Pagan Fury, hittepåbandet som skapats för att marknadsföra ett datorspel och som lyckats dupera sig in i Melodifestivalen, är inte ens på plats här i Lidköping.

Bara sångerskan Mia Stegmar, som i det här sammanhanget kallar sig ”Arven” är i stan.

– Vi är ett band egentligen, men eftersom man inte spelar live i Melodifestivalen kände vi att vi inte ville ta in våra musiker, så vi gjorde det här i stället, säger hon till SVT:s Melodifestivalblogg.

Så de killar som var med på presskonferensen i Stockholm i höstas var i princip bara inhyrda statister vad det verkar.

I stället kommer Mia att flankeras av dansare på scenen och en kör i kulissen. Så mycket för att det bandet var på riktigt och visst och absolut fanns innan de skapades av dataspelsföretaget. Jo, tjena.

Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här inlägget vartefter.

Pagan Fury har tagit en klassisk schlagerlåt och lagt hårdrockskomp på och arrangerat den med lite falsettskrik för att få den att kännas mer rockig. Refrängen är också vid andra lyssningen lite för svag för att jag ska gå igång på det, men den innehåller klassiska fantasy-refrenser och textrader som ”bad moon on the rise”. Och Rock brukar kunna funka bra i Melodifestivalen, så det här är inte alls uträknat.

Anton Hagman har lämnat stilen som gjort succé i Melodifestivalen bakom sig. Känner dig är inte en ny Kiss you goodbye. Det här är isätlelt Oscar Linnros-pop på svenska som riktar sig till P3-publiken. Den påminner om hans egen Tiotusenmetersklubben och han sjunger lika uppstakat, lite som staccato.

Lisa Ajax gör en stor ballad som får mig att tänka bortom talangtävlings-Lisa. Det här skulel kunna vara årets stora ballad. Vid andra lyssningen känns det så för mig, att den absolut kan konkurrera ut Wiktoria och Hanna&Liamoo från den tronen. Ska bli intressant att se om hon övertygar lika mycket på scenen.

Arvingarna drar till med en väldigt klassisk dansbandslåt. Jag hade trott att de skulle kännas mer rockabilly, men det här är snarare lite 60- eller 70-tals barbershop med hundra kilo glädje i refrängen. Det här kan bli livsfarligt på lördag och om Arvingarna lycaks charma även den yngre publiken så lär vi se den här i final på ett eller annat sätt.

Bishara Morads On my own börjar med bara pianokomp fram till efter första refrängen och det gör att hans röst verkligen går bra. Hans pojkröst får mig att tänka Michael Jackson-ballad och det stämmer också bra med musikstilen, som liksom blir en blandning av tidig Justin Bieber och gladpop från Jackson 5. Det här kan också bli framgångsrikt på lördag. Begåvade ungdomar som kan sjunga brukar gå hem hos tv-publiken.

Ann-Louise Hanson gör det som både Charlotte Perrelli och Kikki Danielsson har misslyckats med sina senaste tävlingsförsök, att framföra en låt som både känns äkta och modern. Värdig hennes röst och erfarenhet, och samtidigt med en snygg poprefräng och inslag av visa. Det är en väldigt fin Lill-Babs-hyllning.

John Lundvik gör veckans Avicii-låt. Det har ju känts som att det behövs en sån varje vecka i år. Men här är det mer EDM-produktionen, jag kan inte plocka någon låt rakt av. Och egentligen är det nog som Markus Larsson säger att det mer är Kygo. Och partierna med gospelkören känns som de kan lyfta taket på arenan. Ska bli mycket intressant att se repet i morgon.

Och där var andra lyssningen över.

John Lundviks Too late for love tar in gospelkörer och gör en midtempolåt med effektiv refräng. Produktionen känns modern och Markus Larsson sitter bredvid mig och beskriver det som Kygo i en gospelkyrka. Ja, absolut. Den här låten har ett brett tilltal som inte kommer störa nån utan istället samla hela familjen. John lär dessutom leverera den snyggt på scenen.

Ann-Louise Hanson gör en fin visa om sorgen efter en vän som gått bort. Det är inte vad jag förväntat mig att hon skulle sjunga, det är inte schlager utan mer snygg svensk pop som med Ann-Louise röst gör att den känns lite äldre och mognare. Den har högre tempo än jag förväntat mig.

Jag tror först att det är en tjej som sjunger när jag hör Bishara Morads första textrader, han ligger i ett ganska högt tonläge.

Det är en midtempoballad och han har en ganska spröd pojkröst som tuffar till sig i sticket där han också drar till med sitt vibrato.

Men det här är enkel och kraftfull barnpop, som doftar ganska mycket 70-tal och får mig att tänka på Jackson 5, men också tidig Justin Bieber och kan definitivt funka i tävlingen.

Arvingarna gör trallpop på svenska som inte alls ger mig den rockabilly-känsla som jag förväntat mig. Det här är klassiskt souligt 70-talsdansband som känns som banden som spelar på skoldansen i alla amerikanska highschoolfilmer som utspelar sig på 60- och 70-talet.

Takten är lite lite för långsam att dansa bugg till men den komemr fylla dansbanorna med foxtrot-dansare i vår och Sveriges dansband får en ny låt på sin repertoar.

Lisa Ajax gör en stor ballad om att ha fått sitt hjärta krossat. Torn, som är skriven av Bobby Ljunggrens dotter Isa Molin, den enda låtskrivaren som är helt ensam om att ha skrivit sin låt i år faktiskt, är en stark och modern popballad som inleds suggestivt och växer under låten.

Det ska bli spännande att se Lisa göra den här på scenen i morgon, för det här skulle kunna vara årets stora ballad, om vi trodde att det var Wiktoria och Liamoo&Hanna som skulel stå för den.

Just nu känns volymen lite låg i lyssningsrummet, men den här vill jag dra på i högtalarna och bara skrika med i. Om Lisa lyckas få till de känslorna på scenen och få det att kännas äkta så kan det här gå långt.

Vid första lyssningen känns det här ganska långt från talangtävlings-Lisa och betydligt vuxnare, modernare och snyggare.

Anton Hagman fortsätter på samma spår som han gjort med sina senaste singlar, det här är P3-pop som vill vara Oscar Linnros och är mer gjort för radio än det direkta som oftast brukar funka bäst i Melodifestivalen när man har tre minuter på sig.

Det är ganska långt från hans förra tävlingslåt.

Nu får vi höra låtarna för första gången. Pagan Furys Stormbringer börjar slamrigt, men så tar sågnerskan Mia Stegmar över och sjunger nåt som känns som en väldigt klassisk rockschlager.

Inklusive lite skrikande på stormbringeeeeer så klart.

Lägg till lite mystiska fantasyljud, men bara i inledningen av verserna för att inte för mycket kamouflera den mycket klassiska schlagerlåten med rock-komp som absolut är basen här.

Men refrängen är itne så smittande som en riktigt bra schlagerlåt ska vara. Men låtsasrock brukar funka ganska bra i Melodifestivalen ändå.