men fortfarande ett vrak. Tog mig ut till stallet, men kom hem totalt krossad. Tänk efter maraton. Den känslan. 

Men vi har köpt ostbågar. Pommac. Päronsplitt. Vi har hyrt film. Vi har köpt sikrom, rödlök, creme fraiche och potatis och här ska tillverkas en så inåthelvete god råraka i kväll. 

En sista natt med täppt, rinnande näsa och en stelfrusen kropp. Håller tummarna för att det här är sluttampen. 

Gått ut.

Handlat många böcker. 

Blev svettig som en jävla längdskidåkare och alldeles matt av att försöka hålla ordning på mina pojkar som nu är friska, fulla av energi och sprittande livskrafter och inget hellre vill än att GÅ UT MAMMA, VI VILL GÅ UUUUUUT.

Detta är abret med att ha många små barn,(det räcker i och för sig med ett litet), de är inte jättesugna på att låta sin mamma vila. Inte jättesugna på att mamman har feber och helst vill ligga i sängen och smutta på en kopp te och läsa ömsom tröstshoppa hästprylar på nätet.

Status: 

och ge svar på tal angående min iver att föra fram ”den andra sidan” i ADHD-diskussionen. 

Några läkare och upprörda mammor har mailat och kommenterat och bett mig att hålla mig borta från debatten med mina ovetenskapliga argument och min absurda hävisning till flaschback som källa (TV4nyheterna använde fö rövrigt  samma flashback-tråd som källa i det här reportaget.). Jag borde hålla mig till vårdguiden som kunskapsbas gällande de här neuropsykiatriska handikappen tyckte nån. Vårdguiden, vilket skämt. 

Det tänker jag inte göra. Hålla mig borta alltså. Jag är journalist för guds skull. Och journalisten i mig vill se på ett fenomen ur ALLA vinklar och vrår. 

Journalisten i mig tycker att det är anmärkningsvärt att mellan 4-7 % av alla barn i Sverige tros ha ADHD. Enligt vetenskapliga källor. Mellan 4-7% av alla barn i Sverige borde alltså medicineras med amfetaminliknande preparat för att komma till rätta med sin impulsivitet, sina koncetrationssvårigheter och motoriska överaktivitet. Narkotikaklassade mediciner med biverkningar som det sällan talas om.

Jag tycker att det här är en väldigt hög siffra och jag tycker att det är anmärkningsvärt att debatten i princip förs av en enda vetenskaplig diciplin, den medicinska. Andra ska hålla käften. Det är något mäkligt med det.  

Jag har aldrig någonsin påstått att ADHD är en hittepåsjukdom. Alldeles för många som har diagnosen kan vittna om ohanterbara liv. Men jag tror att det sker en överdiagnostisering, en överförskrivning av medicin. Och jag ställer mig frågande till att diagnostiera barn som ju är i utveckling med en psykiatrisk diagnos. Jag ställer mig frågande till att ADHD inte skulle kunna lindras på andra sätt än genom medicinering. 

Jag följer debatten och ni ska inte tro att jag bara läser ”antisidans” inlägg. Cissi Wallin som ju har diagnosen ADHD skriver bra om diagnosen och henne inställning och erfarenhet av medicin här.  En annan läsvärd blogg har jag hittat här. Jag har dessutom läst spaltmeter av litteratur på området: Barn som utmanar – barn med adhd och andra beteendeproblem av Björn Kadesjö. ADHD/DAMP av Vanna Beckman. Tio tankar i huvet men ingenting på pappret av Lisbeth Iglum Ronhovde.

Den här läraren har också ett intressant inlägg på sin blogg.

Så svaret är nej, jag tycker att den här debatten och diskussione är alldeles för viktig för att hålla käften. 

Många av er är trötta på att jag tjatar om min hästkrake här inne. Förstår inte magin i att mocka en hage en tidig iskall morgon i januari. Tycker att det är astråkigt att läsa om ett ”lerigt jävla 500-kilosdjur som står och mumsar hö i en hage” som nån så fint uttryckte det i ett mail. Sen finns det andra som liksom jag är hästfrälsta. Som vill att jag skriver mer om Ninna, som känner den där särskilda sinnesron som man får i närheten av hästar bara av att läsa om mina stallbravader. 

Jag vill inte göra någon besviken. Därför skiljer jag på äpplen och päron. Det blir två bloggar. Här inne skippar jag hästtjatet och ägnar mig mer åt åsiktspumpande, reflektioner, analyser och livet i stort. Men här i min nya blogg Sanna loves Ninna  på hästliv.nu frossar jag i nörderiet. Här blir det häst, häst, häst.

hästliv.nu är en helt ny sajt för alla som lever, andas och njuter häst. Mindre om tävling och träning, men mer om hästen som livsstil. Så är ni en av de drygt

500 000 svenskar som har fattat att hästar is da shit, välkomna till hastliv.nu.   

blir det för lilla mig nu.

SVTplay alltså. Så jä-la grymt. 

Vera Vitali är min nya idol känner jag.

Undrar däremot hur det kommer sig att jag får såna nostalgikänningar av den här serien. Var ju inte ens född när den utspelar sig. Ändå får jag minnesflashbacks. Kan det vara typ känlsan i Karlsson på taket som gör sig påmind. Ja, så är det nog.

är nog min favoritmåltid. I morse två rostade surdegsmackor, den ena med avocado, ruccola, tomater, olivolja, den andra med brie de meaux, ruccola och tomat. En liten skål oliver. Apelsinjuice och nyrostat, nymalet, men hederligt bryggkaffe. Barnen kollade barnkanalen och hade frukostbricka där framför. Superkroppen sov. Jag satt ensam och läste om den ökade ADHD-medicinförskrivningen på DN och kom på att jag vill tipsa er om den här tråden på flashback. Främst för att de flesta som är där inne och diskuterar har adhd, och för att den inte är rumsren, dvs även de som har diagnos och får medicin kritiserar diagnostiseringen och det lättvindiga medicinförskrivandet. Det talas helt öppet om de sjuka biverkningar som medicinerna ger, att man som tonårig kille med diagnos kan dubbla dosen när det är fredag och få ett tjackliknande rus. Och så vidare. Väldigt intressant.  

här. Och våga vägra Capio-, Carema- och Aleris-ägd vård. 

Om det går vill säga. Vari består valfriheten när Capio, Carema och andra privatägda vårdcentraler är allt som finns att välja mellan? Ytterligare en fråga för Filippa Reinfeldt att suga på. 

Nu går jag på möte och skiter i att uppröras mer i dag. Ska bädda upp för ett sånt sanslöst mys i kväll. Charkisar (ja, Amanda och Alex Schulmans trend lever vidare i mitt hem), ostbågar. Presenter. Filmer. Och så vidare. 

Myyyyyyysfredag.

Drar upp till dagis. Hämtar min son och går på vernissage. Min fina lillebror ställer ut på Galleri Anna Thulin på Gävlegatan 10 B. Ska bli så spännande att se vad han har målat. 

Vilket rövväder det är. Tjälen har ju helt gått ur. Allt är väta. Snålblåst och helvete. 

I dag har jag: Sovit ut. Lämnat barn försent på dagis. Ätit frukost med superkroppen. Haft ångest över att lämna en kolumn med nollställd hjärna. Städat i stället för att skriva (liten geografisk flykt). Till sist fått panik och scrollat runt som en dåre på nätet på jakt efter något att uppröras över. Gud hörde bön och gav mig detta att läsa, så nu kan ni lista ut vad jag kommer rya om i morgondagens kolumn. Åt en tonfisksallad. Vadade genom ett regnigt helvete till söder till kontoret. Sorterade mer kvitton. Pratade med mina kollegor om utförsäljningar av allmännyttan, bostadsbubblan, fotbollskultur, söderstadion, våld och litet annat smått och gott. Och nu tar jag alltså min röda dunjacka, mitt nya örhänge och min själ och vandrar upp till dagis och vidare ut i Stockholmskvällen.  

som jag blev galen på. Men som nu är raderat ur hjärna pga kvittosortering. 

Jag svarar på frågor i stället:

”hej sanna! jag undrar om du har blivit riktigt starstruck någon gång, vem var det? har du någon förebild, vem? favorit film?”

Japp, när jag var bakom den orangea scenen på Roskilde och var en meter från Mikael Stipe i REM. Fick pappret med texten till Its the end of the world as we know it. Var nära att svimma då. Har varit väldigt nära Bono också, det var mighty. Och Evan Dando i Lemonheads. Då blev jag nervös och larvig. 

”Oki. Sex, Kärlek Och Relationer. Gud Eller Inte. Trohet Eller Inte. Hur Viktigt Är Det ? Tabun. Rosenbad Och. Rosor Och Bad . Globalt : )”

Gud. Trohet som jag tolkar som att följa överenskommelser, inte att vara monogam. Därmed ej sagt att jag är polygam. Jag är en one womens man, och skulle inte vilja att min partner låg runt. Vill han det så är han fullt fri att skapa ett liv med någon mer likasinnad.  

”Hej Sanna. Hur ofta går du på ACOA-möten? Och så en sådan tråkig och ytlig pissfråga, men hur håller du dig i form? Bra gener?
Äter du smågodis eller är det mycket ekologiskt hemma hos er?
Och en sista fråga: När du pratar om bristen på att lyckas med uppfostrade barn.. Jag har själv en 2,5 åring hemma och tänker då och då, hur fostrar man barn? och för vems skull? För att andra inte ska tycka att dem är dryga i affären? Och borde man kanske bara skita i det, då barn ändå tar över sina föräldrars värld.?
DU är toppen. kram till dig.”

Jag går på möten när själen skriker. Så det är lite olika. Men en gång i veckan försöker jag komma i väg. Jag är ju hos min häst typ fyra dagar i veckan. Rider inte så mycket nu (pga unghäst), men mockar, promenerar med henne och rör mig så mycket jag kan ändå. Annars yogar jag gärna och simmar när jag hinner (nästan aldrig). Jag äter smågodis i bland. Försöker köpa så mycket som möjligt ekologiskt, men orkar inte med massa principer och så. Käkar det jag är sugen på. Det är knepigt det där med fostran. Man har ofta så otroligt höga ambitioner, man vill ju ge sitt barn allt och mer ändå. Emellanåt står man ändå där som en sämre version av sina egna föräldrar och känner sig totalt missanpassad. Jag har begränsat min fostran till följande visoner: jag vill att mina barn känner sig älskade, att de får lätt att älska, att de känner sig respekterade och därför respekterar andra. Att de blir nyfikna, kunskapstörstande och glada i livet. Att de slipper känna skam.  I övrigt får det gå som det går. Tack för att du tycker att jag är toppen. Det värmer att läsa. 

”Hur gör du för att hinna med allt hemma. När du jobbar så mycket? Både jag och min make jobbar heltid. Ändå tycker jag aldrig att vi hinner ikapp med städning, tvätt och alla jävla högar. Ska någon hälsa på så får jag spader och skyfflar in allt i klädkammaren. Damma gör jag väl typ två gånger om året. hur fan gör alla andra som har så gnistrande rent jämt???? Hos oss är det välstädat en halvtimma i veckan. Ändå är jag rätt hård mot tonåringarna att hjälpa till. Vi har veckochema om vem som ska göra vad.”

Jag är i lite samma läge. Hos mig är det städat typ 1 gång i veckan i några timmar. Men sen i höstas så har jag jobbat hårt med acceptans. Jag skiter i högarna. Jag skiter i stöket. Jag går en runda varje kväll innan jag går och lägger mig. Plockar det värsta, tömmer diskmaskinen och går igenom badrummet/tvättstugan. Sen städar jag ordentligt en gång i veckan. På fredagarna helst, så att det är fint när vi alla är hemma. Men sen får det se ut som det gör. Om jag kommer hem till en polare som har stökigt så skiter jag ju i det. Så varför skulle folk bry sig om att det är crazy bananas hos mig.Det måste inte vara tipp topp. Om man inte älskar att städa och plocka, för det finns det ju folk som gör. Jag är inte en av dem. Jag är hellre i stallet än står och manglar lakan och ställer ställer saker i mitt hem i vackra rader. Sån är jag. Och så är det med det. 

”Planerar du att skriva längre texter, t ex bok av något slag?
Planerar du i så fall ett samarbete med din pappa?
Hinner du läsa? Vilka böcker har du i så fall läst på senaste tiden?
Vilka böcker skulle du vilja läsa/planerar du att läsa?
Jag gillar din blogg! Fortsätt så!”

Jag vet inte om det blir några längre texter. Vi får se. Det lockar ibland. Men jag vet också vilken ansträngning et är att skriva. Inget samarbete med min far inplanerat. Läste just ut Margerite Duras Anteckningar från kriget. Är galen i henne sätt att berätta. Det hon skrev är fulländad konst i mina ögon. Läser också Den mörka hemligheten, en bok om anknytningspsykologi av Dan Josefsson och Egil Linge. Parallellt läser jag då och då i Den unge Stalin som jag har så galet svårt att ta mig igenom. 

”Hur ofta träffar du din man?”

Haha, det beror på. Rätt ofta. För det mesta dagligen. När han inte är utomlands och jobbar och jag är hemma. 

Hur får man betalt för sin blogg när man som du har den här på aftonbladet?
Har du betalt per inlägg eller du har en ”fast” lön för att du är anställd bloggare?

Du som är skribent och duktig med pennan borde kunna trycka fram minst ett inlägg om dagen….. tycker jag….
🙂

Jag fakturerar en fast summa varje månad för att blogga här, har inte reglerat i kontrakt hur många inlägg som ska göras. På mama hade jag en så kallad trappa. Mer cash ju fler läsare. Och minst fem inlägg/vecka. Men jag håller med, klart jag ska skriva fler inlägg. Jag har varit lat under hösten. Eller lat och lat. Haft mycket annat. Bloggen betalar inte i närheten av det jag behöver för att betala hyran.   

”Hej!
Jag är själv småbarnsmamma med hästar, och tiden är ofta en bristvara. Likaså det dåliga samvetet. Jag är nyfiken på hur du fördelar din tid, med arbete, barn och häst? Hur är det upplagt i stallet där du hyr in din häst? Ingår mockning och fodringar, hur många dagar är du där och sköter du bara om din häst när du är där eller är det kollektiv? vore intressant och kul att veta hur du resonerar kring detta då jag kan ibland känna att andra småbarnföräldrar tittar snett på mig för att jag inte är hemma med familjen varje kväll utan är i stallet ibland. 
Jag har bott själv i treår med ett barn, stort hus som är vedeldat, två hästar hemma, några katter, en hund och heltidsjobb! Det var tungt men gud vad jag har lärt mig och vilken stark person jag är nu! Mitt barn har hjälpt mig vara stark och att bo såhär är livskvalite för mig, att vakna på morgonen och titta och se mina hästar gå där och beta, det är livet det! Nu har jag träffat kärleken och nu börjar en ny fas i livet, spännande!
Tack för en bra blogg! Skriv gärna mer om dina tankar! ”

Min häst går på lösdrift. Hon är ju bara två, snart tre och jag ville ge henne en bra start med mycket rörelse, stor flock, andra unghästar att leka med, fri tillgång på hö och daglig tillsyn. Lösdriften är otroligt välordnad och ingen nödlösning för att kunna hålla häst billigt. Ligghall, skog, stora ängar och fräscha foderbord. Alla hästägare hjälps åt att mocka ur, så att det alltid är rent. Otroligt glad att jag hittade det här stället, för nu slipper jag dåligt samvete om jag inte kan åka ut en dag. Samtidigt kan jag ta med mig barnen till stallet. Vi har ett varmt fikarum där de kan sitta och kolla på film när jag tränar Ninna eller mockar eller vad jag nu gör. Jag har en skitbra medryttare som hjälper mig några dagar i vekan och när jag reser bort. Dessutom är stallet en energikälla för mig. Det är mitt gym, min terapi och min fest. Jag är med mina barn, jobbar och är i stallet typ. Hinner inte så mycket mer, men det är så jag vill ha det just nu. Inget att hålla på att ha dåligt samvete för. Folk som inte har häst eller rider fattar inte innebörden av det, så lyssna inte där. 

Fortsättning följer….