hästar, hästar, hästar.

Önskar att jag vore 20. Å vad jag ångrar att jag inte bara packade min lilla väska och åkte till en ranch och praktiserade och lärde mig allt om hästar och westernridning och natural horsemanship. När jag hade kroppskontrollen på topp och inte behövde fokusera på att försörja en familj och dela all min kärlek på så många olika objekt.

Eller, nej, det är klart att jag inte ångrar mig. Så fort jag känner en knubbig barnhand i min så smälter ju hjärtat och jag är så fullkomligt där just då. Men alla dessa innehållslösa nätter på krogar, all denna tomma tid, all leda mellan tentorna. Hellre ritter över prärien vallandes vilsegånget boskap, såklart.

Men det kanske inte är försent…

Vad ångrar ni? Eller vad drömmer ni om????

så jävla gulligt. Dör.

Han har varit med mig på kurs hela dagen och skött sig alldeles jättefint. Som att fostra ett barn. Eller ett otroligt lyhört icketrotsigt barn skulle jag vilja säga. Mys. Själv är jag en trasa rent mentalt. Går kurs hela dagarna och i dag toppade jag med lite kvällsjobb. Schack matt.

Har äntligen fixat discuskonto och kan moderera kommentarer.

Har just vräkt i mig ett halvt kilo spagge och köttfärssås. Brutal känsla i magen. Nu Chi Gong. Ingår i kursen. Så lyx. Natural Horsemanship instuktörsutbildning del 2. Ni kan nog förstå vilken skön sinnesstämning jag är i hela dagarna. Har ridit min häst i halsring hela förmiddagen. Och solen skiner. LYCKA.

Snurrat runt stan och haft Batmanterrorvibbar. Det var något ”fel” på Danvikstullsbron, så vi fick backa, köra i fel körriktning och slutligen försöka ta oss till söder via Hammarby Sjöstad. Men så var Hammarby Allé ”avstängd” och vi vimsade runt där ett bra tag via missvisande pilar och jag kände verkligen konspiratoriska känslor att nu är det nån jävel som tänker kidnappa alla söderbor. Tillslut hittade vi en väg över Gullmarsplan och lyckan var total när vi kom över bron till vårt älskade Södermalm.

Min dotter är för söt.

”Jag kommer aldrig kunna bo någon annanstans än på söder. Aldrig. Ni måste fixa en lägenhet åt mig här när jag blir 18”

Sedan vi bytte till nytt bloggverktyg så har inte en käft kommenterat. Är det något som inte funkar? Kan ni inte gå in och skriva något, så får vi se om det  är jag som är dum i huvudet eller om tekniken strular.

Vi har varit med mamma ute på torpet i dag. Plockat svamp. Eldat pinnar. Täljt. Höst i luften. Och små glimtar av mina forna så frekventa katastroftankar. Jag mår så bra just nu, har hittat en sådan skön balans som tidigare bara fick smaka små smulor av. Har nöjt mig med att till största del må lite sådär. Men nu mår jag underbart. Vaknar varje morgon och känner att jag bara vill ha mer och mer och mer av livet. Och det är då de kommer, katastroftankarna. Man kan liksom inte må så här bra så här länge.  Efter så här mycket sol så kan jag vänta mig regnet från helvetet. Sinnesron borde ju enligt den devisen följas av ett själsligt inferno.

Så idiotiskt. Så inte närvarande. Försöker meditera bort oron och njuta av det som är. Men det är svårt i bland.

Nu går ni och ser den här fantastiska monologen på Teater Brunnsgatan 4:

I går arrenderade Stiftelsen Trygga barnen föreställningen och jag satt med i ett efterföljande panelsamtal om anhöriga och barn till akoholister och andra beroende.

Pjäsen är så viktig. Visar sorgen, såret, traumat, ilskan – men också kärleken hos de som vuxit upp i en trasig familj. Vilka roller ungar tar, hur överlevnadsstrategierna ser så oerhört olika ut hos olika individer. Och hur de här barnen missas av andra vuxna som borde se. Hur samhället sviker, inte kliver in, inte har någon hjälp att erbjuda. Bara fokus på alkisen, på narkomanen. De anhöriga får klara sig själva. Trots att såret och infekterat och lika smärtsamt där. Hur skambelagd sjukdomen fortfarande är – för ja, beroende är en sjukdom, och det är dags att vi börjar tvätta bort skamstämpel nu. Ordentligt. Så att barn vågar berätta.

Har vaknat till en smula nu och tänker på Jan Guillou. Tyckte att det var så jävla kul i går på Kristallen när han bad Malou von Siverts hund Tango om ursäkt och sa att han inte vill strypa den längre men inte kunde låta bli att lägga till ett ”just nu”. Skrattade så overkligt mycket åt det. Tänker också på hur glad jag blev över att han dagen innan, i måndags på Hamilton premiären gav mig rätt när jag skrev i någon kolumn eller kanske var det ett blogginlägg att jag tyckte att det var helt åt helvete att han skröt om sitt extrema vindrickande utan att vara alkis. Annars kan det ju bli lite jobbigt att träffa folk man har dissat i kolumner. Lite stel stämning blir det.

Hamilton i måndags. Kristallen i går. Polarpriset förra veckan. Betänk att jag är som ett barn i levern efter många år av sparsamt drickande. Blir alltså sjuk av några glas vin. Råbakis. Patetiskt. Kan inte forma en konstruktiv tanke. Deg är vad jag är.

Trots måendet så har jag haft fantastiska kvällar. Ville ju ha in lite glamour i livet igen. Så jag bockar och bugar. Filip och Fredrik var grymma i går. Min snubbe är bästa Hamilton. Och Furillen-Johan som vi kallar honom hade skapat en fantastisk matupplevelse på Stallmästargården. Här har ni mig:

i soffan efter en makalöst vacker svamppromenad. Hösten är vedervärdig på många sätt med sitt regn och sina rutiner och krav och ångesten i att vi går mot det massiva mörkret och de nakna träden. Men, det finns ett men även med hösten, svampen lyser upp, det gör den! Svampplockning kan för den oinvigde låta som en trist pensionärssyssla, men det bjuder tvärtom på en hel del action! Man blir upprymd och tossig av att hitta skogsguldet. Enorfinkick. Jag lovar att ni kommer att bli bitna av den här meditativa sysslan om ni bara beger er ut i skogarna med en korg och en termos kaffe. I dag skördade vi två liter gula kantaraller och trattisar som redan har kommit. Massor av svamp i skogarna nu efter allt regn. Ut med er!

men det blev inget. Måste lära om och lära nytt och fixa så att mobilblogg funkar igen.
Fan vad trött jag är på det här evinnerliga regnandet nu. Så äckligt och geggigt.
I morgon går jag raka spåret och köper den dyraste, bästa regnoutfiten jag hittar. Med en sån där lökig regnmössa.
Har precis legat i soffan och glott på Buck. Typ den absolut bästa dokumentären som sänds på SVTplay just nu. Om en äkta Natural Horsemanship-guru. Herregud så bra. Se och lär. Se och gråt. Så ska det se ut och vara mellan häst och människa.