God morgon. Jag sitter på hästryggen och är då per automatik glad. Ett helt biverkningsfritt lyckopiller. Testa, ni kommer inte att ångra er. Mvh eder horseoholic.

Ligger i min älskade säng med en fullkomligt överdriven bonnbränna, dvs bara brun i fejjan o på händerna, i övrigt vintervit. Är helt galen i min häst. Älskar henne så mycket att jag nästan blir rädd för mig själv. Som tur är har vi tre hela dagar kvar på kursen. Tror att det kommer att bli ekande tomt därefter.

Så glad att jag bor nära Habibi. Deras tunisiska mezes är fanfuckingtastic. Och jag gillar upplägget bar/café. Så enkelt att bara smita in utan känslan av att man är ett ensamt freak som går på restaurang helt själv.

NH-kurs 8.30 -18 varje dag och därefter om jag har tur umgänge med mina barn. I övrigt har jag stängt butiken. Hinner knappt duscha. Tvätt samlas i en overklig hög i badrummet. Ser inte mer än framsidan på DN varje morgon och tänker BARA på hästar. BLIR fan snart en häst.

I går fick jag en stark känsla av att det spökade här hemma. Kände att det liksom var någon i köket. Det hade inget med ljud att göra, bara en slags märklig energiförnimmlse. Blev rädd på det där viset som jag brukade bli som barn men lyckades mentalt bestämma mig för att låta ”spöket” vara och bara acceptera läget. La ned mitt utmattade huvud på kudden och gick direkt in i dvala, när det sjukaste händer: blir väckt av att det liksom slår lock för örat och vaknar upp med ett ryck. Körde återigen hård övertalning mot mig själv om att det måste ha varit något fullständigt normalt, andades djupt, fick ner pulsen kom in i det dvalaläget men väcktes en gång till av att det låter som en spelkula ramlar ner på golvet. Då blev jag förbannad på spökjäveln och dundrade upp och gav mig fan på att hitta kulan. Men icke. Skällde faktiskt ut spöket (dock oklart om det faktiskt var ett riktigt andeväsen eller om jag håller på att bli sinnessjuk) och bad hen lämna mig i fred och med en gnutta vrede i kroppen lyckades jag till slut somna. Helt sjukt.

En gammal dammig bok jag hittade på en loppis som inte håller superkvalle men som ändå får mig att rysa. Så jävla övertygad om att jag vandrat runt på Versaille i ett tidigare liv. Känner mig liksom helt hemma med hjortjakter, peruker, puder och sjuka ceremonier och skitstank. Jag har varit en hovdam där eller nåt. Eller en liten jakthund som vandrade runt i salongerna. 

Jag går på kurs. Hela dagarna mellan 8.30 och 18.00 befinner jag mig i en dammig paddock med hästar. Om ni känner mig någorlunda kan ni då rätt snabbt lista ut att jag befinner mig så nära himmelriket jag kommer i detta jordeliv. Åh, det är så spännande alltihop, så lärorikt, så härligt. Sån lyx att få all den härkunskapen. NH är alltså ett förhålningssätt till hästar, där man utgår i från hästens flockbeteende i stor grad. Man lär sig att kommunicera med hästen på hästens språk, och det blir så mycket trevligare på det viset.

Har också smugit i väg och sett A Royal Affair i kväll. Äntligen. Välgjort kostymdrama med rojalistiskt tema. Shit va bra den va. Gå och se, ni som inte redan sett. 

och jag jobbar med tanken på att han ska lära sig att konsekvensen blir att han kissar i sängen om han bäljar i sig en liter precis innan han ska somna. Det går åt helvete kan man säga. Han förstår på intet sätt kopplingen mellan intaget av den för honom gudomliga dryck i överdrivna mängder och en mycket liten blåsa som endast någon timme senare måste ge vika för ett enormt tryck. Jaja, det här är en ändå ett angenämt bekymmer. Eller bekymmer och bekymmer föresten. Det stora bekymret ligger snarare i att sängtillverkarna tror att vi vill köpa sängar för 30 papp som håller i hundra år. Fattar ni hur mycket kroppsvätskor som hinner passera en säng på 100 år. Blä. Jag vill ha en säng vars bäddmadrass på ett smidigt sätt går att tvätta. Vem kan sälja en sån till mig? Vem kan sälja på mig en hygienisk säng, lätt och smidigt rengjord?

Så är det när våren kommer. Körsbärsträden blommar å ena sidan och kidsen kräks av allt roséblaskande å andra. Stockholm vaknar och folk drar sig ut ur sina iden och går bananas. Det är vackert men kanske lite väl ystert så här till en början. 

Har inte varit flitig härinne på senaste. Har skolkat. Eller tagit mig lite ledighet. Helt enkelt firat att jag hade premiär på tv3 Dokumentär i torsdags och i stort sett är klar med mina tv-jobb den här säsongen. Och så har min mellanpojke fyllt år. Kalas med allt vad det innebär av tårtbakande, ballongblåsande, glädje och socialiserande. 

Nån undrade vad jag tycker om Carola och hennes bloggande. Var just inne o kollade och är slagen av…häpnad. För första gången på mycket länge kan jag inte riktigt ta ställning. Å ena sidan, en djupt rörande blogg. Alltså så mycket kärlek. Så mycket längtan. Lycka. Glädje. Och så vidare. Å andra sidan en smygande obekväm känsla av att det här tilltaget är lite konstigt.

Men kan inte riktigt avgöra av vilket skäl. Kanske för att jag med mina fördomar tror att ett adopterat barn är känsligare. Att den här ungen kanske inte haft en helt enkel start i livet och att det därför känns aningen gränslöst att Carola låter oss ta del av den fullkomliga chock som adoptionen måste ha inneburit för den här fyraåriga flickan. För nog måste det vara en ganska så rejält brutal chock att komma från ett barnhem som utgjort den kanske enda tryggheten i livet  till att plötsligt få en mamma. Och inte vilken mamma som helst. Carola Häggkqvist. 

Men jag vet inte, det kanske är lika jävla brutalt att födas in i den här världen och lära känna sin biologiska mamma. Det vet vi ju ingenting om egentligen. 

Ni glömmer väl inte att njuta av körsbärsträden va??? Så vackert i stan nu. Den här staden alltså. Älskar den så mycket.

i Babel. Vad vackert hon pratade. Intressant diskussion nu om arbetarlitteratur, fantastisk. 

I morgon kära vänner kan ni lyssna på mig i Äntligen Morgon i Mix Megapol. 7.50 hoppar jag in i studion och snackar loss!