dansar råttorna på bordet.

Gräsänkling är jag. Därför passar jag på att frossa i kostymdraman. Denna gång tyskt med hästtema. Har stora förhoppningar på den här. Oj oj.

Vissa män (ja iaktagelsen gäller endast män, har inte någonsin sett en kvinna bete sig sjukt i bil) förvandlas till små svin när de sätter sig i sina bilar. Måste vara en fundamentalt usel självkänsla som fiktivt växer då de slår sig ner bakom ratten i statussymbolen som de lånat mycket mycket pengar för att införskaffa (gärna en BMW eller Audi, riktiga manssvinbilar). Helt plötsligt vågar de försöka sig på att dominera. Skrika könsord, peka finger och bete sig på ett sätt som är fullkomligt jävla sjukt.

Detta hände alldeles nyss: Mötte ett manssvin i bil. Gick med barnen och hunden över gatan, visserligen inte på ett övergångsställe, men det är en liten otrafikerad gata här på söder i mina krokar där man gör så. Alltid fin och trevlig stämning mellan bilister, cyklister och gångtrafikanter. Det här är en cruisinggata helt enkelt. Uteserveringar, turister, fönstershoppare, ungdomar med seconhandfynd i påsar. Nåväl, vi korsar gatan och mannen i svart BMW stannar inte till som brukligt vore, i stället gasar han på lite extra och kör så nära min yngsta son som han bara kan. Jag gör en uppgiven gest som gubben uppfattar i backspegeln varpå han tvärnitar, backar fort som bara fan, vevar ner rutan och skriker ”vad fan har du för problem, det är inget jävla övergångsställe här och jag kör i 30. 30, hör du det kärring. Och så vevar han upp rutan, pekar finger och drar vidare i sin ruttna värld.

Å vad jobbigt det måste vara att vara sådan. Underutvecklat manssvin.

Och som sagt tro mig, detta händer mig minst en gång i månaden, att män i bil beter sig som svin. Hittills har jag aldrig under mina snart 34 år på denna jord sett samma beteende hos en kvinna.

Nog med skit.

Glad åt detta underbara lilla armband som jag fick av min kärlek:

Bänka er framför tv´n 20.00 i kväll och se Våga minnas, en film om hur våldtäkten som filmaren och fotografen Ewa Cederstam utsattes för när hon var 18 år har påverkat hennes liv och hennes relationer.

Jag har längtat efter att få höra de utsattas historia som hittills har lyst med sin frånvaro. Som för att skona för exponering. Har hört journalister säga att man aldrig ska visa bild på ”våldtäktsoffren” även då de själva vill, att det är som att utsätta dem för ytterligare ett överggrepp. Why? Som om de hade något att skämmas för. Stigmata, eller vadå?

Haha, jag fick i gång jeepsaten till slut. Eller jag och jag, snarare assistancekåren som kom med en fet laddare och gav ett par elchocker rätt in i batteriet. Döm av min förvåning när bilen startade som en dröm! Tacka vet jag feta bärgningsbilar och kompetent personal som kommer på 5 sekunder. Kommer aldrig mer ägna mig åt hemmafix och skit. Kompetens är alltid så jävla värt de där extra hundringarna som man tror att man sparar när man lägger ner timmar på att utan kunskaper försöka lösa skiten själv.

Däckad på kudden nu efter myskväll hos Ann Söderlund och hennes armé av barn. Alltid lika mysigt, alltid lika stökigt. Så dåligt samvete varje gång jag och mina kids trippar i väg hem därifrån efter underbar middag och lämnar ett hem i upplösning. Jag frågar om vi ska hjälpa till att röja upp, men Ann avfärdar alltid snabbare än blixten med ett leende. Ååå, dåliga samvete, ät inte upp mig!!!

upp i luften i stålkorven med okänd pilot. Sjukt är vad det är som sagt. Men löjligt nog känns det mindre oroligt inrikes.

Återigen en dag fylld av en historia som jag önskar inte vore sann. Ett liv så mentalt överkört av en annan människa att det fan inte borde vara möjligt. Men det är det. Människan är ett mysterium. I bland ett ondskefullt sådant. Att kvinnojourer ens ska behöva finnas…

Nanna Johansson. Tecknaren och smartot i Tankesmedjan P3. Tänk att hon har börjat blogga på Nöjesguiden. Som en fin present.

Älskar Istanbul. Lika mycket nu som för tio år sedan. Hagia Sofia är kanske det mäktigaste, vackraste mest heliga rum jag någonsin varit inne i. Jag blir så kristen där. Känner att jag älskar Jesus. Ytterst få rum väcker den känslan i mig.

I synnerhet inte Vatikanen som ju brukar imponera med sin prakt och sitt abnorma överflöd, men där blir jag i stället föraktfull eftersom det blir så uppenbart att kyrkan har varit ett sådant absurt maktmedel. Att tron på har utnyttjas till att styra människor i rädsla, att roffa åt sig, att skapa schismer och allmän diharmoni.

Å vad härligt vi har haft det. Och flygresan gick bra. Trots att det blir vidrigare och vidrigare för varje år det här med att flyga. Det är ju något naturvidrigt att tränga i hop sig tillsammans med okända människor i en stålkorv med vingar och låta någon annan okänd person flyga en över halva jordklotet 10000 meter upp i luften. Jätteabsurt.

Alltså på riktigt. Ingen metafor för mig själv.

Kom nyss in efter att min fina vän Helena och jag stått som två karlakarlar och kopplat pluskablar till pluskablar och minus till plåt. Men inget hände. Startmotorn bara fortsatte att hacka ledset. Djefla skit.

Och allt är förstås mitt eget fel. Glömde ett litet ljus på i bilen i  går när jag som i dvala gick ut och parkerade om så duktigt. Skulle ha unnat mig en p-bot pga städgata i stället. Då hade jag sluppit ränna runt som en iller på diverse bensinstationer och leta efter startkablar som var slut på två ställen och noja.

Jaja. Försökte mitt bästa i alla fall.

Nu skiter jag i detta och packar min lilla väska så glatt för i morgon åker jag till min favoritstad bland favoritstäder: Istanbul. Å vad jag älskar dig lilla Istanbul! Snart kommer jag!

den här tröttheten är mig övermäktig. Hatar verkligen att somna när jag läser saga för kidsen. Så många vuxenplaner som går en ur händerna. Parkera om bilen för att det är städgata. Sortera en hög. Prata med vännen som jag inte pratat med på så obarmhärtigt lång tid. Slökolla lite på TV. Slutligen hinna se den där dokumentären Bully som ALLA säger att man måste se innan den tas bort på SVT play.

I stället vaknar man i chock och slår undan boken som ligger och skaver över bröstet 23.45.

Min kollega och Garbo-vän (Garbo Reportage heter frilansgruppen jag tillhör) journalisten Charlotta Zingmark har skrivit detta fantastiskt insiktsfulla inlägg i bloggen Garbos Värld.

Läs och njut av smartness!