Hej från ett flygplan. Ni följer väl mig på twitter? Gör det om ni vill. Gillar hur twitter liksom brinner. Hur upprörda människor blir. Hur snabbt något blir yesterdays news. Liten ankdamm med storstorm typ. 

Premiären då INGEN kände igen mig. Kvällen när min gamla granne Tor-Ingemar samt fem andra nära bekanta sträckte fram händerna för att presentera sig för den mörka, snygga kvinnan. Alltså Anna Kokotos är Sveriges duktigaste makeupartist, den saken är klar. Hon gjorde mig oigenkännbart snygg. Märklig upplevelse. Hamilton var för övrigt I världsklass. Men läskig. 

ger mig kalla kårar. Det innehåller så mycket för mig. Tristess, panik, känslan av att befinna sig i en mardröm av ekvationer som man inte har en aning om hur man ska lösa. Staplar, tabeller, diagram. Intäkter hit och utgifter dit. Skatt och moms och mer skatt igen. Och när som helst kan en mycket sifferkunnig person från det kära skatteverket knacka på dörren och be mig förklara hur jag tänkte med det där avdraget i oktober 2007. Mycket obehagligt. 

Därför är jag så innerligt tacksam över rådet jag fick i begynnelsen av min frilanskarriär: Nu tar du o skaffar en ekonomitant. NU.

Det var Isabella Ivérus som sa det, hon sa mycket annat klokt också, men just det där med ekonomitant betonade hon särskilt starkt. Och det fina tipset vill jag ge till alla ni som står i startgroparna med den enskilda lilla firman i år. SKAFFA EN EKONOMITANT. Det spelar ingen roll om ni inte tror på vinst det första året, att ni tänker i snåla banor, att det finns så fina datorprogram som räknar ut allt åt er och så vidare. Jag vet hur man är. Tänker att man e bäst på allt. Eller att man kan bli. Men snälla ni: skit i den där snåla sidan av er själva för en gång skull. Ni kommer att tacka mig en dag. Ni har nämligen i samma stund som ni anlitat en duktig person på området frigjort oerhörda mängder tid åt er själva. Tid som ni kan satsa på just det ni är bra på. Och slippa ångesten, stressen över att det aldrig går ihop i tabellerna. Det fattas alltid kronor hit och kronor dit.

Nu har jag visserligen ingen ekonomitant, utan en ekonomikille, men han är snäll, proffsig och klok. Viktigt att de är snälla tycker jag. Så att man inte får sig en utskällning när man lämnar in månadens skörd av kvitton, fakturor och annat skit som man har klämt in i en pärm.  Givetvis kostar denna tjänst en slant, men det blir sjukt mycket billigare än om jag själv skulle göra det och ta betalt enligt frilanstaxan. 

Dagens tips alltså: Be om hjälp. Ni är inte Gud på alla områden. 

och som jag längtar. Nu blir livet som vanligt inbillar jag mig. Vad nu det betyder. Någon slags ordning och reda. Någon slags rutin på dagen. Mitt egenvärde är skört, måste jobba för att känna att jag duger som människa. 

Men vi fick en fantastisk sista dag på lovet. Vi åkte ut till Ingarö och åt lunch hos våra gamla grannar. Vi tar oss inte för den utflykten allt för ofta. Det gör så ont i själen nämligen att återse en plats som man älskade och saknar så. Jag kan sakna platser nästan lika mycket som liv. Åre till exempel. Och Gotland, men dit åker jag ju så pass ofta att det sällan gör ont i mig av längtan. Men Åre…

Fotografiska. Måste se vackra djur på savann, en sista gång. Dammsugarpåsar. Bowling. I övrigt: missnöjd över oförmågan att fostra lydiga, samarbetsvilliga barn. Trött inför uppgiften att klä på dem vinterkläder. Jag har dragit på min beskärda del av barnoveraller känner jag. Och tumvantar som barnet, det ouppfostrade, genast slänger av sig. Därför är klockan halvtre och vi har inte kommit ut än.

beträffande ungdomar och arbetslöshet. Jag ser en brist på initiativförmåga hos svensk ungdom. 

Ni som har bott en tid i New York fattar vad jag menar. Där finns tjänster för precis vad som helst. Vill man ha någon som kommer hem till dörren och hämtar ens tvätt och lämnar tillbaka den dagen därpå, tvättad, struken och vikt så kan man köpa den tjänsten. Vill man ha hem en kock som lagar mat åt en när man har fest, så kan man hitta det till en någorlunda billig peng. Ligger man på en strand i Frankrike så kommer det raskt fram en kille/tjej som vill sälja färsk frukt eller kalla drycker/glass. Att få tag i barnvakt i Stockholm är ett jätteprojekt. Antingen kostar det skjortan via någon nannyakut. Eller så vill kidsen ha fantasisummor för att komma och barnvakta. Det samma gäller för hunddagis/doggywalkers/ nån som kan komma  o måla ett rum, skruva upp en hylla, och så vidare i oändlighet. 

Självklart är de här jobben temporära, inget man vill pyssla med resten av livet. De är osäkra, de kanske inte ger jättemycket cash i plånboken, och det kan se ut som om att de inte leder någonstans. Men det gör de. Kontakter, nätverk, intitiativförmåga och kreativitet är helt klart önskvärda egenskaper hos alla som vill ha en fast anställning. Du skapar dig också arbetslivserfarenhet och referenser helt på egen hand. Unga, starka, friska människor som ligger hemma med A-kassa/ socialbidrag framför datorn/tv-spel skulle ha så mycket att vinna på att ge sig ut och göra vad fan som helst. Till exempel slakta granar.

Det bor 850 000 i STockholm innerstad. Jag tror hälften av dem har haft granar hemma. Alltså 425 000 granar som står och barrar och är förjävliga att göra sig av med. Gör flera postutskick före jul. Använd facebook, twitter och sätt upp lappar. Erbjud er tjänst: Vi klär av och hämtar granen, vi städar undan barren.  400 spänn. Säg att 1/3 av Stockholms granägare nappar: 140 000 * 400 kronor=56000000. Ganska så jävla mycket pengar.  Ni hyr ett några lastbilar och ett några proffsgrovdammsugare och ägnar veckorna efter jul åt detta.

Om ingen snor denna idé nästa år så tänker jag göra det. OCH BLI RIK. 

Eller som man bäddar får man ligga, som man sår får man skörda, osv har jag god lust att säga till Anna Wahlgren dessa dagar.

Hennes dotter  (Felicia Feldt) kommer ju med en bok – Felicia försvann – som lär vara allt annat än smickrande för uppfostringsexperten.

Inget mystiskt i detta alls tycker jag. Anna Wahlgren har ju vänt ut och in på sitt och sina barns liv och inte minst skrivit x antal böcker om sin allt annat än harmoniska uppväxt och sitt som jag läser det rätt dysfunktionella liv. Hon har verkligen aldrig hycklat med att hennes liv har varit ett enda kaos. Nio barn med fyra olika män. Flyttlass härs och tvärs genom Sverige. En arbetsnarkomani utan like. Depressivt mörker. Alkisar, vinfester, Alexandra och Café Opera och så vidare. Hon har aldrig någonsin utgivit sig för att vara ett mönsterexemplar, en perfekt bullbakande morsa med nystruket förkläde och en stek i ugnen. Och det är ju därför vi älskar henne. Hon är en asfaltsblomma. Ett maskrosbarn. Fixade biffen och fostrade nio barn i kärlek trots risiga förutsättningar.

Och det är väl klart att hennes barn följer hennes väg. Har man en mamma som är supertransperent och inte drar sig för att kritisera sina päron och dela med sig av sitt livs mest intima stunder, så lär man ge sina egna barn detta analytiska ickeförnekande beteende med bröstmjölken. 

Det enda mystiska med den här bokutgivningen är Anna Wahlgrens skriftliga kommentar: 

”Felicia (…) är 44 år gammal. Många medelålders människor behöver bearbeta sina upplevelser av barndomen, men gör det i regel inte offentligt.
Jag tänker inte diskutera Felicia i offentligheten. Jag önskar vi hade kunnat ta den här diskussionen inom familjen i stället.
Med sin bok, som kommer som en överraskning för mig, försöker Felicia ta heder och ära av mig. Jag svarar med att inte ta heder och ära av henne.
I övrigt har jag inga kommentarer.”

Är inte det här jättemärkligt skrivet? Anna tar ensamrätt på att diskutera upplevelsen av livet i den här jätte(niobarns)familjens offentligt. Hon vill vara ensam historieskrivare. Det är INTE ok. Det är ängsligt. Förnekande. Så totalt utan heder. Där föll Anna för mig. 

att det är omöjligt för svenska ungdomar att få jobb. Jag har ett tips: åk runt och erbjud er att bära ut folks granar. VARFÖR har ingen pengasugen liten ungdom kommit på denna smarta idé. Jag bara väntar här för jag VILL inte slakta granen själv. Jag gjorde det förra året och hade ett litet helvete med att såga, klippa och pula ner trädhelvetet i en kartong. Hittade barr i golvspringorna fram till midsommar.

Just det, nån ville ha frågestund. Kör på ba, lassa på med frågor!

redan första dagen, genom att inte skriva nåt i går:-(

Men nu ska det bli andra bullar. Tack för konstruktiv kritik.  Ni är bara för fina. Klart jag ska uppdatera oftare! Klart jag ska visa lite mer bilder! 

Även ni som är trötta på att läsa om min häst ska få lindring, nästa vecka kommer lösningen på det problemet närmare bestämt. 

Ni som inte vill ha recept, sorry, fler av er vill ha dem kvar och gärna illusrterade med bilder. Ska bli. 

Klart att jag kan skriva mer om livspusslet. Och fortsätta irritera mig på samtiden och störande personer. Och vara politisk emellanåt. 

Jag ska vårda den här bloggen mer ömt. Och låta er bli överraskade. För det gillar jag, överraskningar!