Sean Banans kingaling digidigidigi kingalingande, kom dinga med kingen. Låter som Doktor Bombay 2012. Men effektivt som tusan. Minns att Tingaling blev den stora hiten när den var mellanakt. Livsfarligt. Men bra? Nej.
”Carola, inte så bra” är en av textraderna. Det är ganska roligt. Markus Larsson ser ut att ha ont när han lyssnar.
Abalon Dots lilla svenska visa som kommer efter kommer få det svårt trots att det bryter av rejält. Om Thorsten Flinck levererar så blir det inget av den här, men klappar han igenom kan den här bli en liten joker. Den växer väldigt snyggt genom hela låten.
The Monikers I want to be Chris Isaak (This is just the beginning) är svårtippad. Så här ville han ju låta under och efter Idol. Det var så här jag trodde att han skulle låta förra året men överraskade med Oh my god. Här sjunger han att han vill vara McCartney och Chris Isaak och Brian Ferry, men lämnar namndroppandet till verserna och får till en effektiv refräng med parentesen från låttiteln. Även om jag tycker att han sjunger descisions och inte this is just.
Så smäller Afro-Dite till med något som kommer bli ett stort shownummer på lördag. Det finns igna andra alternativ i den här låten som låter lika mycket Sister Sledge eller Gloria Gaynor fast med tydlig 10-talsuppdatering. Effektivt. Mer effektivt än Shirley’s Angels förra året och de tog sig till andra chansen. Fast roligast tycker jag ändå att det är att de hittat en melodi till Dannys In the club. Shake it shake it!
Och så melodiös pop som bryts av Lordi-growl. Refrängen är effektiv, men kanske inte en sån killer-refräng som skulle ha behövts för att ta sig direkt till final. Men de blir ändå livsfarliga på lördag.
Marie Serneholts showiga Salt & Pepper direkt efter känns kanske lite för kall för att att sticka ut. Refrängen är effektiv, men det känns mer MTV och brittisk tjejpop än Melodifestivalen. Ett sound som inte brukar gå jättebra i tävlingen. Men Alesha Dixons The boy does nothing är en grym låt. Det kan den här också bli.
Thorsten Flincks Jag reser mig igen är skriven av Thomas G:son och Ted Ström. Här använder G:son sin förmåga att göra en effektiv schlager av Flincks sound. Teatralt när han artikulerar sig igenom låten, men får han det att kännas trovärdigt och inte spelat så är det här inte alls helt omöjligt på lördag.
Loreens Euphoria är också G:son med en megarefräng: we’re going uh-uh-uh-uh-up. Låten överraskar flera gånger med skönt upptempo-beat och en helt annan glädje än förra året. Fångar Loreen det och blir mindre Lady Gaga-konstig och mer Rihanna-publikfriande så lär det här röstas långt.
Så här brukar ju inte schlagersinglarna se ut direkt.
Nu har Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern precis gigat ett gäng låtar i baren på hotellet. Han började med att försöka vitsa lite, men ljudutrustningen tillät inte riktigt att man hörde vad han sa.