Ännu en dag av scoops. Har i dag skrivit om en intern catfight på tidningen Journalisten. Frilansgruppen som jag tillhör producerar det fackliga nyhetsbrevet Frilansjournalisten. Här är dagens text.

Nu till terapin. Här ska grävas vidare. Fast i mig. På temat i dag: rädslor. Vad är jag rädd för? Ingenting tills i somras, då blev jag abrubt sjukt rädd för allt. Nu har det gått över lite, men jag är fortfarande rädd för konstiga grejer som jag varit befriad från förut. Typ att flyga, köra över broar, köra för fort, tappa kontrollen. Det ska vi ta tag i i dag. 

for sure. Gud vad jag ugglar. En hektisk vecka kan jag lova. Den ena texten efter den andra att leverera. Det är galet. 

I dag fick jag en ros av min karl på internationella kvinnodagen. Det blev jag så glad över. Den här dagen är fin och viktig. Läs min kolumn i Aftonbladet på temat här.  

Nu ska jag pallra mig hem efter en störd kväll där mycket har gått fel. Papphammarfel (typ köra ut till stallet vända två 20.00 för att hämta en glömd väska med en förmodad skrivbok i som jag bara var tvungen att ha för att avsluta en intervju på kvällskvisten. Bara det att bokjäveln låg i bilen hela tiden. En timmas bilkörning helt i onödan). Jag slog mig själv på låret när jag upptäckte den missen så hårt att jag tror att det kommer att bli ett rejält blåmärke. Satan.  

med fortsatt täppt fucking näsa. Är jag allergisk månne? Mot min man? Kan man vara allergisk mot människa? Alltså inte metaforiskt, utan allergisk, allergisk?

Skämt åsido, tror att det är en långdragen hederlig virusförkylning. Men jag är trött på den. 

Nu hem till film och chokladfrossa. Kostymrulle till och med. Blir sprallig när jag tänker på att jag ska få frossa i 1600-talets Amsterdam inom en halvtimme. Men jag väntar en kvart till här bakom skrivbordet. Så att mannen med säkerhet har lagt pojkarna. Jag är nämligen övertygad om att jag skulle duna in om jag gick in i en nattningsprocedur nu. 

Min bästis fyllde år. Hon önskade sig i födelsedagspresent att vi alla klädde ut oss fett mycket och hakade på till Hootchy Koothy Club: Babes behind bars. Kvällen som avslutades på Berns var overkligt kul kan jag avslöja. Småbarnsmorsor  utan hämningar i sadokläder  och päls dansandes på bord. Oj, oj,o jen sån trevlig afton. Här, en glimt:

ADHD-diskussionen, men kan inte riktigt. För jag blir galen av den hätska stämning som har uppstått i kommentarsfältet. Väldigt många är extremt provocerade av att jag överhuvudtaget tar mig ton och tycker någonting kring ämnet. Att jag borde hålla käften för att jag inte vet vad lidande innebär. Det rasas kring min disrespekt mot schizofreni, och min lättsamma inställning till uppfuckade personalities och kreatörer och diagnoser. Läkare har skrivit att jag bidrar till de negativa fördomar som omgärdat ADHD-diagnosen. 

Låt oss till att börja med konstatera att lidande förmodligen är ojämförbart som Morgan Alling så fint uttryckte det i Kvällsöppet härom kvällen. Någon vars hund precis dött kan lida mer än någon som vuxit upp på barnhem. Därför att vissa är skörare än andra. Jag håller med honom. Låt mig också påminna er om att jag är uppvuxen i en alkoholistfamilj som innehöll åtminstone en diagnostiserad person, så jag har ändå nån slags koll gällande lidande och smärta och diagnoser.

Flera barn i min närmsta krets har ADHD. Jag har full respekt för dem som vill medicinera. Full respekt för dem vars liv har förändrats till det bättre i och med diagnosen. Full respekt för er, hör nu det! 

Men, jag kan ändå inte hålla käften om de som står mig nära som inte vill utreda sina barn. Som inte vill medicinera. Som tycker att skolan ska tillhandahålla stödundervisning för alla som har koncentrationssvårigheter ändå, med eller utan diagnos. Kan inte hålla käften om att det finns folk som tycker att det är konstigt att man INTE får ADHD av att växa upp i vårt samhälle. Detta samhälle där mycket handlar om att leva enligt en ganska så snäv norm. Där väldigt väldigt mycket handlar om att vara ”normal”. Där jantelagen råder och vårt värde mäts i prestationer. Där tid är pengar och informationen med sköljer okontrollerat över oss. Där vi rör oss för lite, äter för mycket skit och stressar ihjäl oss. 

Jag kan inte hålla käften om den andra sidan bara för att ni diagnosivrare skriker hotfullt att jag ska lägga ner.  

Jag har maybe tagit begreppet mysklädsel litet för långt. Jag bär min döda mormors pyjamas. Hon dog för 17 år sedan. Pyjamasen håller än och är synonym med trygghet. Varje gång jag rensar garderoben säger min rationella hjärnhalva åt mig att slänga den. Men i slutändan ligger den ändå alltid kvar. I need it still. Som en snuttefilt. 

som denna hör jag per automatik Lou Reed skråla sin dänga Perfect Day i hjärnan. 

Fin dag för att allt har känts lätt. Smidigt. Kul. Lugnt. För att allt har klaffat utan stress. Utan hell. För att det solen har stekt. Hästarna stod i hagen och verkligen grillade sig. I en liten klunga stod de och bara absorberade de värmande strålarna. Jag och Olga drack varm choklad och mös. Trodde att den här hästflytten skulle bli för mycket. Ytterligare ett måste på schemat. Men nej, det är en sån vila i att vara där ute. Jag vill bara skolka och åka dit hela tiden. 

Nu har min trotsiga fyraåring somnat i fåtöljen på följande vis:

Så går et när man vägrar gå och lägga sig. Man somnar ändå. Haha, ett noll till mig Iggy!

för min lilla Olgis som fylde 10 den 27 februari. Hon har varit hos sin pappa, så vi hade kalas för henne i dag. Tänk att jag har ett tioårigt barn. Det är så overkligt. Så märkligt. Tiden gäckar mig. Känner mig bestulen på tid. För den 27/2-2001 känns som i går. Jag minns doften i vårt hem på Mariaprästgårdsgatan 16, jag minns färgen på väggarna, tavlornas placering, springorna i det gamla trägolvet, knapparna på torktumlaren, pianots klang. Chocken, det så totalt oförutsägbara i att bli mamma. Ååå jag minns det som i går. Absurt. 10 år sedan. 

Nu: sömn. 

av ADHD-diskussionen. Och det är bra. Jag tror dock att ni läser in åsikter som inte står i mina inlägg. Till exempel att jag inte tror att ADHD är en medfödd funktionsnedsättning. Vilket inte stämmer. Jag tror ingenting. Svaret är att inte vet. Jag vet inte, och den forskning som finns tillgänglig i dag är inte övertygande nog för mig. 

Men jag är klar och tydlig i följande åsikt: Jag känner med alla er som har barn vars beteenden avviker från normen. Jag sörjer med er. Jag tänker på er.

Men, och där kom menet, jag tycker att det är förjävligt att vi lever i ett samhälle där det avvikande per automatik är fel. Där det avvikande med alla medel skall slipas bort, mattas ned, medicineras till normalitet. Varför är det avvikande så jävla besvärande? Varför har vi inte ett samhälle där alla får plats? En skola där alla får känna sig normala, även de som har spring i benen, som inte kan hantera sina impulser, som inte lär sig i genomsnittlig takt?

Jag är fucked up. Jag tror att samtliga personer i min familj skulle få olika psykiatriska diagnoser om vi ställde oss under lupp. I stället blev många av oss kreatörer, många av oss sökte alternativa vägar, många av oss måste jobba lite extra med den mentala verktygslådan för att behålla sinneron. Men jag gillar de uppfuckade, jag gillar de som inte går längs livets stig som maskiner, perfekt inställda för att klara av samhällets krav på anpassning, utbildning och ekorrhjulsliv. Vet ni att det finns kulturer där schizofreni ses som ett högt andligt tillstånd, där de shizofrena får en alldeles speciell upphöjd plats i tillvaron. Det är fint tycker jag. 

som en kommentar på ett inlägg jag skrev om ADHD och kost. 

”Alla människor reagerar olika på socker. Det har med våra gener att göra. Så den studien du referarar till visar att om man redan har adhd så KAN det vara bra att undvika onyttig mat(snabbmat och för mycket godis). Men det kan inte bota adhd eller ta bort det. Man föds med neuropsykiatriska funktionshinder. Vissa personer reagerar faktiskt inte alls på socker! (Men det är ju själklart att man mår bättre av att äta näringsrik mat.) Vad man vill säga med studien är det som man redan vet i Sverige : Först prova att lägga om kost och att strukturera upp miljön- sedan medicin när man har att göra med adhd-barn. Mvh Mia.”

Jag vet inte om du Mia är expert på området. Om du är läkare eller neuropsykiatriker? Men jag vill upplysa dig och alla andra som är intresserade om att ADHD världen över är en mycket, mycket ifrågasatt diagnos. Och det finns egentligen bara en enda studie (som förövrigt också lanserades i The Lancet) som på allvar styrker att ADHD skulle vara medfött. Studien visar att barn med ADHD har större andel sällsynta genvarianter (sk. ”trasiga gener”). På frågan om på vilka sätt de här ”trasiga” generna skulle ge upphov till beteendestörningar ges inte svar. 

Jag vill med detta inlägg verkligen betona att man inte ska lita blint på ”vetenskapen”, utan verkligen gå in för en både second och third opinion. Läsa in sig på forskning i andra länder. Bara för att det står på landstingens hemsidor att ADHD beror på ett fel i hjärnan så betyder det inte att det är sant. Vi i Sverige har en övertro på läkare. En övertro på vetenskap och i synnerhet vår svenska sådana. Till och med forskning utförd i andra länder ifrågasätts, men vår svenska fina rumsrena forskning får liksom presenteras som vore det guds ord nedskrivna. Skumt, och inte riktgt klokt.