eller, inte henne förstås, utan alla extremt jävla tillrättalagda humorbefriade pretto-brudar med bebisröst, superstelt kroppsspråk oklanerliga frisyrer, pärlor i örsnibbarna och beiga/kamelfärgade kläder, som hon IDELIGEN väljer att spela på vita duken. Usch och fy. Varför går jag i gång så hårt på den typen av människor? Blir så störd på dem. Sinnesrobönen. Sinnesrobönen. 

Inget agg i onödan.  

Nu ska jag sova för i morgon bitti bär det naturligtvis av till stallet. 

Kaosafton. Min lilla unge har nu med full kraft tågat in i den berömda trotsåldern. Det är så märkligt, med alla mina barn har jag i den där balanserade fasen som föregår trotset, när de liksom samlar kraft, på fullaste allvar känt att nä, här blir det nog inga vansinnesutbrott. Och jag har haft fel varje gång. För viljan måste fram. Den måste testas, gränserna sättas, frustrationen kännas, genomlevas och övermannas. Annars blir man nog inte hel. Tänker se den här tredje trotsperioden som mitt liv som mor bjuder på som en fantastisk utmaning, en möjlighet att lära känna mina egna svagheter. Tålamodet till exempel, det får jag ta och öva upp. Och att sätta gränser utan att bli arg. Att bara vägleda beslutsamt utan att härska och trycka till. Det är bättre nu när jag är 33 och ingen vilsen lammunge längre, men även jag kan finslipas, bli ännu rakare, tydligare och mer adekvat.

Fryser, läser Min kamp 2 av Knausgård och ÄLSKAR den. Stör mig på hela den feministiska kritiken som poppat upp kring hans magnifika mastodontverk. Har nog aldrig känt igen mig så mycket som i det han skriver. Och är ju inte man direkt. Läser honom helt könlöst faktiskt. Min lilla son ligger bredvid och kämpar i sina trotsdrömmar. I går natt var det ”men jaaaag skulle kissa först, flytta mamma” om och om igen. Han var fly förbannad här i sängen.

Tyckte att det verkade konstigt att jag lever på den här bloggen. 

Hen har rätt.

Jag är frilansjournalist och vandrar runt mellan alla möjliga olika projekt.

Jag skriver bland annat kolumner här.

Och så har jag tillsammans med ett gäng drivna hästgalningar precis startat och smyglanserat en ny hästsajt -Hästliv.nu – där jag bloggar.

Men just nu jobbar jag allra mest med Stalkers, ett helt nytt program som kommer att sändas i tv3 i vår. Hasse Aro och jag följer och försöker hjälpa ett antal personer som blir stalkade på olika vis. Stalking är ett stort problem i Sverige, varje år drabbas ca 150 000 svenskar, och det är svårt att få hjälp. Om någon av er är förföljda, trakasserade eller på annat sätt drabbade och skulle vilja ha hjälp så får ni väldigt gärna maila oss: stalkers@strix.se

Jag är också i full färd med att spela in tv3 Dokumentär som också kommer att sändas i vår. 

Och så tillverkar jag tillsammans med min frilansgrupp Garbo reportage det fackliga nyhetsbrevet Frilansjournalisten.

Och frilansar en hel del för Bonnier Tidskrifters olika månadsmagasin, skriver gästkrönikor, modererar i bland på föreläsningar och så vidare. 

Fullt upp alltså.

Just nu sitter jag på ett café i Skrapan och lusläser veckans tidningar och försöker hittar något som gör mig förbannad. Ska nämligen lämna kolumn i morgon 12.00, HJÄLP mig please!!!!

En ganska ordinär dag, förutom tre grejer:

1. Vaknade mitt i kanske den mest bisarra och otippade dröm jag nånsin drömt. Jag och Fredrik Reinfeldt som liksom var Fredrik Reinfeldt men ändå inte hade efter ett möte i en buss på väg mot Nynäshamn blivit blixtförälskade i varandra! Var alltså kär i Fredrik Reinfeldt hela förmiddagen. Förälskelsedrömmar har tre gånger tidigare i mitt liv varit så starka att de sitter i så länge. Sjuuuk känsla. Analys: min kärlek är blind, döv, stum och gränslös.

2. Var hos kiropraktor Stefan från himlen sänd att rädda arma smärttyngda stackare. Efter kanske åtta minuters aktivt arbete med min rygg fick jag en ny kropp. Först nu förstår jag hur ont jag har haft den senaste månaden. Insikten fick mig att falla i gråtav självömkan (ocharmigt men sant) och stor tacksamhet.

3. Blivit bjuden på en sån fin och god middag av den finaste mannen jag känner.

Längtar så mycket till Thailand nu. Jag förtvinar i kylan. Musklerna spända som fiolsträngar. Aktivitetsnivå minus. Vill gräva en grop, fylla med dun, äta en semla, hoppa ner mätt och nöjd, dra över ett tak av något slag, somna och vakna av fågelkvitter, varma solstrålar som letar sig ner i mitt bo. Jag sträcker på mig och känner att jag har tinat. Letar mig upp ur gropen och möts av en liten vippande liljekonvalj. Fast å andra sidan missar man ju de där nollgradiga dagarna i mars då när allt är magiskt vitt, vitt, vitt. Det är kylan bara som är förlamande. Och det hjälper inte att det är 16 graderinomhus hos oss. Klaustrobisk känsla på allt.

och har tagit mig igenom dagen trots att det är 17 grader i min lägenhet bara. Och jag är en person som fryser när det är under 22. 

Nu: Spa på Grand Hotel, med min bästsi. Sen middag. Det kan inte bli en bättre kväll tror jag. Har längtat efter det här så länge.

I övrigt tänker jag mycket på de där förbannade franska sillisarna. Och läkemedelsföretag överlag. Att de liksom drivs av ett vinstintresse. Att man för allt i världen inte ska glömma att de gör jättsvinster på att kränga mediciner, implantat och teknik. 

Så nöjd. Sitter med min lilla filt och är löjligt nöjd. Två likasinnade vänner och jag följer slaviskt en träningsDVD med Shawn Flarida och Craig Schmersal. Reiningproffs. Alltså westernryttare för er som inte är insatta. Vi är såna jävla NÖRDAR inser jag nu.

Min mamma gör världens bästa semlor. Så här glad blir man när hon har varit här och bakat:

Hey!

Jag undrar….vad står i ditt kontrakt om att blogga. Du säger egentligen ingenting om ditt liv och du publicerar bara bilder på dig själv? Jag är intresserad av ditt liv pga av din far och din pojkvän ”malefriend”. OCH jag är intresserad av DITT liv. Men du skriver egentligen ingenting om nånting. Du ville ha feedback – och här är min. Snälla, bjud på dig själv. Just nu uppfattar jag dig som ganska arrogant som tuggar tuggummi på Guldbaggegalan och gör så lite du bara kan på bloggen…

Svar: Om du är intresserad av min far: köp en skiva, bok eller googla på nätet så får du upp hundratals intervjuer och så vidare. Är du intresserad av min pojkvän: se Hamilton, skriv ett brev, googla dig till hundratals intervjuer, köp en Beck-box, köp en teaterbiljett. 

Jag är jag och ingen annan. Vilken 33-årig kvinna skriver blogginlägg om sin pappa? Eller fotar sin pojkvän hysteriskt och lägger ut på bloggen. Mitt liv, kära du, pågår mycket i mitt huvud. Jag funderar, tänker, vrider, vänder och spekulerar i än det ena än det andra. Sån är jag. Och folk som gillar att ta del av mina tankar, mina betraktelser och min väg mot någon slags självinsikt tror jag kan gilla att gå in här och läsa. Du verkar vilja att jag ska vara någon annan och ändra mitt sätt att formulera mitt liv. Det kommer inte att ske. 

Och detta tuggummi. Om du hade varit observant hade du sett när jag fick Mickes halva tuggummi mitt i galan. Det han redan tuggade på alltså. Vi delade ett tuggummi. Hur kan det vara så oerhört provocerande, uppfattas som arrogant? Se det i stället som en kärleksgest.   

Angående mitt kontrakt: Tror du på fullaste allvar att en redaktör försöker reglera vad jag ska blogga om. Typ minst fem inlägg om Micke/månad och tre om Ulf Lundell. Hahaha. Nej, så funkar det inte. Jag skriver precis vad jag vill. Annars skulle jag ALDRIG blogga.