”ÅÅÅÅHHHHHHHH är du igång med din avvikandeflumeri igen kan du för helvete inte bara gå till bvc utan att överanalysera på ditt jävla nattsmarta sätt? Kan du gå in på ICA i syfte att bara handla en liter mjölk att utan att utläsa konspirationer och jäkelskap? Du är så tröttande men jag förstår att du tror att du är så djup och intelligent. ett råd bruden: spänn av!!” 

Svar: Paula, vad gör du inne hos mig? Varför läser du min blogg? Det krävs en hel jävla massa klick för att komma hit. Spänn av själv och klicka dig själv ut härifrån genast så att jag slipper dig och du slipper mig. Starta en egen blogg där du skriver om att köpa mjölk, den blir nog jätteintressant. 

och att det här inte hänger i hop tidsmässigt, men här har ni mig på ayurvedisk antirynktreatment:

Ganska rynkfri efteråt. Alltså jag tror verkligen på det här. Massera in lilla fejjan med en jävla massa näring och fukt och dra ut rynkorna. Mer massage åt fejjan helt enkelt. 

Idag har jag varit ute i stallet så klart. Ett helvetiskt fult väder. Men trevligt möte med min första chef på Aftonbladets Härligt Hemma.

Min pojk är normal. Vad nu det innebär. Han följer sina kurvor. Han bygger torn av klossar och greppar kritor som han ritar med på ett framlagt papper. Han har ett litet men välanvänt ordförråd på en sisådär 10-15 ord. 1,5 år och normal. 

Men vad händer med en unge som inte alls är sugen på att rita? Som tycker att det där med klossar är en löjligt enkel och uttjatad lek? Som inte säger ett ord. För att hon/han inte vill. 

Så klart är bvc skitbra. Vi har bland den lägsta barnadödligheten i världen och har bvc att tacka för mycket yadayadayada. Men bvc är också väldigt duktiga på att skrämma upp oss med normalitetsbegreppet. Så fort ett barn avviker det minsta från deras tester så avviker barnet per automatik från normen. Och föräldrarna blir asnojjiga.  Min 4-åring till exempel var helt ointresserad av tornbygge när han var ett och tyckte att det var helt stört att bvc-tjejen bad honom peka på bilder när han var tre, så han höll tyst när hon frågade var ”koppen” var någonstans och vägrade peka. Hon lade huvudet på sned och uppmanade oss oroligt att komma tillbaka för att kontrollera hans utveckling några månader senare. Jag avböjde vänligt men bestämt. Jag visste att min pojke både kunde identifiera tandborstar och muggar på bild när han var sugen så jag var faktiskt inte ett dugg orolig. Han var bara inte sugen på att interagera med just henne, just då.  

Utvecklingstakten är så otroligt individuell och det vore skönt om vi kunde bottna lite i det och slippa oroa oss för att ungarna ska följa de här exakta kurvorna. Tror att vi skulle bli softare föräldrar då. 

Jag är en Kapha Pita. Min hy är bra men jag har vitaminbrist. Jag ska se upp så att jag inte blir fet när jag blir äldre. Eller för mager (lite skitzad metabolism tysligen) Jag kommer klara mig bra från rynkor, ska bara massera min 11 mellan ögonbrynen o äta bra mat! Gudomligt skönt var det dessutom. Morsan tog bilder som jag lägger ut så fort hon har mailat. Jag snackar Ayurvedisk antirynkbehandling alltså.

hur usel jag är på att twittra. Har ju twitterific eller vad det nu heter och flera gånger varje dag upplyst via mail om att folk följer min twitter, eller snarare mina icketwittrar. Får ont i magen när jag går in i appen och inser att jag senast twittrade för typ två månader sedan. Exakt samma känsla som i en återkommande dröm som jag brottats svettig med många nätter: Jag drömmer att allt är som vanligt, men plötsligt får jag veta att jag har en häst, en häst som står bortglömd, och har gjort det ett jävla tag. Vi snackar månader, inte nån liten dag hit eller dit. Altzaimerskänsla. Kontrollfröslust. 

Nu sak jag skärpa mig. Härmed börjar jag twittra. God natt. 

min skrivbordsgranne är arga på utförsäljningarna. Jag får allergisk reaktion och högt blodtryck när jag tänker på moderaternas utförsäljningsstratergier. 

Dels själva idéen med att finansiera skattesänkningar med att sälja ut gemensam egendom. Så jävla dumt. För det säjer ju sig självt att statens egendomar snart tar slut om det fortsätter i den här takten, och då blir det minus i kassan om några år. Det är ingen hållbar idé. Enkel matematik. Här säljer nu staden ut vår gemensamma mark för 135 miljoner kronor. Vem har råd att köpa? Ingen av oss vanliga dödliga så klart. Nåt stort utländskt företag skulle jag tippa. Alternativt svinrik asblå godsherre. Kommer dessa köpare att vilja dela med sig av den här enorma delen av södertörn till oss vanliga dödliga? Nope, varför liksom? Casha upp i så fall. 

Än värre är utförsäljningen av vårdcentralerna, dagisen, skolorna. Som slumpats bort till anställda till summor helt i strid med allt vad kapitalismen och den fria marknaden står för. Serafens vårdcentral såldes för 695 000 kronor, men hade ett beräknat marknadsvärde på 11,2 miljoner, dvs 16 gånger så mycket. Moderaterna säljer bort vår gemensamma egendom som våra far- och morföräldrar har slitit i hop, som vore det nån jävla välgörenshetstillställning, en loppmarknad, ett skrotupplag.

Fan vad arg jag blir när jag tänker på det här.

Har bara levt på i mitt monotona rutinliv i dag. Gnetat på med olika små textprojekt. Pratat alldeles för mycket i telefon. Läst tidningar. Vikt tvätt. Ätit lunch. Inte mycket nytt på Sannakartan. Måste in med lite glamour nu, lite pepp. Lite crazyness, fast på ett ordnat vis.   

På onsdag blir det en ayurvedisk ansiktsbehandling i allafall. Lite glam. Natural facelift med indiska oljor. Tar bilder och visar före/efter, lovar. Sen vill jag se Lust och Last i veckan, porrmåleri på Natinalmuseum. Önskar mig också tålamod nog att tanka över alla mina gamla 90-tals cd´s till datorn. På p3 i kväll var det tema 1991. Shit vilka flashbacks. Nirvanas Smells s like Teenspirit. REM´s Loosing my religion. Eva Dahgrens Kom och håll om mig. Musikminnet är hardcore-utvecklat i min hjärna. Mina känslor sitter i musiken. Jag färdas blixtsnabbt in i samma känsloupplevelse som när jag var tretton. Otäckt nästan. Jag värjer mig i bland. Vill liksom inte vara trettonåringen igen. Det var förenat med sådan ovisshet, sådan explosivitet, sådan gränslöshet. Rimmar illa med de här små fasta rutinerna som jag sent omsider i livet har lyckats skapa och som gör mig gott. Som ger lugn och ro. Och så kommer trettonåringen och spökar när Kurt Cobain vrålar i etern. Rädd blir jag då.  

från min myskväll. Han lägga barn och hänga en tvätt. Fuck tidsbyten. Inser att jag låter som en gammal människa med en smula för fasta rutiner när jag skriver detta. Men ni med kids vet vad jag menar. Vi blev bestulna på surftid/telefontid/filmtid/slötid/kärlkekstid i kväll. En timme hit eller dit är mycket i ett liv med kottar. 

Dagens trädgård: Min bästis J´s fina i Saltsjö-Boo. Så grymt med en bästis i villa. 

Dagens längtan: Afrika. Helt jävla snurrig av längtan till den kontinenten. Vill se gaseller, leoparder, zebror.

Dagens plan: Att ta mig till Afrika nästa vinter. Med mina bästisar. Och kidsen. 

Dagens mat: En jävligt lyckad köttfärssås som jag lyckades få till trots total brist på varor hemma. Man tager vad man haver som Kajsa Varg så fint uttryckte det.

Dagens längtan två: Skriva roman. Stänga ner alla aktiviteter och ta med mig barn och barnvakt till öde hus på landet ett par månader. Inga jävla mail, bloggar, krönikor eller kolumner. Inte en dagstidning att hålla koll på. Inte internet och dess tidsödslande dragningskraft. Bara min text. Min långa, långa fantasi. Mina ord som äntligen får komma ut. De ligger och trycker nu, pockar liksom på.

Dagens frustration: Mitt minsta barns hangup kring påklädning. Han vill vara naken. Vill inte ens ha en blöja på sig. Ni kan ju haja att ett halvt världskrig har utspelat sig när det är dags för vantarna. Och stark är han också. Som en mindre oxe. 

Dagens skönaste: Olga. Min dotter är så smart och rolig och klok. Så fin. Jag är så glad att Gud gav mig det barnet. Alla barn förstås, men just i dag var jag extra glad över lilla O. 

Littliest Petshop-kalas med tolv 10-åringar. Kalas är fint, men man blir slut. Det är ett litet projekt helt enkelt att styra upp, se till att alla är glada, nöjda, mätta, belåtna. Trött blir man. 

Nu: En tårtbit. En kopp te. En duns ner i soffan och ett  jiddrande med fjärrkontrollen vars batterier spökar. Yes!!! Släkten är värst på kanal 5. Jag älskar Ben Stiller. Den manne får mig att dra på mun med sin blotta åsyn. Nu står De Niro med en död katt i näven, hahaha, slå på tv´n mina vänner det här måste ni se!

Jag gråter när folk vinner. Spelar ingen roll om det är curling, skidskytte, höjdhopp eller Lets dance, eller jo förresten, det måste till en fysisk prestation för att locka fram saltvattnet ur ögonvrån, det räcker inte med sång eller intelligens. Folk som sliter med sina kroppar, som svettas och slår den där bollen alldeles för många gånger mot planket för att det ska vara kul, som dansar vidare trots trasiga ledband o influensor, som tvingar sigsjälva till det omöjliga, shit vad vackert det är!!! Grattis Jessica Andersson!
I övrigt får Expressenreklamen med styrelsegubsen som vill gå på porrklubb mig att längta efter reklampauserna. Den är grym.