Jag har pussar en varg, klappat en delfin, känt på en elefanttunga och sett en lejonhona spana in mina söner som presumtiva godbitar. Helt underbar dag på Kolmården, perfekt rent av. Det finns stor risk att jag med en stigande ålder kommer att bli mer och mer besatt av djur. Typ kattsamlare. Eller gorillaforskare. Eller en nörd med kikare runt halsen vadandes i ett fågelträsk.

Hatar det så mycket. Tacka vet jag en rejäl sjuka, en blodförgiftning, en njurbäckeninflamation, en halsböld, nåt som verkligen slår en till marken, som gör att man inte bara känner sig irriterad över nån slags halvbegränsad förmåga. Förkylningar är så futtigt onödiga. Så TRÅKIGA. Så pyttiga. Lite småont-i-huvudet, småsnorigt, småhostigt. Ett tappat driv, men oförmögen att sova bort en hel dag. Oförmögen att unna mig en ligga-i-sängen-och- glo-på-serier-dag.  För frisk för det liksom. 

Så man gör allt man ska med en unken smak i munnen, en i hålig känsla i skallen, och stela kroppsrörelser. Och så är man riktigt ickespirituell och seg. 

Det var den dagen det.  

Sänggavel alltså. Fast cerise.  Har stort behov av en sån känner jag. Desperat. Måste köpa en present till mig själv. Unna mig en fin gåva efter att ha flera själsliga polletter trillat ner på ett alldeles magiskt vis. Nån som vet var man kan köpa en?

Den kallaste junidagen på nära hundra år. Ett bröllop som var tänkt att hållas i en äppellund och festen i en gammal faluröd lada. Och så kom den stora dagen och regnet fullkomligt öste ner, vinden skrek och Gud gav oss 6 grader. En grad kallare än på självaste julafton. Rått, kallt och så där ogästvänligt som bara vädret i Sverige kan bli. Helvete. Det kommer att gå åt helvete. Vi kommer att frysa ihjäl. Folk kommer att lämna festen. Katastrofen kändes given.

Men ack så fel jag fick. Vädret kunde helt enkelt inte ha varit mer perfekt för just det här bröllopet. Stämningen  till blev helt fantastisk. Brinnande, dramatisk, burtonesque (det var alltså Tim Burton tema på min bästis bröllop för er som inte fattar vad jag syftar till) stämning. Folk festade, åt, drack, höll tal, och inte minst dansade som vore det den sista dagen.Galna hattar, pälsar, levande ljus, ett superbt bröllopsband, helt underbar mat, snaps, och alla de bästa, finaste vännerna samlade i en lada! Guuud så kul det var. Tack Jossan och Brett för den finaste festen på mycket mycket länge!

Det var så fint så att jag bara måste dela med mig:

har

unnat mig:

Jobbat på strippklubb:

Hittat Johnny Depps bil:

Plockat kinesiska amazingly pioner:

Och pimpat min bästis bröllopslokal inför festen som äger rum i morrn:

i

Nu ligger jag chack matt i en säng på ett slott med femtioelva klänningar, crazy hårsmycken, överdrivna burtoneska halsband och tonvis av smink runt om mig. Min bästis gifter sig i morrn och vi förbereder oss för den största festen ever…

ps. Det där med Johnny Depps bil är helt sant. Han har ägt den. Johnny har smekt ratten med sina händer. ds.

Hade ju varit så duktig och bildbloggat från mobilen som en annan paparazzi både i söndags och i går. Och så har inget publicerats. Teknik. Hatar den så innerligt i bland. Oförutsägbar är vad den är.

Så här fint hade vi det i söndags på mammas lyxiga lilla torp som bokstavligen höll på att ätas upp av en grönska som fullkomligt tog musten ur oss:

I måndags rände jag runt på stan i ärenden och avslutade dagen med en bloggträff för att fira och peppa våra flitiga och duktiga bloggare på hästliv.nu 

Den eminenta hoppryttaren Helena Persson som ju bloggar på hästliv.nu (bloggen hittar ni här) hade tillsammans med sin man satt på grillen och bjöd på en helt fantastiskt ambitiös måltid. Alttid lika trevligt att titta upp från datorerna och ses IRL.  

Hästlivs web-tekniker Micke hade till och med matchat sina öl för temat på kvällen:

jorå, man e ju heeeelt tagen av Loreens grand slam. Herregud. Rös, blev röd om kinderna, tvingade barnen att vara tysta och var ej talbar under röstproceduren. Gick all in kan man med rätta säga.

Älskar låten så mycket. Och dansen. 

Kuriosa: Loreen hängde under en period för länge sen mycket på mitt kontor. Hon fick temporärt låna ett rum av vår värd där hon satt och jobbade hårt med sin musik. Man såg knappt röken av henne, hon bara satt där inne och tokfokuserade. Men när hon kom och gick så var hon omöjlig att missa. Magnetisk. Alltid fantastiskt klädd. Skimrande. Tänkte alltid när hon sprang förbi att shit, hon kommer att bli större än det här landet. 

Och se så rätt jag hade. Synsk.

som en galen knarkhund i lägenheten. Vänt upp och ner på allt, utlovat hittelön till det barn som hittar telefonjäveln. Men icke. Alla gick vi tomhänta och besvikna ur skattjakten. Sätter mig utmattad framför datorn och kollar mailen och får rapport om att telefonen befinner sig i en porsche på väg till Mantorp. Hur ska allt gå i dag? Vad ska jag göra? Vem ska jag träffa?

Goodness. Vad virrigt allt blev och vilket kontrollbehov jag har.

Inser att jag fan måste vara det tristaste som går i ett par skor i den här stan. Bara tjötar om min hästkrake, sover, äter och är heeeeelt ofancy. Det får bli slut på eländigheten. Ska pimpa upp mig. Njuta av mina vänner. Gå ut. Mingla och ha kul. 

Fast grejen e den att jag ändå är rätt nöjd i min tråkighet. Nöjd med mina små torftiga rutiner och min intetsägande vardag bestående av städ, tvätt, mat och barn. Älskar det. Men älskar kontrasterna mer. Nu måste jag väga upp detta tillbakadragna innan jag tröttnar på det. Alltid avbryta när det är som bäst. 

Min son ba: ”vilken hand?” Och så fick man den här fina: