Loreen avslutar tävlingen på lördag.

Det är mer glädje i Euphoria än i förra årets låt, betydligt mer glädje i en effektiv uh-uh-uh-uh-refräng som ändå passar hennes personlighet. Tänk er att Thomas G:son tagit Loreens sound och tvättat det för att anpassas till Melodifestivalen. Så låter det ungefär. Effektivt. Och skönt.

Precis det G:son gör bäst, hittar en artists sound och gör om det för att passa 3-minutersformatet och bli direkt och omedelbart.

Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern sjunger Jag reser mig igen och han börjar helt acapella i tre meningar som raspas fram med hans speciella röst. Inledningen påminner också lite om låtskrivaren Ted Ströms Vintersaga, men refrängen är rejält anpassad för Melodifestivalen.

Jag reser mig igen sjunger han om och om igen och det handlar om löpsedlar och att hans liv fläks ut.

En visa som Monica Törnell eller Ted Ström själv skulle ha kunnat göra. Vissa drag av Caroline av Ugglas Snälla finns det i stuket på låten. Om Thorsten lyckas övertyga på det sätt som Caroline gjorde så kan det här gå bra. Känns det för mycket skådespel däremot så blir det svårt.

Marie Serneholt sjunger Salt & pepper och det låter precis som Alesha Dixons The boy does nothing i en effektiv refräng som inte kräver så stora sånginsatser men bjuder in till ett rejält shownummer.

Salt och peppar, salt och peppar, salt och peppar och my heart goes boom och marie letar efter kryddor sjunger hon. Men kanske är låten lite för oglad för att lyckas på lördag. Blir hon för cool på scenen kan det gå åt pepparn så att säga.

Dead by April sjunger Mystery och det här är growl (stavas det så??) i versen som bara får mig att tänka på Lordi, men refrängen är mer melodiös.

Oj, vad svårt att säga nåt om det här. Growlandet gör mig förvirrad, väldigt förvirrad, men sen kommer refrängen i nästan falsettsång, som hämtad från vilket popalbum som helst. It’s a mystery. Bokstavligen.

Rock brukar ju funka väldigt bra i den här festivalen, men hur funkar growl utan Lordis masker?

Afro-Dite gör exakt det du förväntar dig. En discokula som smäller till direkt. Här har man tagit det bästa från Dannys In the club förra året, men faktiskt lagt till en melodi och ett rejält 70-talsdiscosound med 10-talsbeat.

Det här gillar jag. Effektiv refräng och lätt, men kanske kommer det kännas daterat på lördag? Om inte så kan det här skrälla rejält!

Shake i,t shake it är en av hookarna och Gladys får waila rejält i några partier. Snyggt!

The Moniker sjunger om att han vill vara Chris Isaak, men han vill också vara Brian Ferry tydligen.

Det här är inte alls samma Daniel Karlsson som i Oh my god förra året. Det är inte lika direkt och om det var barnen som röstade på honom förra året så lär det bli svårt att återupprepa det.

Det är mer musikaliskt, men också lite mer svåråtkomligt. Jag gillar det med en refräng som är lättsjungen On and on and on this is just the beginning sjunger han och det kommer en skön liten höjning i slutet.

Jäkligt svårtippat.

Abalone Dots På väg bryter så klart av rejält efter bananen.

En ballad med gitarrplink och fioler. Stämsång i en svensk visa som känns lika delar etno och country, med lite deppigt allvarliga inslag. Mysigt, men enormt svårt i den första deltävlingen.

Vart efter låten utvecklas komemr mer och mer instrument in och den blir så att säga större och större.

Om ni undrar så har SVT fått en ny musikmaskin som blinkar rött i takt med musiken.

Sean Banans låt Sean den förste banan låter ungefär precis som man skulle kunna tänka sig. Digigigigigi börjar den och sen handlar det om tjejor till höger och till vänster.

Det här är som att Tingaling skulle ha tävlat när den var mellanakt. Tjingaling, digikingeling låter det ungefär. Men därför också enormt effektivt.

Hör inte riktgitom han sjunger kingaling eller tingaling, men det spelar ju inte så stor roll.

Snart får vi höra alla låtar spelas upp en gång. Spännande!