Fredagen kom och innebar en  befrielse. Jullov och två veckor av ickekrav på arla morgnar. Väckarklockor är bannlysta här nu. Ingen ska behöva gå upp före solen. Bara den lilla detaljen lyfte locket på den serotoninbrist som tycks ha drabbat mig. Nu äter vi polkagrischoklad, ostbågar och njuter av granen och ljusen och pyntet som vi ändå har lyckats få upp. Fem nya fiskar simmar runt i akvariet, Mariah Carrey  och Justin Bieber sjunger  loss på radion och vi glor på Starwars.

Det enda ja önskar mig i julklapp är solidaritet och kärlek. Blev så jävla kräkfärdig när jag läste det här. Är på riktigt rädd för vart världen och Sverige är på väg. Vad händer med människorna. Varför detta förakt mot svaghet? Hur fan kan man spotta på en romsk kvinnlig tiggare? Hur jävla sjuk i huvudet är man om man gör det? Men uppenbart så är det här ett utbrett strukturellt problem. Lusten att sparka nedåt. Att spotta på det uppenbart svaga. Fuck that.

Fin dag i dag. Tvingar man sig upp och ut och gör det man har åtagit sig att göra så känns det mindre jävligt. Lång ljusterapipromenad med hunden, sojalatte och jobb, lyxjobblunch och föredragsplanering på resturang Fisk med Fred Nyberg, Ann Söderlund och Annika Jankell, julklappsshopping med Ann och Bobo (yey, alla julklappar inköpta!!!) och slutligen glögghäng och pizza hemma hos klassföräldrar. Sen rasade vi hem nerför Östgötagatan, hämtade Lo hos en polare och dundrade raka spåret i säng och glodde på Ronaldos snyggaste mål till i alla fall de små somnade. Nu läser jag Knausgård och ska också sova som ett barn. Alldeles för tidigt och alldeles för drömlikt. Men sådant är behovet just nu.

Jag, Ann och vår förläggare Annika Bladh åt festlunch på Urban Deli och min hjärna lyckades för en kort stund få i gång dopaminhalterna så att jag kände mig både lycklig, motiverad och sprallig. Kreativa kvinnor, tack för att ni finns! Tack för att vi får skriva den här boken. Jag hade själv behövt den för fem år sedan när jag famlade totalt i mörkrets utkanter. Nu faller tunga flingor över Södermalm och min kropp kraschade totalt när den fick syn på soffan. Den vill förpassa mig till ett ide, till vila, till stillsamhet. Somnade en stund innan jag tvingade mig själv ut i skymningen för intag och fodring av hästarna ute på Runsten. Försöker att inte känna mig värdelös av den hör tröttheten. Försöker ge mig vila utan skuld. Det är svårt, men det ska gå.

Jag vaknade av att regnet smattrade mot fönstret. Helvete vad det här vädret tar knäcken på mig. Var så glad när frosten kom och solen gnistrade till för en sekund i går. Den typen av dagar är så jävla viktiga under december. Hög klar himmel ger hopp. Men nu är blötan och vinden tillbaka igen och jag bestämde mig för att ligga kvar. Skolka från allt. Sov till 12.00 men kände mig ändå inte utsövd när jag vaknade. Fick verkligen tvinga mig själv att uträtta något av värde. Lyckades tvätta familjens sängkläder, vika ett lite tvätt och packa upp min resväska. Sen stöp jag i säng igen. Låg och glodde. Orkade inte ens läsa. Energinivån = 0. Vid fyra pallrade jag mig upp, drog på mig min varmaste dunjacka, en hellång regnkappa och ett par gummistövlar och gick och hämtade pojkarna. Nu sitter jag här fortfarande iklädd pyjamas och ska försöka mig på att sätta i gång ett carbonara-kok. Känslan av värdelöshet är massiv. Oro över att inte komma i gång. Att mina dopaminhalter är för evigt låga. Att jag aldrig mer kommer att vakna och skutta upp ur sängen med driv. En skitdag rätt och slätt. 

I går var det Lucia och vår ridklubb ordnade julmarknad och hästloppis i ridhuset ute på Runsten Equestrian. Både hästar och ungar skötte sig änglalikt och folk shoppade lotter, senap, kransar och hyacinter som aldrig förr. Nu ska vi ut och röja undan efter gårdagen och förhoppningsvis rida fram genom frostbiten granskog i en strimma sol.

Nu ligger jag i sängen och läser DN och undrar hur de här 14 procenten av folket som tycker att Sverigedemokraterna är ett parti med bra lösningar för Sverige tänker.  Jag Läser det här av Maria-Pia Boethius och känner en liten liten gnista av hopp. Inte alla famlar i blindo. Inte alla går med på att skriva om våra tolkningar och begrepp. Inte alla går med på att normalisera fascism och främlingsfientlighet.  Inte alla går på den propaganda som SD sprider.

Sitter mitt i himmelskt vackra Zetas handelsträdgård inför plåtning med Helena Skollings smycken. Kaffe och smink och mer kaffe. Fanny Lagerwall står bakom penslarna!

Alltså, jag kan inte nog påpeka att NY utan tvekan är matälskarnas paradis. Jag och min bästis tillhör den här kategorin människor och går så jävla loss på NY’s matscen. Just i detta nu startar vi lördagen med Dim Sum-brunch på Golden Unicorn i Chinatown. Pekinganka, kinesisk broccoli, musslor i ostronsås….herregud, kan inte få nog!!! I går åt vi mexikansk mat på La Esquina, ett helt fantastisk litet hemligt hål-i-väggen-ställe. Fishtacos, ceviche och tequila. I morse godaste kaffet och mandelcroissant på Gimme Coffee. Vi äter oss genom staden.

Vaknade pigg som en lärka 05.30 och har legat och vridit mig som en orm sedan dess. Nu går solen upp och de här två sötnosarna krafsar på sovrumsdörren.

Jag och Jossan har landat, nursat två extremt tama vädurskaniner, hängt med en brasiliansk DJ som ska ägna våren åt att jogga sig genom Europa, sovit bort vår jetlag,  ätit den godaste brunchen på mycket länge på Five Leaves, shoppat loss vintagekläder på Beacons Closet, strosat runt och känt oss lyckliga, sett oss mätta på Manhattans skylten i solskenet, ätit ostron, kings crab och lobster rolls och druckit Prosecco på Extra Fancy och ska nu ut och se en konsert med några locals som spelar hela Nirvanas In Utero på en bar i Williamsburg. Vi har det med andra ord bra. Riktigt, riktigt bra.