I dag Växjö och ännu en stalkad person. En sak är säker, verkligheten överträffar dikten gång på gång.

efter middag på Koh Pangang med min fina fina dotter. Att umgås med barnen ett i taget är en rekommendation från allas eder trebarnsmoder. Det är så lätt hänt att man buntar ihop barnaskaran och alltid gör grejer hela familjen, vilket ofta bjuder på ett rätt stressigt och fullmatat crazyness. Fullt upp med att bara hålla reda på var de tar vägen, vad de stoppar i munnen, vad de bråkar om osv. Umgänget måste också oftast anpassar efter den minsta. Inte löge att klättra i berg med en tvååring i släptåg. Inte så kul att sitta i timmar och snacka på en restaurang heller. Men så då och då tar jag mig kvällar som denna och sitter plötsligt där med ett av sina underbara barn och får syn på allt det härliga med dem. Pojkarna har checkat in hos sin pappa på Älgö så nu ska vi grotta ner oss i sängen och kolla på en romantisk dramarulle med Robert Pattinsson som övrig familj ej skulle uppskatta på något sätt. Detta är, för de som ifrågasätter särboskapet, det fina med det. Att man kan dela upp sig. Njuta på fler sätt, i fler konstellationer. 

jag och den här telefonen alltså… Förlåt alla dessa ofärdiga inlägg. Birgitta Stenbergs toppenkolumn i nån utav tidningarna. Googla henne så hittar ni. Nu: mot Ann Söderlund med sill och potatis!

för övrigt rekommenderar jag Birgitta Stenbergs toppenk

Ni uppmärksammade mig på att mitt förra inlägg rimmade illa med min trötta långfredagskolumn om tv-maten. Och så skriver jag själv om min jävla pavlovatårta! Paradoxal äro människan och därmed jag. För att förtydliga: jag är den enda som får tjata om mat i mitt liv. Haha.
För övrigt rek

Glad påsk! Jag är på Gotland. Det har varit snöstorm, ett perfekt skäl till att bara ligga inne o läsa tidningar o pyssla o laga en jävla massa god mat. Här: en pavlova med passionscurd, grädde o färska bär. Marängen blev helt amazingly perfekt. Vispade som en dåre dubbelt så lång tid som jag brukar tack vare snöstormen och tiden och kravlösheten som Gud bjöd på i går. 

grej som säger något om den tid vi lever i. Vi får ju titt som tätt för sig att jämställdheten går framåt, att vi här i Sverige inte behöver feminismen längre för vi är redan så bra på allt som handlar om orättvisor mellan könen och så vidare. 

Men så fattar man hur det egentligen ligger till när barnen ska kläs ut till påskkärringar och typ samtliga dagiskillar vägrar. Kommer i stället utklädda till monster, kockar, spiderman och riddare i stället.  Vill inte klä ut sig i ”tjejkläder”. Det fick blir en lång diskussion med min femåring som till slut gick med på att klä ut sig till någon slags gothhäxa. Jag har inget emot att identifiera sig med sitt kön, men jag tycker att det är sorgligt att se att det ”tjejjiga” ses som så oerhört omöjligt, så löjligt, så fel. Medan det för en tjej inte är några som helst problem att i klä sig byxor, piratkläder eller tomedräkt. Det manilga är allmänt accepterat av både flickor och pojkar. Men det kvinnliga är bara förbehållet flickor. Och så var det INTE när jag var liten. Då var alla påskkärringar punkt slut. Man funderade inte över att ”kärringen” hade snippa.  

TV-kväll. Idel premiärer. Älskling du har blivit en tjockis och Betnér Direkt. Hubbabubba och IQ i en ganska fin mix. Nu Johan Rabeus på Schulman Show. ++++ på den här kvällen.

precis en råklippt version av vårt alldeles första Stalkersavsnitt. Det var faktiskt riktigt spännande. Alltid någon form av utandning efter att ha sett resultatet av allt man spelat in. Nu kan kontrollfreaket (jag) andas ut en smula och känna att vi är rätt ute med det här programmet. Firade detta fina med tre produkter från Dr Hauschka. Lavendelbad, Lavendelbodyoil och Rosencreme till mitt lila torra face. Bara älskar de här produkterna. Kan inte nog rekommendera hela serien.  

Nu ska jag tåga upp till dagis i det här schizofrena vädret. Himlen är plötsligt klarblå och solen skiner efter att det alldeles nyss haglade ner ett kylskåp på mig. 

Började dagen med att lura Micke. Det gick sådär. Jag ringde upp i morse (Han är i Nya Zeeland, så det var ju kväll för honom) och berättade med sprallig stämma att jag hade fått erbjudande om att va med i en dokusåpa på temat ”så överlever du ett krig”, inspelning i Irak med början den 10:e april. ”Det är ju lite farligt däröver, men det verkar helt sjukt kul ” var bland annat en sägning som jag trodde skulle avslöja mig omedelbart. Men icke. Jag fortsatte att mala på om självmordsbombare och att överleva ökenhetta och så vidare. Men ingen reaktion. Micke tyckte att det verkade helt i sin ordning att jag skulle dra i väg till irak i tre veckor efter påsk. Inte ett ord om att han inte ville att hans barns mor skulle utsätta sig för livsfara, inte ett ord om att det verkade som ett helt jävla sjukt tema på en dokusåpa. Inte ett ord om att jag inte borde vara med i en dokusåpa överhuvudtaget. Hans enda reaktion: ”ja, men det ska nog gå bra, boka på det du”. Så mitt ”April, April” föll liksom lite platt. Hahahaha. Men faktum kvarstår: Älskar att luras. Älskar den här dagen.