Ställe jag inte vill vara på nu: Wagga Wagga. Vargspindlar som flyr översvämningen och spinner nät ÖVERALLT. Mardrömslik kombo: vatten o spindlar en masse.

Hoppas ni sovit gott.

Vy som ger mig lätt ångest: 

Små planterade tallar som utgör en oändlig enformig torftig skog som i princip är omöjlig att navigera i. Inga riktmärken. Bara talljävlar utan charm. 

Därför skriker jag till av glädje här i bilen när det kommer ett fält, ett öppet landskap. Jag är min fars dotter trots allt. 

Debatten ebbade snabbt ut efter att Felicia Feldts bok kom ut. Kritikerna tycktes vilja hasta förbi den ”flod av hat” som den här boken påstods bestå i. Den ansågs helt enkelt enligt många vara litet för obekväm och privat., Felicias berättelse borde kanske ha stannat inom familjen, med tillägget den inte hade något egentligt allmänintresse.

Den inställningen gör mig så inåt helvete förbannad. De störda och lata jävlar som har skrivit så vittnar om totala brister i grundläggande kunskap om att 500 000 svenska lider av alkoholism och att det således växer upp en helvetes massa barn som mer än väl känner igen sig i Felicias röst, som får styrka att se sina egna mönster och vågar stå upp för sin egen upplevelse genom att läsa den här boken. Alla som har lite koll på beroendesjukdomarna/narcissism vet att förnekelsen och manipulationen som ingår i sjukdomsbilden är det kanske allra mest psykiskt påfrestande för de anhöriga.

Att gång på gång på gång få höra att det man upplever inte är sant, att det man ser är rött i själva verket enligt den sjuka normerande föräldern är blått, att de känslor man känner inte räknas, att man ljuger när man i själva verket vågar säga som det är, att hotas med uteslutning ur den dysfunktionella familjen om vågar be om hjälp utifrån – allt det är vardagsmat för alkisungar och den kanske hårdaste nöten att knäcka senare i det vuxna livet eftersom allt man lärt sig om känslor, instinkt och behov är så totalt uppfuckat. 

Jag läser därför Felicia Feldts bok som en enda lång kärlekshandling. En akt av kärlek från den vuxna Felicia till flickan Felicia. Hon återtar rätten att definiera sitt eget liv, sin historia, och det är något så enastående vackert att jag grät sida upp och sida ner. 

Oavsett om boken är självupplevd eller fiction så är den oerhört viktig. Och är den självupplevd så har hon ur ett etiskt perspektiv gjort helt rätt i att publicera nu, medan mamman och syskonen lever. På så sätt ger hon dem möjligheten att dementera, korrigera och diskutera sanningshalten i boken. Är det fiction har hon lyckats skildra uppväxten i en dysfuktionell familj på ett alldeles strålande vis. 

Nog är det vackert med skog och kullar och småbyar och charmen i att alla känner alla och så vidare. Men så rullar tåget in mot Stockholm och kropp och själ blir alldeles spralliga av den prakt, skönhet, puls och rytm som min fina, fina stad har att erbjuda. Älskar de här gatorna ändå. Det får larma hur jävla mycket de vill.

SJ skötte sig för en gångs skull  exemplariskt. Totalt smärtfri resa som till och med erbjöd gratis vatten och en restaurangvagn.

skitkul till min förvåning. Kändes väldigt otypiskt mig att skaka loss till latinorytmer, men lärarinnan var skönt crazy så vi körde verkligen all in. Inte så sekelskiftesaktig aktivitet kanske, men klart värt en repris.

Det är så vackert här. Och tyst. Det slås jag alltid av när jag kommer inåt landet, tystnaden. Skogen isolerar och det finns inget hav som brusar, inga bilar som susar eller tåg som rusar. Jag blir fullkomligt matt och mör bara av tystnaden. 

Giilar förövrigt upplägget här. Frukost följt av bad, vila, promenad, lunch, och så en liten rundvandring och så afternoon tea på det och så bad och zumba och nu snart trerättersmiddag. Och en helvetes massa lokavatten att dricka. Avkopplande utan att man behöver bli rastlöst uttråkad. Det finns hela tiden en riktning. Fick en gudomlig ansiktsbehandling också i morse. Inser att jag är en sån enorm spaälskare. Njutmänniska. 

Visste inte att det fanns sådana här ställen. Känns som att vandra runt i en roman av Selma Lagerlöf. En intakt svensk kurort med jugendtapeter, överdriven snickarglädje, lite kyrka, societetshus med salonger och allt!!! Fatta känslan (ni som liksom jag är stort fan av historiska miljöer förstår vad jag talar om). I morgon vandring, bad, lerbad och ansiktsbehandling. Jag och mammi softar loss. 

så jag snor en filmenkät från Quetzala och Christin i stället.

Att det här toppar Aftonbladets nyheter i dag är…ja…INTE RIKTIGT RIMLIGT. 

Från och med nu tycker jag att vi inte ger Ranelid mer uppmärksamhet. Det kommer nämligen uppstå en sådan ekande tomhet inuti hans själ när den här tävlingen är över, han kommer helt enkelt tro att han inte existerar, att han är luft. Och det enda som kan få honom att bli ”verklig” igen är att hoppa på något nytt superkommersiellt tokprojekt där han inte hör hemma IGEN och då, då känner vi nog alla att vi vill elda upp både honom och hans böcker på ett bål. Och det vore ju synd. Böckerna ÄR ju bra. Fatta det och håll dig undan TRAMSET Ranelid. Du är bara KONSTIG i alla andra sammanhang. Du och ditt varumärke gör att man fattar noll när man läser dina böcker. Ni hör helt enkelt inte i hop. 

Kändes absurt här i soffan att förklara för min femåring att Biggest looser handlar om vilken tjockis som kan banta mest och bli smalast. Vilken sjuk tävling egentligen. Varför vill man titta på det?

Har stekt köttbullar, kokat makaroner, vikt tvätt, rengjort ett akvarium, ringt några samtal. Varit i stallet. Inte tänkt en enda produktiv tanke. Lite lågtryck i skallen. Det blir så här i bland. Min hjärna vill vila. Då kan jag inte skriva något klokt. Återkommer i morgon.

hela dan och slås av det smått fantastiska med att det timme efter timme efter timme levereras reportage och nyheter i absolut toppklass utan tillstymmelse till reklampauser, ”aktuella” kändisar som vill marknadsföra sina nya sånger, föreställningar, tv-program, böcker och annat, folk som snackar om ingenting för att fylla ut tiden och allt det där andra som vi får ta del av i kommersiell media. Några av er kommer spontant känna ”kasta för fan inte sten i glashus” när jag skriver detta. Lugna er, jag tycker inte att det ena behöver utesluta det andra, man behöver inte vara antingen svart eller vit, älska skit eller kvalitet. Det går utmärkt att blanda. 

Mamma som hade lagat den allra underbaraste lilla köttfärlimpan till mig och pojkarna lagom till att jag glad i hågen kom hem efter att ha träffat en kär, kär vän över ett glas vin på Urban Deli i kväll, visade mig också det här fina tipset som jag gärna vill dela med er: