Ursäkta min frånvaro, men är så JÄVLA sjuk. 41 graders feber. Måste fått nån bacill på Astrid Lindgrens värld bland alla barn. Ligger som en strandad val, yrar, svettas och drömmer svart. Känns så ovärdigt. Jag som var så stark och frisk och utvilad efter semestern. Typ aldrig varit i bättre form. Fuck. Fuck Ryssland också som dömde Pussy Riot för huliganism. Sörjer.

Susanna. Heter jag ju inte, men så nära Sanna man kan komma. Firade mig själv nyss med en lakritsmakarong från Urban Deli. Den var värd 15 kronor, helt klart.

Helgen som började så vackert blev till en stort mörk sorg. En släkting till Olga gick bort. Obarmhärtigt och alldeles för tidigt. Som om döden kunde vara annat än obarmhärtig och brutal. Men när den kommer till de ännu unga, så känns det så.  

Har inte kunnat blogga från datorn förrän i dag. Därför inga bilder. Men här har ni honom, pälskorven utan namn! En 11 veckor ung Jack Russel-pojke. Söt som sockervadd. Kaxig som en grävling. 

Någon undrade över ”alla” mina andra djur, vart jag gör av dem…som om jag vore en sån där störd djursamlare…

Hästen står och betar gräs på Ingarö i detta nu. Marsvinen piper efter mer pellets i sin bur. Grodorna dog av någon mystisk sjukdom (och det tackar jag vår herre för, de var brutala mot slutet av sin levnad. Åt ju upp fenorna och hade ihjäl min älskade slöjstjärt så att jag grät) så den enda som simmar i akvariet nu är en liten leopardfärgad firre av något slag. Den stora vovven är hos sin matte. Delad vårdnad. Det börjar bli en fin djurpark här hemma.

Jag uppfyller min barndoms dröm, det är vad jag gör. Det är det vuxenlivet är till för. Göra allt det där vi trånade efter som små barn! Och komma på att våra föräldrar hade rätt i sina förbud när det går upp för oss att det inte bara är härligt  med zoo i hemmet, utan jobbigt, bindande och totalkrävande. Eller så uppfylls vi av känslan ”ha, vad var det jag sa, djur är det bästa som finns näst efter barn” och gillar läget 100% med promenader och hundhår och marsvinspip och hovslagare som ska passas och skrattande svansar. Jag tillhör den senare sorten.  

I dag kom min fina fina Olga hem efter tio dagar hos sin far. Vi gjorde en kantarellpasta som inte var av denna värld. 

För två personer:

2 charlottenlökar.

2 vitlöksklyftor

tre stora nävar kantareller

två skivor chèvre

två dl grädde

en halv tsk ekologiskt grönsaksbuljongspulver

peppar, salt och en gnutta socker.

pinjenötter. 

tagliatelle

Hacka charlottenlöken fint och fräs i smör och olja tills den blir genomskinlig. Pressa över vitlöken och svampen. Fräs tills vattnet har gått ur svampen. Häll över grädden, smula ner getosten. Smaka av med kryddorna och buljongen. Låt puttra på svag värme medan du kokar pastan i ordentligt med vatten med MYCKET salt i (dubblera mängden som står i anvisningen på paketet, det blir asmycket godare). Rosta pinjenötterna. Passsa pastan så att den blir ordentligt al dente. Häll av vattnet, men spara lite som du blandar i såsen. Vänd ner pastan, strö över pinjenötterna. Ready to eat tillsammans med romansallad, gurka och hemodlade tomater som smakar sol och vind!

så inom kort kommer jag att strutta runt i ett par sådana här snyggisar:

Saknar mina svarta som jag hade slitit hål i så jag slog till i dag, trots att jag tror att modet är så jävla på utgående. Som UGGS. Men de är ju så sköna.

Annars är det ett jävla springande ut i parker som ni förstår. Herregud. Värre än ett spädbarn. De har ju åtminstone blöja. Här kissas det i parti och minut och det gäller att ligga steget före och kasta sig ut i ösregnet innan han ställer sig gäspande på finmattan och pinkar. Ni fattar att jag pratar om hunden hoppas jag. Men det är sannerligen ett kärt besvär. Ett riktigt litet lyxproblem.

I morgon är det dags att skriva höstens (nåväl sensommarens) första krönika. Om vad? Har inte läst tidningen på en månad. Inte kollat nyheter. Ingen twitter. Ingenting. Jävligt oupprörd och avstressad. Ickearg. Så kom igen! Hjälp mig comrades. 

Vi har irrat runt som ledsna dårar här i lägenheten och ropat, lockat, vänt upp och ner på varenda pinal i hela hemmet på jakt efter valpis. Men BORTA. Väck. Uppslukad. Paniken stod i fullständig blom när jag drog slutsatsen att pojken måste blivit bortrövad av elak mystisk främling som omärkbart öppnat dörren och grabbat tag i sötehjärtat medan vi i godan ro glodde på Drakfångaren i regnet. Glädjen när vi i ett sista uppgivet ryck drog ut lådan under barnens våningssäng och fann en djupt sovande hund: episk.

Ni är så fina. Har äntligen läst alla era fina fina kommentarer. Rörd blir jag. Mycket tårar nu. OS. Ni. Och lilla fina hundpojken som ligger här intill i soffan. Ja, det är sant! Impulsköp, of course. Får gullighetschock med tårar i ögonen som följd 100 gånger om dagen av den här lilla 38,5-gradiga pälskorven. Finns inget som impar på mig så mycket som maratonlöpare. Herregud, de joggar inte, de springer. Snabbare än jag skulle orka 100 meter. Sjukt. Sjuk debatt oxå om alkohol på sjön. Och triatlonbrudar och släggkastare. Hur kommer man på att man ska bli släggkastare? Att ens kropp är dom gjord för att svinga slägga? Ska peppa mina barn att börja.

Hela tiden. Står inte ut med folk som vinner. Inte heller de som förlorar. Eller står ut gör jag ju, men jag gråter som ett barn här i soffan och tänker på alla timmar, alla dagar, år, hela liv ta mig fan, som ägnats åt att få vinna den där hägrande OS-medaljen. Och då gråter jag av vördnad. Och av besvikelse med de som inte når enda fram. 

Men härligt är det. Med OS. Roas inte av sport annars, bara nu när de allra mest besatta gör upp.

Snyft.  

I’m back!!! En månads hjärnvila, sovterapi, och kärlek från och till alla små och stora jag har nära. Törs knappt säga det här, får lätt katastroftankar när livet flyter på fint, men det har varit och är fortfarande min kanske mest harmoniska sommar någonsin. I detta nu sitter jag i Cirkus Scotts gigantiska tält och inte ens den här virriga uppspelta folkmassan eller de salivsprutande clownernas kan få mina binjurar att pumpa kortisol.
Senare: nu på båt över ett stilla hav på väg hem. Månen är ju helt makalös i kväll. Gå ut och njut. Vi ses i morgon!

Nu tar jag semester på riktigt. Tänker stänga min dator och inte öppna den förrän den 1 augusti. Min hjärna och mina fingertoppar ska få vila. Min tennisarmbåge läka. Jag ska få bli så där hungrig igen. Bubblande av ord som rinner över.  Åsikter som bara måste ut. 

Som sagt det här är ingen nerlagd blogg. Bara en blogg i vila. 1 augusti är jag tillbaka med råge. 

Ha en underbar sommar.

Verkligen.

Ett riktigt litet as har jag varit. Och dagen blev till en liten helvetesdag. Svårt att säga vad som kom först. Humöret eller min osannorlika otur med precis allt. Borde helt klart aldrig ha stigit upp. Ställt in alla åtaganden och bara legat och hört på sommarregnet. I stället:

En hetsjakt efter en datorladdare som inte kostar en halv miljon (bara det att min laddare förstörts av en familjemedlem var ett hårt slag för humöret). Till stallet i ett närmast komiskt undergångsliknande spöregn som resulterade i att vi alla kom fullkomligt sjöblöta till titten på en makalöst vacker lägenhet som dock var på tooook för dyr. En kvarglömd plånbok i ett stall som just i dag kändes som att det låg alldeles för långt från stan. Jävligt jobbig stämning på en turistpizzeria i gamla stan när jag kommer på det här med plånboken.Till stallet i 190, hämta plånbok. Alla ställen som har billigare laddare har hunnit stänga. Tvingas därför köpa en på Media Markt och punga ut 749 kronor. En zombie på 11 år i familjen som tycker att det här med ordning och reda och att hjälpa mamma är helt onödiga påfund. Två mindre pojkar som oavbrutet trotsar, hojtar om glass eller fajtas med varandra. Puh. En moders lott, att dö irritationsdöden.