis Sofia.

Mest stolt över?

Mina barn. Mina vänner. Min mamma. Mina bröder. Min man. Och mig själv. Och min häst.

Bäst 2012?

Min häst. Ninna hjärta är på riktigt tillverkat av guld. Det är jag säker på. Likaså hennes päls. Och hennes själ. Och guldhästens aura smittar av sig. Guldhästen ger kraft, energi, glädje och harmoni. den bästa medicin jag någonsin provat.

Jag har dubbla känslor inför Thailand. Det vet ni som läser mig. Å ena sidan står jag knappt ute med exploateringen av det här landet. Mår illa av att vara en del av alla välgödda faranger som kommer hit, leker rik man och ser till att de thailändska strandbyarna sakta men säkert börjar likna vilket Mallorca som helst med köttstekar, pommes, köttbullar, räkmackor och sprit . Sexturismen som är så uppenbar. Vi och de-känlsan. Vi med stålarna som helt plötsligt glömmer allt vad etik, moral och medmänsklighet är. De med tomma plånböcker. Och så vidare och så vidare i all bitter oändlighet.

Å andra sidan älskar jag det här landet som ta mig fan ett av mina barn. Värmen. Havet. Stränderna. Naturen. Människorna. Dofterna. Friheten. En enda lång förälskelse har det varit sedan jag kom hit första gången.

Närmare bestämt 25 september 1997. Jag var 18 år, skulle fylla 19 och fullkomligt ovetandes om världen utanför. I de kretsar jag umgicks åkte man på sin höjd till London, köpte Doc Martins, gick på sunkiga marknader och indieklubbar. Men jag och min bästis ville till värmen. Till någon del av världen där det var tropisk hetta och där våra ihopskramlade sommarjobbspengar kunde räcka länge. Och så råkade vi träffade en snubbe som hette Dan som berättade om det här med att backpacka. Om stränderna, om de billiga vandrarhemmen, spontaniteten, impusiviteten, om att det  låg en resebyrå i varenda thailändskt gathörn, om festerna, yogan, lugnet, hippisarna, människorna från hela världen, om maten, öarna, friheten.

Paradiset. Själva sinnebilden för paradiset. Så vi stegade in på Kilroy Travels och bokade på varsin biljett till Bangkok, med en retur tre månader senare.

Sedan dess är jag som sagt fast. Och totalt indoktrinerad av alla backpackers vi mötte då. Grymtar när jag ser de där jävla jetskiarna som tar över vikarna. Fnyser åt de bakade potatisarna med skagen som har dykt upp som gubben i lådan på varenda strandrestaurang. Vägrar kategoriskt att bo på resort och åker bara longtailbåt. Som en övervintrad gammal hippie.

Jag älskar att vara här igen, som att återse en kär gammal vän.

behövdes. Blev så utmattad när alla jobb tog slut. Ni vet den där sista droppen man vrider ur trasan. Där var jag. Och så jul på det. Jag älskar ju julen. Men den är fylld av arbete. Det kan man inte förneka. Julklapparna som skall inhandlas i butikerna med köerna och människorna. Svetten som klibbar under dunjackan och ylleunderstället som man måste ha för att Stockholm har blivit Sibirien. Hästen som står insnöad. Hunden med för kort päls som fryser om tassarna. Och maten. All denna mat som ska göras. Det är mysigt. Rosigt. Underbart. Men arbetsamt.

Men nu ligger jag som en val i soffan med en Elle och hör på nöjda barn som då och då kommer ut ur rummen för att be om hjälp med någon legobit som har kommit på villoväger. Äter en alldeles underbar liten bit gravlax som jag gjort alldeles själv. Med ingefära, citron och rosépeppar. Så jävla fin. Och en blinie med den finaste rommen från Kalix.

Och i morgon packar jag ner flipflopsen och bikinin och klänningarna. Till Thailand. Älskade varma vackra. Kommer snart. Har nog inte längtat så här mycket någonsin.