till en friluftsbutik och köper väldigt många vantar, mössor och sockor till barnen. För jag blir TOKIG på att det bara finns en av varje par kvar av precis allt i vårt hem. Ensamma strumpjävlar och fingervantar. Så irriterande.

Det var förövrigt väldigt trevligt att chatta med er. Var rädd att det skulle dyka upp en massa SD-troll och härja loss, men jag fick bara snälla frågor:-)

Mellan 10.30-11.00 kan ni gå in här och snacka loss ordentligt med mig live!

och slår på ännu ett avsnitt av Mad Men. Säsong 5. Jag är inte social om kvällarna nu om man så säger. Tackar nej till all form av samvaro och lägger barnen jättetidigt. Himmelriket i form av en DVD-box väntar ju för bövelen. Många fina avsnitt, i synnerhet det där min älskade Roger (oklart varför jag gillar svinet) tar LSD och hittar sanningen om sig själv. Gud så bra.

Vill innan Mad Men-skuggan infinner sig över mig bara uttrycka min oerhörda tacksamhet till min familj och mina vänner som hjälper mig så mycket. Med barnen. Hunden. Hästen. Mitt liv skulle krackelera utan er. Ni vet vilka ni är. Stor kärlek och tacksamhet.

med halvsjuka barn. Ni vet så där på gränsen. Ingen feber, men snor och hosta. Aspigga förstås och inte alls sugna på att ligga nedbäddade och glo på film sådär snällt som man själv gjorde när man var barn och videobandspelaren var lika med Gud typ.

Tänk att man kan vara så olik sina egna barn. Jag var en sävlig figur. Gillade att slappa, lösa böcker och softa. Mina pojkar vill bara brottas och leka springlekar, använder soffan som hoppborg och älskar att gå ut lika mycket som hunden. Slänger på sig kläderna. Själv hatade jag när mamma tvingade ut mig på den obligatoriska uteleken. Suck och stön.

Äpplet faller i bland lång från grenen. Dagens sanning.

konsekvent vägrar inse att det kan vara svinkallt ute fast än det är varmt inne. Shortsen och tishan på när jag ber om påklädning. Skrik och tandagnisslan när jag försöker förklara hösten och dess inverkan på människokroppen och tvingar på en fleecetröja. De iskalla händerna fem minuter efter att vi stigit utanför dörren. AAAAHHH. Kan mycket väl dö frustrationsdöden av detta.

Och inte blir det lättare av att vi bor granne med shortsens främsta företrädare Alexander Bard. ”Haaan har juuu shorts” är en replik som sagts många gånger i vårt ekande trapphus.

Sovit i en fönsterlös hytt utan att få klaustrofobi! Mycket stolt.

Har också tvingats sjunga Yesterday i karaokebaren, kollat på en ”show” bestående av två överåriga entertainers, samt dansat finsk tango och ätit buffé till större delen bestående av mycket billigt kött.

Allt detta för att nå fram till  den magiska föreställningen av Kristina från Duvemåla på Svenska Teatern i Helsingfors. Jag rös så mycket, grät och var så fylld av känslor att jag på riktigt trodde att jag höll på att bli galen/frälst/sjuk i salongen.

Jag har velat se den här förställningen sedan den sattes upp i Sverige för hundra år sedan. Nu var det dags. Har liksom nått en milstolpe i livet.

Att dessutom göra denna strapats med min dotter. Underbart!

Djur gör mig frisk i själen. Bättre än alla timmar i terapi jag suttit av. Nä, det lät otacksamt och föraktfullt, mena inte att dissa terapi för det är en gudagåva det med, men det är något med djur och natur som jag tror tillfredsställer något alldeles grundläggande biologiskt behov hos mig. Kanske den ordlösa kommunikationen. En relation utan logik, föreställningar, utan analys. Bara skapad av erfarenhet och intuition och känsla. Här och nu mot evigheten. Ren och oförställd kärlek. Noll manipulation, skuld, skam. Rakt och ärligt. Och all denna rörelse. Alla promenader. Mockandet. Regnet som river kinderna röda. Ridturerna genom de tysta skogarna. Kånkandet på sadlar.

Kanske låter flummigt, men jag tror verkligen att vi lever våra liv alldeles för långt i från våra naturliga behov. Vi tar ofta bättre hand om våra husdjur utifrån deras biologiska behov (hundar behöver gott om motion, socialisering, sökande efter föda, stimulans, flockgemenskap och ett tydligt ledarskap, osv, det fattar varenda käft som skaffar hund). Att vi människor har liknande behov tycks vi dock skita totalt i. Vi degar i hop framför tv´n, äter skitmat och struntar i att vi är skapta för rörelse. Inte konstigt att vi mår skit, blir utbrända, deprimerade och inte kan sova.

Så fort jag kommer innanför dörren känner jag cravingen: mjukisbrallan måste på. I hemmets lugna vrå vill jag ha mjukt på kroppen. Inget som stramar, drar in, begränsar rörligheten.

De är inte snygga, mjukisbrallorna, det har samtliga mina pojkvänner varit rörande överens om. Jag instämmer. Det är helt enkelt inget bildskönt plagg. Men jag bryr mig inte. Övertalar männen att jag blir en gladare, mer avspänd och varmare person med mjukisbrallan på. Och kåtare. Det funkar på de flesta.

Ute och gick med vovven tillsammans med pojkarna och gick rätt in i ett Ruffie-pass på Nytorget. Det här med att parken är ett gym är helt klart årets träningstrend. Military training, jogging till förbannelse och nu också Ruffie, en ny kampsportsinspirerad träning i en park nära dig. Musse Hasselwall ligger bakom. Grym musik och brottning/dans med bästa polaren varannan tisdag på nytorget. Jag är där om två veckor.

Jag och killarna kollade in träningsdårarna på håll och nöjde oss med att dansa loss i lekparken på egen hand. Så jävla kul.

Ung och Bortskämd är så FEL för SVT. Det finns ju ingen poäng med att det ska vara public service överhuvudtaget. Katastrof att den här skiten finansieras av våra skattepengar.

tar knäcken på mig. Varför bo här? Varför inte sitta under en vinranka i sydeuropa och sippa på en cappucino?

Min dag i dag:

Kontoret. Har inte satt min fot på kontoret på många månader så det var riktigt härligt att sätta sig bakom skrivbordet och påbörja en artikel som ska in i Mama. Älskar att skriva när flowet omedelbart infinner sig. Och gör det det så vet man att det var alldeles för länge sedan man skrev. Hjärnan älskar det. Vill bara berätta, berätta, berätta genom fingrarna. För det är något helt annat med att tala sin berättelse.

Lyckades också få i väg en massa praktiskt skit. Ledighetsansökan till  skolor. Fakturor. Sortering av kvitton och så vidare. Solen sken rätt in genom fönstret när jag gjorde allt detta.

Drog ut till Hellas och promenerade med vovven som börjar bli riktigt störig. Håller på och rusar fram till varenda joggare och hälsar lite för kaxigt. Så det blev en riktig Cesar Milan-session.

Sen tog jag bilen till Adolf Fredriks musikklasser, lämnade ledighetsansökan, hämtade sötnosen och brassade ut till stallet. Då kom regnet från helvetet.

Vi var tappra och red ändå. Eller inte jag, min hästkrake hade träningsvärk i ryggen, så det fick bli en promenad. Och vi blev så jävla blöta. Precis överallt. Trots regnbyxor och paraplyer och gummistövlar. Helt overkligt att regn kan leta sig in så.

Sen blev det en thaimassage för mig och min onda nacke. En nackspärr som inte vill gå över. Kanske släpper nu äntligen efter en helvetes akupressur. Skrek gjorde jag.

Ica Maxi. Passade på att storhandla medan mamma är barnvakt åt pojkisarna.

Nu är jag tillbaka på kontoret och njuter tystnad och torkar upp. Snart springer jag upp till lägenheten och kollar Torka aldrig tårar utan handskar. Bättre tv har inte gjorts.