Hittade just en grymt söt kappa till Olgisen på Emmaus second hand. Röd sammet med pälskant. En julkaramell. Sällan så nöjd som efter ett billigt kap. Jägaren i mig får belöning och det mår hon bra av.

nu är jag sjuk i allafall. Skit också.

Men gjorde det bästa av situationen nu på kvällskvisten och hyrde en rulle, köpte ostbågar som tyvärr rev för mycket i halsen för att intas av mig, och en pava julmust.

Det blev Sex and the City 2. Olga var sugen på den och man kan ju inte vara anarkafeminist hela jävla dagarna. Men: Fy. Fan. Vad jag HATAR karaktären Carrie Bradshaw. 

Gosch, vad jag avskyr henne. Stilen, hennes babyröst och puttituttande manipulationer, hennes extrema självcentrering, larviga små analyser av det hon tror är samtiden, hennes absurda jävla klädintresse, drinksippande och konstlade kompisrelationer.  Och det där löjliga tillrättalagda umgänget med bögen. Och som grädde på moset: Carrie Bradshaw och hennes Big ska inte ha barn. Mantrat ”Only you and me forever, just us”… gick som en röd tråd genom hela rullen och jag fick ångest varje gång hon böjde sig fram mot Big och viskade dessa unkna fraser. Vilken mardröm att spendera resten av livet ENSAM och BARNLÖS med den där avmagrade sönderfönade shopaholic-alkisen som bara bryr sig om Dior, vintage-versace och nagellack. Hur kan man tycka att Carrie Bradshaw är en skön tjej? Jag förstår det bara inte. 

Och satan i min lilla låda så mycket det dracks filmen. Skulle vara kul att bunkra upp med diverse rusdrycker och försöka dricka samma drinkar i samma takt som i filmen. Det är en förfestidé som heter duga. Problemet är att jag skulle ligga och umgås med toan efter halva rullen. Så mycket dracks det.   

Blev inte sjuk. 

Snöstormen är uppiggande tycker jag. Snygg och brutal. Det är annat än den där förlamande fukten som november så fint har bjudit friskt på. Nu har jag haft möte med Ann på Urban Deli som jag mot min vilja måste medge är ett fantastiskt ställe. Det är fönstrena som gör det så grymt. Ljusinsläppet. 

Nu väntar inskolningsmöte på dagis. Nice. 

Har haft, och har fortfarande faktiskt, en riktigt tjatig kväll. Dag ut och dag in, dessa ständiga påminnelser. En moders lott? Ett evigt tjatande, ett evigt gränssättande, eviga dragkamper. Tre små personer har vägrat att gå och lägga sig här i kväll. Tre små har använt alla tänkbara sätt att göra motstånd. Två är nedstoppade mot sina viljor, en går runt här i vardagsrummet, rosig om kinderna och spelar oskyldig. Har gått in med honom fem gånger, men efter två minuter kommer han tassande genom köket igen, så nu har jag givit upp. 

ont i halsen har jag. Vill inte bli sjuk. Fan. 

som glädjande nog bara är trevlig för att den i egenskap av kroppsminne från helgens rideskapader lyser upp denna skitfula måndag. 

Även min morgonfika med Ann Söderlund gjorde dagen roligare. I övrigt en mentalt grå jävla sörja. Jag vet varken in eller ut. 

Vet inte vad jag vill. Det är en sån dag i dag. En dag i gråzonen. Fuck väntrum. 

älskar när ni är inne och tycker en massa. Ni är så roliga och smarta och kärleksfulla nästan allihop. Mycket, mycket trevligare än läsarna på min mama-blogg. Där var det en stundtals vidrig mobbarton morsorna emellan. Tack för att vi slipper det här inne.

Nu är jag hästifierad. Har ridit 1,5 timmes lektion och promenerat min unghäst i mörkret.

Sällan mår kroppen så bra som after horse. Själen också förstås.

Grattis grattis pappa far. 61 är ingen ålder på en häst! Äuhm, jo det är det ju, men inte på en elefant i alla fall. 

Tyskarna, de kan allt hitta på knasigheter. Shoppa en fittklubba här!

Straffrättsprofessorn Madeleine Leijonhufvud skriver i dag i DN om vårt litet bisarra straffsystem som ger böter för att typ inte anmäla hittegods, böter för att ta tillbaka sin stulna cykel från tjuvens trädgård och böter för att inte anmäla tv-innehav när man köpt ny tv, men som INTE straffar vuxna som super sig fulla när de har ansvar för sina barn. Vi straffas om vi kör bil fulla. Men att bli dyngrak med sin tvååring är helt ok enligt lagen. Madeleine vill ha ändring på detta, hon tycker att vi kan stryka en hel del nästan löjliga paragrafer i vår lagstiftning och skapa ett nytt system som inte godtar beteenden som sätter barns liv, säkerhet och trygghet i akut fara.

Tack Madeleine Leijonhufvud för att du lyfter ett viktigt ämne! Trots att de allra, allra flesta svenskar håller med om att man inte ska bli full när barnen är med, så blir folk som TOKIGA när man föreslår sanktioner i vårt heliga drickande. Det ska vi sköta själva, vi svenskar. Trots att många (drygt 500 000) av oss bevisligen inte kan det. 

Jag håller med Madeleine Leijonhuvfud om att upplevelsen av en vårdnadshavares berusning ofta är en fruktansvärd upplevelse för ett barn. Det räcker med ett par glas för att alkoholen skall förändra vårt beteende. 

Däremot tror jag att det är en omöjlighet att lagstifta om det. Hur ska det gå till? Ska grannen ringa snuten på julafton för att han misstänker att familjen i porten bredvid intar alkohol och samtidigt har sina barn där. Ska snuten då rycka ut, storma in med blåsapparat för att sedan konstatera att mormor faktiskt är spiknykter och just för tillfället har huvudansvaret för barnen? Ni hör ju, det kommer att bli ett angivarsamhälle, som bäddat för konflikter och skit. B

Bättre då att utbilda på bvc tycker jag. Att erbjuda alla första gångs föräldrar en kurs om alkohol och droger. Som riskutbildningen när man tar körkort ungefär. 

= Belöning. Jag ska belöna mig själv med en fin sak när jag gjort hordvis med jobb. En ny rutin som jag infört i mitt lilla enmansföretag. Har ju ingen chef som dunkar mig i ryggen och smäller upp en flarra champagne när jag levererar stort. Därför ska jag shoppa mig en riktigt svinsnygg klänning i chanelstil på King Lily min favvoaffär. 

Visar en snygg bild på mig själv i denna skapelse vid ett senare tillfälle. 

I övrigt är jag jävligt jävligt glad över två roliga jobb som jag precis fått in. 

Glad över ett jobb som min kille fått in. Satan i min lilla låda vad glad jag är å hans vägnar.

Glad över livet i största allmänhet.

Det hjälper att gå i terapi. Man blir gladare. Lugnare. Ljusare. Jag är ett levande bevis på det. Jag var hos terapeuten i går=i dag känner jag mig ljus och lätt i sinnet. I förrgår var jag mörk och grinig och bitter och orolig. De flesta av veckans dagar är nu av det motsatta glada slaget och det är en god prognos. 

Någon frågade i kommentarsfältet hur jag hade tänkt att sluta med amningen. Svaret är: Jag vet inte. Det är ett problem just nu. Jag är både fysiskt och psykiskt utmattad och orkar inte riktigt att ta fighten. Orkar inte säga nej till ryckandet i tröjan. Till hans vädjande positionering i mitt knä så fort tillfälle ges. Till tårarna på natten. Så jag har liksom tänkt mig att han ska få tröttna. Förstå hur ljuvligt enkelt och gott det är med en pava välling. Att han får vänja sig att vara utan mig och sova ensam med pappa. Men icke – han visar verkligen inga som helst tecken på att vilja lägga av. Jag har som max varit i från honom två dygn, och det första han gjorde när jag kom hem var att slänga sig ner i knäet och rycka i koftan.

Men jag måste – för amningen gör mig helt jävla slut i huvudet. Jag äter som en häst men går ner i vikt. Jag är trött, trött, trött och vill ha mina hormoner tillbaka. Så varje helg tänker jag att jag ska sluta. Så även denna.