Nu kommer alla låtar spelas för oss en andra gång. Jag uppdaterar det här blogginlägget vartefter.

Wiktoria Johansson med All my Life (Where have you been) gör mig fortfarande glad, men efter att ha hört alla låtar oroar jag mig för att det här kan försvinna. Det borde bli en hit, men kanske är folk sugna på något annat och det känns som en stark vecka. Men med en snygg scenshow kan Wiktoria definitivt ta sig till final en fjärde gång.

Eden Alm med Comfortable är skört och bräckligt och en så här stark vecka är jag orolig att hon verkligen kommer behöva gå sönder på scenen för att tränga sig igenom bruset. Och det är inte säkert att det funkar ens då. Det finns andra låtar som sticker ut mer den här veckan och Eden ska också kämpa med att få vet vem hon är.

Uje Brandelius Grytan låter så otroligt mycket 70-tal. Även som Melodifestivalen lät på 70-talet. Inte vinnarlåtarna som folk fortfarande minns, men 80 procent av det andra som tävlade. Det är en otrolgit charmig realistisk visa om en jävla gryta som bränns vid.

Panetoz On my way är samma typ av gladpop som de gjort tidigare, men med ett uns av vemod i tonen, samtidigt som det är en partylåt. Min kollega Stina påpekar hur snuskig texten är. Eller åtminstone kan tolkas som. Eller vad säger ni om:

Har en gäri om my mind som älskar min grind
Wiki wiki wild har en freaky mind
Alltid är det vibe alltid by my side

Låter ju ganska mycket som att I’m on my way verkligen bokstavligen kan beskrivas som att någon är på väg att komma, om man säger så…

Tennessee Tears Now I know börjar lugnt, Jonas sjunger första versen och sen kommer Tilda in i refrängen när tempot också drar igång. Det här är snygg countrypop. Shallow finns verkligen tydligt där i bakgrunden, men det brukar vara en fördel i Mello-sammanhang, igenkänningen. Det kommer bli en tuff vecka det här, jag vet inte om den här eller Wiktorias låt är starkastl, men jag får en känsla av att de kommer battla med varandra.

Maria Surs ballad Never give up är typen av låt som egentligen bara återfinns i Eurovision. Knappt i Melodifestivalen längre. Men det är inte mossigt, det är en modern stark ballad och med Marias bakgrundshistoria, som flykting från Ukraina, kan det här verkligen beröra på scenen. Men det hänger på att man gjort ett scennummer som griper tag och att hon levererar sången och närvaron på max.

Theoz Mer av dig med visselslingan, som Markus Larsson så klart avskyr, får mig att skratta och svänga med. Det här är Dannys Snacket på stan i ny Mello-förpackning och är en perfekt avslutning på tävlingskvällen. Det här är den typen av glad barnpop som samtidigt är tillräckligt effektiv och oförarglig för att även föräldrar (och Tobbe Ek) ska sjunga med, gilla känslan och rösta.

Så där, det var alla veckans låtar, uppspelade två gånger. Nu ska jag och Markus Larsson samla våra intryck och spela in lite tv om vad vi tycker och tänker och gissar om utgången den här veckan.

Theoz Mer av dig är svensk glad barnpop med visslingar mellan textraderna i versen. Det här är precis det som Theoz-fansen (jag till exempelvis) förväntar sig efter förra årets hit.

Mer av dig upprepas i evinnerlighet i refrängen och det finns woohooaa-partier inlagda så klart.

Jag behöver bara höra en halv refräng och kan redan sjunga med så det spritter i hela kroppen.

Maria Sur gör låten Never give up, en ballad med driv direkt i öppningen.

Det här känns väldigt mycket Eurovision à la Ryssland (Sorry, men det är jus tRyssland som brukar göra sånt här i Eurovision med framgång). Otroligt svårt att säga något om det här förrän man sett det på scenen. Har man gjort en stor scenshow så kan det här absolut gripa tag i publiken och locka mängder med röster.

Men det kommer hänga på hur Maria är på scenen och vad man har skapat för nummer.

I inspelad version har Maria tryck i rösten och mycket känsla, som kan bli häftigt på scenen.

Tennessee Tears gör låten On my way och det här är den countrypop som jag tror att många hade hoppats att Wiktoria skulle tävla med.

Öppningen är verkligen en karbonkopia på Lady Gagas och Bradley Coopers Shallow, men med ett beat över. Och det här känns effektivt och snyggt. Eurovisionfansen kommer tänka på Nederländernas Common Linnets från 2014.

Möjligen kan Tennessee tears stjäla uppmärksamheten från Wiktoria, för det här är en snygg låtstöld, i de trakterna av countrypop som Wiktoria fått framgångar med i Mello förut. Oj, det här kan bli en knivig vecka.

Panetoz låt heter On my way, men det är också det enda som är på engelska i låten. Skönt, jag var orolig att de skulel göra en engelsk låt och förlora mycket av sin charm, men det var alltså fel.

Det här är glad svensk Panetoz-pop, men också med det där inslaget av vemod som gjorde att Medinas In i dimman stack ut förra året.

Supereffektiv refräng som går att sjunga med i direkt och med vissa mellanöstern-referenser i musiken.

För de som inte sett Panetoz på länge kommer nog jämförelserna med Medina istället vara många. Och det här kan absolut bli årets motsvarighet. Det doftar brottarhit lång väg.

De brukar ju dessutom vara otropligt energiskt härliga på scenen.

Uje Brandelius Grytan är trallig svensk vispop-realism om en gryta med älg och kantarell.

Jag kan inte göra annat än att älska textrader som:

Jag glömmer spisen på och grytan bränns och blir förstörd
Jag säger: ”Den här jävla grytan är helt jävla körd”
Du säger: ”Ta det lugnt, vi köper pizza, det blir bra”

Den här typen av låtar har funkat i Mello tidigare, exempelvis med Björn Källman. Men med åldersgruppernas införande tror jag att det har blivit omöjligt.

Markus Larsson sitter intill mig och säger nåt om The Cures Friday I’m in love, det tar ett tag tills jag inser att Uje refererar till den låten i sin låt.

Det är charmigt. Verkligen diskbänksrealism i Melodifestivalform. Gulligt och jag längtar tills jag får se honom göra den här på scenen.

Eden Alms låt Comfortable börjar i att hon sjunger med en spröd röst tillsammans med en plinkande gitarr. Det här är en skör ballad, den typ av låt som ibland kan slå sig igenom kaoset av andra tävlingslåtar och skrälla, men det brukar hänga väldigt mycket på hur artisten går igenom rutan.

Det svåra med den typen av innerliga, bräckliga ballader är att de på engelska riskerar att bli anonyma, där man inte får lära känna artisten ordentligt. Det känns som en överhängande risk här.

Samtidigt har Eden en fin och behaglig röst att lyssna på.

Nu börjar uppspelningen. Wiktoria Johanssons låt är först ut. All my life (Where have you been) är inte särskilt mycket Save me eller As you lay me down, det som småsnusade lite countrypop a la tidig Taylor Swift i de låtarna finns inte med här, men det är upptempo i alla fall.

Det öppnar med Wiktorias röst ensam med nån form av digitalt fingerknäppande.

Jag blir lite glad av det här. Wiktoria brukar ju vara bra på scenen och det här är en härlig popöppning, även om versen känns aningen anonym. Refrängen kommer också och går lite utan att lämna något större avtryck. Det jag minns är att jag blev glad.

Det är parentesen från titeln som upprepas i refrängen.

I går var det QX Gaygala och nu är det snart uppspelning av låtarna för vecka 2.

Häng med här i bloggen så kommer jag skriva om första intrycket av veckans låtar (och så kan jag uppdatera er lite om vad som hände på den härliga gaygalan senare, myckret Mellorelaterat som alltid).

Uppspelningen börjar klockan 10. De spelar upp alla låtar för oss i startordning, och sen får vi lyssna på alla låtar en gång till. Jag bloggar om allting.

Klara Hammarström vann den norska uttagningen till Eurovision.

Ja, det känns nästan så i alla fall. Kolla in Alessandra Mele och säg att låten Queen of the kings inte påminner en hel del om Run to the hills.

Här Klaras framträdande från Mello förra året.

Jag sprang på Jimmy Joker, som skrivit Klaras låt, på efterfesten i lördags och frågade om han vunnit i Norge nu. Han skrattade bara. Han hade också hört låten och förstod vad jag menade med likheterna.

Men samtidigt jämfördes ju Klara Hammarströms Run to the hills med Lumix Thunder förra året.

Och inga av de här låtarna är ju låtstölder. Det handlar om att soundet påminner om varandra, känslan är densamma, drivet och tempot. Melodierna är olika. Men Klara Hammarström erkände ju att de inspirerats mycket av Thunder när de tog fram Run to the hills.

Vi kan ju tänka oss att norska Alessandra Mele och hennes låtskrivare också lyssnat på både Thunder och Run to the hills.

Men det roliga med Norges bidrag, som alltså vann norska MGP i lördags kväll, är att låten hunnit bli viral runt om i världen.

Redan förra måndagen, alltså nästan en vecka innan den vunnit i Norge, gick den in på plats nummer 2 på Spotifys globala lista över virala låtar. Där listas låtar som sprids via sociala medier, spelas på Tiktok och liknande.

Åtminstone fredag och lördag toppade den samma lista, det är de senaste siffrorna som finns i skrivande stund.

Bland annat har låten spridits tillsammans med en video av Ukrainas Miss Universum-kandidat, visst passar låten otroligt snyggt här?

@eurovanya Ukraine at this year – Miss Universe. ”Warrior of Light.” – Viktoria Apanasenko🤩😱💙💛 #missuniverse #ukraine #україна #missuniverseukraine #ViktoriaApanasenko #mgp #alessandramele #ukraine🇺🇦 #ukraine__top #україна🇺🇦 #місвсесвіт #вікторіяапанасенко #queen #slay #fashion #fyp #missuniverse2022 #beatyqueen #ukrainian #ukrainiangirl #ukrainians #укртікток #українськийтікток #місвсесвіт2022 #peace #nationalcostume #women ♬ Queen of Kings – Alessandra

Det här är dock en efterkonstruktion. Låten var alltså inte soundtrack under Miss Universum, utan har lagts på i efterhand. Men vad spelar det för roll när klippet har blivit viralt på Tiktok och fått låten att spridas över hela världen.

Så här såg det ut i orginal när Miss Ukraina visade upp sig under tävlingen.

Jag har en känsla av att Queen of kings, med sitt enkla, tydliga, feministiska power-budskap kan bli farlig i årets Eurovision. Likheterna med Klara Hammarström kommer så klart få många i Sverie att irritera sig lite, men det tror jag lätt går att skaka av, och i maj finns det risk att Sverige får se sig omsprungna av Noge som fanfavorit, med den här starka, coola låten.