Inget on om modellen, det hoppas jag att du förstår tjejen! 

Men det här plagget gör mig så ledsen. Det är så ängsligt. Det är ett vippande vittne om att folk i hög utsträckning vill i klä sig uniformer för att visa att de minsann är som alla andra. Och en statusmarkör. Jag kan köpa en jävligt dyr mössa jag också. För inte är den smickrande för utseendet inte. En jävla tofsmössa, där man bytt ut den stickade tofsvarianten mot blåräv. Döda rävar som valsar runt på Stockholms gator. Inte vackert.  

ett och ett halvt års förlorad sömn. Däremellan borrar jag tårna djupt ner i ljummen, fuktig, sand och blickar ut över ett löjligt paradisiskt landskap och överäter thaimat av en helt annan klass än den vi har att tillgå i Svedala. Och så somnar vi en stund igen och funderar på högst triviala saker som när det blir bäst med massage, före eller efter middagen, typ. 

minst uppmärksamma och analytiska person i dag. Kan vara den minst engagerade bloggaren i Sverige just nu. Tänker bara på små klänningar att packa, på flipflops i flyttkartonger långt inne i förrådet, på den overkliga känslan att kliva av flyget i thailändsk eftermiddagshetta när vintern har varit så förbannat hård som i år. 

So long babes. Nu drar jag snart och återkommer från beachen, 

Jag säger bara: Respekt till min karl, som tränar Dflex sjukt galna pass fem gånger i veckan! Respekt och beundran. 

Mina ben viker sig när jag försöker böja mig ner och ta upp en tappad makaron. Jag ramlar i hop som en liten övermogen banan. Ett är säkert och det är att jag kommer att ha en utomjordisk träningsvärk i morgon på planet till Krabi. Och det kanske kan lindra vissas avund en smula. 

Kissie är ju storbloggerskan som vill se ut som en bratsdocka. Som har tooookstora tuttar, är galet översminkad och restucherar sina bilder så att hon ser kraftigt anorektisk ut. Hon skriver om ett lala-liv, en dingdingvärld där hon gosar med sin chihuahua, springer på sitt rosa löpband, festar med sina vänner och provocerar omvärlden med sin ogenomtänkta livsstil. En ganska typisk tonåring med andra ord. Som Alexandra Nilsson (bloggens skapare)väljer att gestalta i sin bogg alltså. För det vet vi väl alla vid det här laget att bloggar inte på långa vägar är en direkt objektiv beskrivning av bloggarens liv. En blogg är ett utmärkt verktyg med vilket man kan skapa en figur, en karaktär, ett alterego. Det har kidsen och Kissie fattat. Och det tycker kidsen är sjukt kul. Annars skulle Kissie inte ha typ 1000 000 läsare i veckan. Kidsen vill läsa om den här plastiga knasbubblan till brutta. Jag tror att kidsen fattar att Kissie och hennes livsstil inte är på riktigt, att den inte på något sätt är verklighetsförankrad. Kidsen kan bloggosfären och läser den på ett annat sätt än vi gammeldövs som vill tolka allt i objektiva termer och ta allt för sant. Kissie är som en såpopera. Som Dallas.  

Kissies blogg är på ett annat sätt ett jävligt vitalt inslag i samhällsdebatten. Karaktären Kissie utgör nämligen resultatet (måhända extremt övertolkat) av hur media i dag väljer att framställa kvinnor. Aftonbladet skrev om den här barnmatsdieten på det här ganska så positiva sättet för tre år sen. Dag ut och dag in ler trådsmala storbystade blondiner mot oss från tv´n, tidningsomslagen och på nätet. Inte så jävla konstigt då att Alexandra Nilsson har valt att forma Kissie på det sätt hon gör. Det säljer. Hon väcker debatt. Hon får oss att vakna ur koman. 

Självklart är det olyckligt om någon vilsen tonåring har fått för sig att Kissie är äkta. Att det går att leva som Kissie och som försöker sig på att följa barnmatsdieten, men jag är inte särskilt orolig över att hon har något större inflytande på vår barns livstil. Barn gör i slutändan som sina föräldrar mer än som Kissie. Barn och ungdomar är inte helt dumma i huvudet. Tvärtom är de oftast klokare än oss vuxna. Och jag tror inte att någon unge som skulle få anorexi efter att ha läst Kissies blogg, anorexi handlar ju oftast om helt andra saker än att vilja se ut på ett visst sätt. Det är ett självskadebeteende. Ett beroende. En sjukdom, inte några dagars tafatta försök till bantning med barnmat. 

Så kör på Kissie, provocera mer, 

Här har vi en ararkist och jag gillar det:

”Att vara människa är att vara unik. Någon är mer logisk, andra mindre. Att vara människa är också att vara helt olik någon annan och mer lik en annan, men till syvende och sist är man den man är. Så långt kan vi generalisera människan. Men att vara förälder är ungefär lika mångsidigt som att vara människa, det enda som skiljer föräldrar från andra människor är att vi har barn. Annars är vi, liksom människan, helt olika varandra hela bunten. 
Så jag tar mig friheten på din uppmaning att säga den mamman som inte har ”önskat sig ett barnfritt enkelt utsövt liv med full fokus på de egna behoven” – jag. Jag har heller inte blivit rosenrasande över den struktur vi lever i. 
Jag blir däremot fullkomligt galen av att bli generaliserad av andra kvinnor. Blir vi inte alla galna av det?
Jag vill inte placera mig i en ism bara för att jag tror på alla människors lika värde. Jag vill heller inte gå med på mamma-gnället om hur jobbigt det är med barn. Just därför att jag tycker inte det är jobbigt. jag tycker det är knock-out awwsome därför att ajg skapar min tillvara med mina barn efter MINA idéer och inte någon jävla föräldragrupps idéer eller en mammapraktika eller tidningen Mama eller hella jävla mediasveriges kokoideal om att man ska vara toppenpedagog, assnygg, framgångsrik, ha en cool snubbe och sitta i rätt lya i rätt stadsdel och sörpla latte på rätt ställe. Dra ner på alla de yttre attributen och foka lite mer på de få år som barnen är små för jävlar i min låda vad dom aldrig kommer igen. 
jag är inne på andra kullen av ungar nu och med mitt ickerationella tänkande skulle jag lätt skaffa tre till. Men nu räknar jag med att komma tillbaka med fläkt i arbetslivet om några år och då vill jag inte kombinera karriär med barnafödande….därför att jag körde på timing – för jag tror var sak i livet har sin tid.”

Men jag vill ändå öppna upp för debatten Josefin. Alla har inte  förmånen att kunna friflyga som du. Alla har inte förmånen att välja sitt liv utifrån fria förutsättningar, det är min fasta åsikt. Och att tyst bara acceptera och nöja sig med att vi lever i en värld där män och kvinnor (detta är generellt) inte åtnjuter samma rättigheter, det tycker jag är fullkomligt rubbat, om du ursäktar ordvalet. Den som inte vill bli kallad feminist förstår jag mig bara inte på. I övrigt håller jag med dig om allt. 

Nu drar bitterfittan i väg på en sista minuten!!! Goodness säger jag bara, här ska sovas. Här ska solas. Här ska njutas. Jag är så glad att hur jag än beskriver det så ser det futtigt ut i text. Skrikglad. På söndag bär det av med lilla mamman till Thailand. Med sig har hon en annan slutkörd liten mamma. Inga kids. Inga karlar. Inga borden, måsten, ska bara. Bara jag och min bästis!!!! Overkligt.

Men det är svårt att känna sig seriös när ens enda unge har lekt bort telefonen och ens andra unge har fördärvat hela jävla natten med sina varannan timme återkommande rop ”TUTTE,TUTTE,TUTTE” . Han vill INTE ge upp greppet om mina bröst och dess innehåll. Och jag blir toooookig. Men Hanne Kjöller: jag kanske kommer skaffa mig en fjärde unge ändå. Man är helt enkelt inte rationell över huvud jävla taget. I synnerhet inte när man är så trött som idag.

Och ytterligare ett tillägg i den här debatten: Ni som läser Bitterfittan som att Maria SVeland känner sig snärjd av sina barn, har nog läst lite tokigt. Hon känner väl sig fångad av hela systemet, av alla de idéer som omger moderskapet och kvinnligheten. Det är först när man blir mamma som man få känna på the mother of all Skuld, det är ju det som är det knepiga. Inte ungarna i sig så klart.  Skulle gärna ha Bin Laden många ungar om jag slapp skulden och rädslan för att inte räcka till. 

Hanne Kjöller och Katarina Wennstam har någon slags så totalt jävla onödig feminist-catfight i DN. Kort: Hanne Kjöller tycker att Maria Sveland är irrationell när hon beklagar sig över moderskapet i romanen Bitterfittan för att 100 sidor senare skaffa ytterligare en unge. Hanne tycker att Maria Sveland kunde ha låtit bli att skaffa barn om det nu är så förbannat jävla jobbigt. 

Katarina Wennstam, Maria Svelands polare, går till motattack mot Kjöller och tycker att hon är trångsynt.

Kjöller bjäbbar i dag tillbaks. Läs här, så hajjar ni vad jag menar.  

Det är den här typen av ickedebatter som gör att folk inte vill kalla sig feminister. 

Kjöller: att vara människa är inte att vara logisk. Att bli mamma har ingenting med rationella känslor att göra. Att ständigt vara ockuperad av barn är ett jävla krigstillstånd emellanåt, men för det mesta är det naturligtvis alldeles, alldeles fantastiskt. Men säg den mor, eller den far för den delen, som inte någon gång in the middle of the night när ungen vaknar för femtioelfte gången och skriker rätt in i ens trötta öra, har önskat sig ett barnfritt enkelt utsövt liv med full fokus på de egna behoven.  Säg den kvinna som, när hon tittar lite närmre på de strukturer som är normativa i vårt samhälle, inte blir topp tunnor hopplöst rasande. Vi lever i en orättvis värld fortfarande. Och som Katarina Wennstam säger – visst finns det undantag som bekräftar regeln – men de är just undantag.