Hatar brosk o fettknölar. Därför äter jag INTE på Max. Varje gång jag satt tänderna i deras burgare så knastrar det till, segt o jävligt, så att jag får munchock o spykänsla. Hamburgareregel nummer 1: Inget fulkött med brosk o skit o allmän Sibylla-feeling.

Övrigt i dag: har ridit min häst. Underbar liten varelse den där kraken. Smart, snygg o kärleksfull. Bästa sällskapet.

Det pågår en sjuk diskussion i mammakretsar. Diskussionen huruvida det är ok att parkera sin vagn med sovande bebis utanför kaféet/butiken när man går in på snabbt ärende. Vissa sjukligt paranoida (läs Malin Wollin och en massa andra) tycker inte att det under några omständigheter är ok. Ungen ska tas med in. Annars kommer man som mor aldrig att kunna förlåta sig själv den dagen ungen i sin vagn blir typ påkörd av en bil som råkat köra upp på trottoaren. Eller den dagen då nån galning råkar ha vägarna förbi och kidnappar ungen.

Jag säger bara: Sluta uppmana folk till paranoida tankar. Till överdriven oro. Det finns inga som redan nojar så mycket som svenska mammor. Med solskyddsklädsel, cykelhjälmar, lekhjälmar, bilbarnstolar i nyköpta supervolvos, ósaltadmat, osockrad dryck, hundskräck, och så vidare. Farorna tar liksom aldrig slut. Trots att vi lever i ett samhälle där kidnappningar av spädbarn i vagn utanför butiker inte existerar. Lägg ner moralpaniken.

är en plåga. Min hjärna en överlastad hårddisk med helt onödiga minnen som när som helst pockar på och ger sig till känna. Nu i morse började jag tänka på vårt garage. Alltså garaget som tillhörde huset där jag växte upp. Som jag flyttade i från när jag var 13 år. Ändå minns jag presenningarna, träbockarna, cyklarna med punka, mögellukten, näbbmössen vi brukade fånga i små fällor, soptunnorna som stod alldeles utanför och stank i augustihettan.

Jag minns det här garagets exakta interiör trots att jag inte var därinne mer än ca 20 gånger. Det var bara en ganska så unken förvaringsinstans. Ändå slog jag upp mina blå i morse och började direkt fnula på flyttkartongernas placering, de gamla färgburkarna som vi målade staketet med, de svarta sopsäckarna. 

Tänk att vissa inte minns sin barndom. Jag minns för mycket. Varenda liten detalj. 

Mer helg: 

Helgen har handlat mycket om:

Nämen, det var väl härligt. Det bor allt en liten rojalist i mig. I min själ. Blir löjligt rörd över bröllop och kungabebisar. Löjligt åt det är vad det är.

Nu ska jag skriva en kolumn med tips till den blivande modern! Vill ni vara med? Vad vill ni tipsa Vickan om?

på kontor. Med idel hårt arbetande personer kring mig. Helt nytt för den småbarnsmamma/frilans/ensamseglare jag är. För er som inte har hängt med: jag gör tv i höst, Sanning och konsekvens på tv3. Lyssna förövrigt på mig när jag gästar Gert Fylking i ”Äntligen” Radio1 i morgon.

Glad att jag inte köpte skorna. Glad att jag joggade i går, cyklade i morse, och cyklar hem. Glad att mina barn har ett fab dagis. Glad att vara på G igen. Att livet innehåller så mycket. Att livet är en enda stor goodiebag.

som jag spanat in och blivit förtjust i. Förde över pengar från ett konto till ett annat och styrde kosan mot city och åhléns. Försökte gå in så beslutsamt som möjligt och bara grabba tag i whyred-pjucksen, skita i att kolla prislappen (såg den för tre veckor sen och den var hutlös, det visste jag) och langa upp på disken och pröjsa samtidigt som jag såg åt ett annat håll. Men sen väl framme vid de små svarta mockaundren till fotbeklädnader började jag tänka på exakt vad man kan göra för 3960 spänn och då gick jag vilse i min beslutsamhet. Började tänka på Afrikas horn. På resor till Berlin. På terapi. Så det slutade med att jag började tycka att de där skorna var helt absurda egentligen. Ett par skor i mocka, med en vacker med ack så ömtålig klack för 4000 spänn. Är inte det galet?

SÅ jag gick tomhänt (nåja, fick med mig några kajalpennor från Isadora) från mitt uppdrag. Kändes bra, men tomt. Behöver ju ett par snyggskor. 

”Hej Sanna, jag ser genom mitt arbete ständigt dessa barn med påtvingade diagnoser. Föräldrarna har stora omsorgsbrister med anmälningar om missbruk, polisutryckningar, kvinnomisshandel mm. Samtidigt beskriver de sina barns ”onormala beteende” för BUP som gör dessa utredningar. Självklart beter sig barnen avvikande även i skolan som ger samma beskrivning. Men vad är orsaken till barnens beteende? Tar man upp detta med BUP svarar de: ”vi litar på föräldrarnas beskrivning”. Detta leder till att föräldrarna får ett ”alibi”, dvs det är inte deras fel att barnen beter sig annorlunda, de behöver inte göra några förändringar. Barnets ofta normala reaktion på en destruktiv hemmiljö ska medicineras bort. Är så glad att du vågar ta upp denna heta potatis i debatten. Det är ingen annan som vågar. Självklart finns det barn som har stora problem med okoncentration och hyperaktivitet och behöver medicin för att inte senare i livet börja självmedicinera, men man måste lära sig att skilja ut dessa barn mot de som far illa. Det kan man inte idag. Att sedan tala om ”trotsdiagnoser” och ”barn med vredesutbrott” det är katastrofalt! Merparten av dessa barn finns i utsatta familjer där föräldrarna istället borde få hjälp att bli bättre föräldrar!”

Precis den här typen av inlägg i debatten drömmer jag om att få se! Tack anonym.

Pratade med en kompis i går också. Hon lever nära ett ADHD-diagnostiserat barn som just påbörjat medicinering. Kompisen var helt uppgiven. På bipacksedeln till medicinen stod det nämligen att medicinering endast skall vara ett komplement till terapi. Och nån terapi har de inte blivit erbjudna. Why? 

Det här ser kanske inte mycket ut för världen… Men så ni misstar er om ni tror att jag stekt på kluvna bitar av penis här. Oh no, det här är smör och sirapsstekta bananer med kanderade nötter. Till detta en dyr, japp ingen billig bigpackskit här inte, vaniljglass. Oj oj oj så gott framför den sjukaste rullen på länge: 
Jiddra inte med Zohan. Trodde inte det var möjligt att driva (och förstärka) fördomar om judar o israeler så här hårt. Trodde heller inte att det var möjligt att jag skulle skratta halvt ihjäl mig åt Adam Sandlers tantknullande här i soffan.