och jag vill att min blogg ska bli ännu bättre. Vad vill ni läsa om? När är jag som bäst liksom? Vad vill ni se mer av? Mindre av? Kom igen kör på, ge mig konstruktiv kritik.

PS. Ser Juno nu, och HELVETE vad jag älskar henne, fina fina skådespelerksan som spelar lilla Juno DS.

Vill också ha sagt att jag är så glad att jag och min dotter gick ner på det lite halvsunkiga haket Bara Vi som ligger port i port. Varje gång vi motvilligt (det är något med inredningen och svennekänslan som tar emot) släpar oss dit så blir vi glatt överraskade av maten. Lamminnerfilé med dragonsky, paprikaaioli och potatiosgratäng. Så gott. 

Har försökt länka till Fredrik Virtanens fina text i dagens tidning men teknisk skit hindrar mig. Men googla er fram eller nåt, för bättre text änså lär ni inte få läsa i dag.
Har haft min fina barndomsvän + kids här på fika idag. Mys på det. Omys på det här ruttna vädret. Extra arg på det för atthästhagarna blir kogropar om ni hajar. Det stinker kossa om hästarna, och det blir bara så fel för min näsa men kanske främst för de stackars hästbenen.Vad mer? Jo, gjorde en urgod köttfärssås med champagne och trattkantareller. Så kan det gå när man blivit vuxen och inte tvångsmässigt måste hälla i sigHELA pavan på nyårsnatten. Då blir det god mat av resterna.

Får ofta en nystartskänsla när det blir nytt år. Vill rensa och slänga och sortera. Men tyvärr blir jag så galet otålig och uttråkad till max när hälften är gjort och då händer det att jag ger upp hela projektet och kastar in den andra hälften i garderoben/skåpet eller vad det nu är jag givit mig på. Och det är ju inget bra.Det lill nyårslöftet är alltså att sortera KLART och inte hålla på med fusk. 

Det stora Nyårslöftet är att bli en bättre människa. Att slipa på mina brister. Kanske låter jävligt Jesus-like, men man ska tänka stort. Det tror jag på. 

Ni då, vad har ni för nyårslöften, älskar att höra andras nyårslöften. Please, låt mig veta!

att jag naturligtvis jobbade 2011. I årskrönikan märker jag att jag utelämnar mina arbetsinsatser. Antar att jag inte vill hålla på o förhäva mig. Typiskt svenskt. Så: Jag bloggade, jag skrev mina kolumner i Aftonbladet varannan vecka. Jag redaktörade och skrev för Frilansjournalisten, fackligt nyhetsbrev. Jag skrev reportage och krönikor för Amelia, mama och Topphälsa. Jag jobbade med Sanning och Konsekvens och Stalkers. Och med mitt och Helenas hemliga projekt… Så jag är inte arbetsskygg inte. 

Tänkte ge er en liten superegocentrisk årskrönika från 2011. 

Nyåret firades hos min bästis i hennes fina fina hus med alla våra barn. En bra början.

Januari: En liten jävla helevetesmånad när jag frös något så sjukt mycket i min lägenhet. Sov med dubbla duntäcken. Fick för mig att om jag bara gick upp tre kilo så skulle jag få ett späcklager och frysa mindre. Åt alltså mycket feta grejer. Blev litet fetare, och frös mindre. Tips alltså, för smalisar: Ät upp er inför vintern. Minns ni snön också. Den galna snön som bara föll och föll. Klaustrofobisk känsla. Och istapparna, faran för livet när man gick till dagis. Eller gick och gick förresten. Drog en pulka på sandade vägar upp till Mosebacke (för utböle: en 15 minuters lång uppförsbacke från mig). Men så fick jag NOG. Köpte en sista minuten och drog till Thailand med min bästis. 3499 kostade resan. Och Gud vad vi sov. Vad vi vräkte i oss Larb och Papayasallad. Och NJÖT. Måste göra detta i år igen. 

Februari: Ska inte tråka er som inte förstår hästnörderi, men jag tror att februari var min månad förra året. Månaden då jag flyttade min häst till Ingarö och kunde NÖRDA loss fullkomligt efter alldeles för många hästfria år. Dvs, åka till stallet och borsta, pula, feja, träna, mocka och greja enligt konstens alla regler med min krake. I övrigt mins jag inte mer än att snön fortsatte att vräka ner, att det var så kallt att andedräkten frös i min näsa. Att jag var kär. Och så fyllde Olgisen år. 10. Det är alltid fint med årets första kalas. Jo, men va fan, höll på att glömma. Min fina fina mor bjöd mig, mina bröder och lilla Olga till Marakesh ju. UNDERBART. 

Mars: Kommer inte i håg mars. Ointressant jävla månad. Eller jo förresten, Sofia Wadensjö intervjuade mig för Tidningen Vi. Det var kul. 

April: Jag lämnade in min kvittopärm till min ekonomikille. Att det kan göra en människa så glad. Löjligt åt det. Eller jo, just det, jag satt på min raring till krake första gången. Det var ju förstås magiskt.

Maj: Nu kom livet åter. Ljuset, syrenerna. Tjälen släppte på allvar. Och jag blev så där hoppfull som jag blir i bland. Jag blev brunett och klippte lugg och kände livet i mig. Jag jobbade som en galning, som alltid inför sommaren. Idiotgrej att göra. Utbränd lagom till semestern. IDIOTI. Tur att jag gick i terapi hela våren och fick backning på detta beteende. Minns också ett spännande lunchmöte med Robert Ashberg på Strix. Sjuk nervös lunch, fullkomligt vidrig faktiskt. Men efter fem minuter släppte det och allt blev trevligt och spännande och när frågan om att göra ett nytt granskande samhällsprogram kom när sista sushibiten var slukad sa jag naturligtvis JA. Iggy fyllde fem, den mest magiska av alla åldrar. Älskar fem. Att han firade födelsedag i Jordanien var ju extra ljuvligt.

Juni: Första veckan i juni går under namnet helvetesstressveckan hemma hos oss. Nu ska det nämligen samkvämas på samtliga institutioner. Dagisfester, skolavslutningar, studentmottagningar, sommarmiddagar på jobbet  OCH SÅ VIDARE. Men sen packade vi i hop häst, barn, hund och drog till Gotland. 

Juli: Ledig. Byggde en marsvinsbur, en kompost och ett kryddland. Ville bara bygga och bygga. Släpa bräder. Dåligt väder hela tiden, utom just den veckan då jag var i stan. Fuck vädret det här året. 

Augusti. Packade i hop barn, hund och häst och drog hem till stan och mitt nya jobb. Gjorde mina första inspelningar och blev lite mer vän med kameran än innan. Det tog på krafterna som alltid att påbörja nåt nytt. Men hann ändå med att njuta av den begynnande hösten och köpte galet många buketter av den här blomman:

September: Jobbade på som ett litet svin. Var helt besatt av de olika berättelserna vi följde. Kanske framförallt den oseriösa hästhandlaren, den svenska narkomanvården, och Gabriella-caset. Inspelningar, inspelningar, inspelningar. OCH SÅ KOM SVAMPEN. Och som den frodades och växte i år. Shit pommes frites. JAg fick mitt lystmäte på svamplokningsfronten. 

Oktober: Premiär för programmet och vi andades ut en del.  I övrigt en jävla trist månad. Hade tänkt åka nånstans på höstlovet, men hann inte boka i tid, och när jag ville i väg var allt slut. Note to self: Boka höstlovsresa redan nu. Nämen, helt värdelös var ju inte oktober kom jag på. Var ju på clinic med min häst. Hästmagimannen John Moore kom till Sverige och jag och Ninna hade en fantastisk helg. 

November. Lilla jag fyllde år. Min karl finns inte med så mycket i den här årskrönikan som ni märker. Och det beror på att han jobbade som ett litet svin hela tiden 2011. Spanien, Jordanien, Nya Zeeland, Danmark, Berlin OCH SÅ VIDARE. Så även på min födelsedag. Ja, ja, vad är en bal på slottet. Men jag hade barn och mor här som firade mig så fint. Sen var jag med bästisarna på Grand Hotel och drack champagne, så det led ingen nöd på mig. Och sen, sen drog vi ju till Nya Zeeland allihop. Ledig igen.

December: En skön december. Kylan uteblev, snön likaså. Jag var halvledig och det lilla jag jobbade var av spännande, rolig och kreativ karaktär. Jag och min hästkompis Helena håller på att skapa något alldeles fantastiskt nördigt och fint som ni snart kommer att bli varse. Och så började jag spela in Stalkers, superspännande. Och julen blev fin. Lagom och mysig och fin. Lagade en kalkon på annandan som blev helt otrolig. 

Sammanfattningsvis ett gott år. Ett bra år. Vill inte ha det ogjort. 

Det här sköra ljuset är bland det vackraste jag vet. Det som knappt når upp över trädtopparna förrän det försvinner igen. Det gäller att passa på mellan 11 och 13. Vi drog till stallet och matade min ickefotogenique’a häst. Hon står alltid o slokar med öronen när kameran åker fram. Här mumsar hon sötnosen:

Ni vet den underbara lilla thailändska salladen med fläskfärs (eller kyckling om man helrre vill ha det), lime, fisksås, koriander och en helvetes massa chili. Det blev så gott. Så bra. Så fint.

TYvärr kan jag inte visa er skapelsen, den blev nämligen omedelbart slukad av oss. Men ni är ju så fantastiskt duktiga på att föreställa er hur denna för att inte säga magiskt goda anrättning ser ut i era visuella hjärncentra så det gör ingenting.

Så här gör ni om ni är redo att lämna julmaten bakom er och chocka i gång systemet med nåt fräscht:

Traska med glada spänstiga steg iväg till affären och köp följande:

350 gram fläskfärs av god kvalitet. Mager, kravmärkt och nymald för att vara exakt. Gillar ni inte fläsk, köp kycklingbröst som ni sedan finhackar till färs hemmavid.

2 Charlottenlökar

1 Rödlök. Eller vårlök

1 Knippe pak choi, eller nån anna typ av grön bladgrönsak 

Gurka

Osaltade jordnötter/chachewnötter

Röd chili

Fisksås

Lime

Mynta

Vitlök

Råsocker

Cayennepeppar

När ni kommer hem rör ni ihop dressingen. Juicen från en pressad lime, 4 tsk fisksås, 2 tsk råsocker, 2 finhackade vitlöksklyftor, en halv tsk cayennepepparpulver, 1/2 hackad röd chili. Rör i liten skål. Låt stå.

Nu sköljer, skalar och finhackar ni gurka, rödlök, pak choi (eller annan grön bladgrönsak), andra halvan av den röda chilin, korriander (hel kruka) och några färska myntablad och lägger i större skål.

Värm ni på en wok- eller stekpanna. Skitvarm ska den bli. Hacka charlottenlökarna. I med ett par matskedar neutralsmakande olja i pannan och fräs fläskfärs, carlottenlök tillsammans med ett par msk fisksås.  Woka/stek i en sisådär 7-8 minuter, tills färsen blir grynig och fin. Lite torr nästan. 

Blanda allt i storskålen med de hackade grönsakerna, häll på dressingen och toppa med en rejäl näve hackade jordnötter.

Nu smaktestar ni. Den här rätten ska vara en perfekt kombination av salt, sött och syrligt och starkt. Saknas salt – i med fisksås. Saknas sött – i med lite socker. Starkt – i med mer chili. Ja, ni hajar. 

Server amed ris eller bara i färska isbergssalladsblad som en smårätt.

SHIT VA GOTT. Ni kommer dö. 

Om ni undrar vart jag tagit vägen. Oroa er icke: jag njuter av ledighet. Behöver vila mig från formulerande, iaktagelser och saker att ständigt störa mig på. Går sådär. Sjukt störd på följande: 1. Palatset, ny satsning för barn på Riddarholmen i stan. 120 fucking spänn i inträde för ett tokfullt hus där materialet är slut, workshopsen fullbokade och kaos råder. Välkommen till moderat-Stockholm där bara de rika kidsen har råd att njuta barnkultur. Vidrigt. 2. Att regeringen passivt bara accepterar att två svenska journalister dömdes till 11 år i etiopiskt fängelse. 3. Att min häst i denna JÄVLA lervällingen naturligtvis trampat av sig en doja. I övrigt: nöjd, mätt, tacksam, glad.

Känner ni magin i era kroppar fortfarande? Känslan av att oförutsägbara, fantastiska saker kommer att komma? Att dagen liksom är insvept i ett skimmer, i ett rus, i ett spänningstillstånd? Att just den här dagen är litet vackrare än alla andra dagar. 

Eller har ni en smygande oro i kroppen. Besvikelse. Sorg. En dag för länge, länge sen som inte blev som ni hade tänkt er. Som bjöd på svek. På ensamhet. Utsatthet. En dag då det blev extra tydligt att tryggheten inte bodde i ert hus, en dag som fortfarande år senare gör sig påmind. Oron i kroppen. 

Jag tänker på alla er. Både ni som bär en här dagen som en fana, som känner julen, kärleken och glädjen i er. Men kanske ännu mer på er som fick en skrynklig karta, med hål i. Som inte riktigt känner igen er i magin, i värmen, i julaftonsljusen och skratten. 

Jag vet att det tjatas oerhört om att sluta konsumera och i stället hjälpa i juletider. Vi borde dela med oss av vårt överflöd och sluta upp med den här köphetsen. Och det här tjatet kan man ju bli rebelliskt anti mot. Känna att alla dessa snusförnuftiga människor borde ta och sluta tala om för oss mindre snusförnuftiga vad vi borde och inte borde.

Men, jag sväljer mitt anti och tipsar om dessa klappar, för att de helt enkelt slår två flugor i en smäll. Snygga, smarta OCH en hjälpande hand för alla som har det mindre bra.

Fört och främst:

Silverhjärtat  från by leia i samarbete med Barncancerfonden och Ronald McDonald Barnfond. När du köper något av de här smyckena går överskottet till att bygga Sveriges femte Ronald MacDonald Hus. Köp. Kanske inte hinner fram till i morgon. Men skriv ut en  bild på det och låt göra presentmottagare förstå att det kommer i brevlådan inom kort.

Eller så knallar ni in på närmsta Stadsmissionen och köper ett  Smycket Nyckelbarn. Det är skitfint, helt i silver och kostar 900 kronor. Men hela 630 kronor går direkt till Stockholms Stadsmissions barn- och ungdomsverksamhet Unga Station. Jag har ett själv och älskar det. 

Eller så tar ni helt sonika och köper ett paket tomt på innehåll, fullt av mening från SOS Barnbyar. Eller låter mormor bli fadder åt ett behövande barn. 

Nu ska jag ut och köpa de sista klapparna.