Alcazar lägger alltså ner och avslutar med en avskedsturné i höst. Samtidigt släpper de idag en ny singel som också blir officiell Pride-låt i år. Enligt våra uppgifter är det här en omarbetad version av den låt som Christer Björkman inte ville ha med i Melodifestivalen.

”In the name of love” är skriven av Joy och Linnea Debb.

Den hade nog inte vunnit, men jag kan ändå se att den borde ha haft en plats i tävlingen. Alcazar bjuder ju alltid på show och det är kul att de inte gör samma typ av låt som ”Blame it on the disco”. Vad tycker ni? Borde den ha fått vara med i Melodifestivalen?

Med på tåget hem är John Lundvik. Och vi måste prata om det här John. Ja, just du, som tagit dig till final i Melodifestivalen. Jag riktar mig direkt till dig nu.

Veckan började ju så bra i torsdags när du repeterade och blev tvungen att byta kläder mitt på scenen för att undersöka vad som passade bäst.

Låt oss minnas denna stund ihop.

Jag tror att vi ändå behöver minnas lite till av detta ögonblick som vi ändå hade tillsammans. Du på scenen. Jag 40 meter därifrån med en dator i knät och fotografens bilder framför mig.

Kanske behöver vi ändå påminnas lite lite till om den här gemensamma upplevelsen.

Och varför tar jag upp detta? Jo, för nu John, nu sitter du här på tåget.

Med världens största chokladkaka.

Jag måste fråga: Hur tänker du nu?

Hur ska det gå med superkroppen till Friends arena?

Jag oroar mig, John. Mycket. Kanske måste jag förbereda någon slags intervention här. Den lär komma när du minst anar det.

Nu sitter jag på tåget hem till Stockholm. Och det är verkligen schlagertåget. Det känns som att hela artisthotellet är ombord i princip.

Ja, förutom Renaidas skivbolag Sony som av outgrundlig anledning bokat in sig på 09-tåget hem.

De tyckte nog inte att det var så skoj i morse när de tvingades vakna innan de ens gått och lagt sig i princip. Men vårt tåg, som lämnade Karlstad vid den betydligt rimligare tidpunkten 11:02, var kanske fullbokat…

Renaida själv sitter ju ändå i en bil just nu på väg till Helsingborg och en föreställning av Aladdin.

04:58 var det dags att tacka för mig. Festen var slut för den här gången. Och så här ser det ut efter en mycket lyckad efter-efterfester-fest. Lite deppigt, eller hur? Med en helt klart utdöd schlagerboa som enda spår i hotellrumskorridoren.

Jag hamnade till slut på en mycket trevlig hotellrumsfest. Det kändes som att det pågick ett flertal sådana på artisthotellet.

Just den här gick extra vilt till. Så vilt att väggen raserades. Ja faktiskt. Festdeltagarna lyckades riva hotellrumsväggen. Tror ni mig inte? Jag har det till och med på bild.

Titta här, bara:

Ni ser! Väggen har ju fullständigt kollapsat. Ja, eller golvlisten i alla fall. Och golvlisten är ju en del av väggen. Alltså hade någon lyckats riva väggen. (Kvällstidningslogik, det är ju sånt jag kan)

Men kolla vad fint vi lyckades rädda situationen, mitt under pågående hotellrums-efterfest.

Schlagerbloggen rycker in och räddar situationen med hjälp av anonym kvinnofot.

Tänk vad som hade kunnat hända annars?

Men titta. I foajén utanför festlokalen var det som att festen fortsatte. Minst ett 40-tal festdeltagare slog sig helt enkelt ner i soffor eller minglade vidare utanför ballonginramningen som om inget hade hänt och låtsades som att vakterna inte alls precis föst ut oss alla från festen i ett försök att få oss att gå hem.

Benjamin satt och pratade med dansaren (och Wiktoria Johanssons pojkvän) Martin Jonsson. Ja, om ni kollar i spegeln ser ni att det är han.

Ynglingen till höger i bild håller jag anonym, men vi kan fortsätta att kalla honom Reckord Ingfars. Se så fint jag har beskurit bilden så att bara örat syns för att låta honom vara incognito.

Bianca Wahlgren tycktes ha fastnat i mobilen igen, möjligen i väntan på att brorsan skulle fatta beslut om eventuell hotellrums-efterfest.

Kamferdropparna dröjde sig också kvar och minglade vidare utanför festlokalen. Jag hade tänkt att de skulle lämna festen ganska snabbt eftersom det måste vara bökigt att gå runt i mask hela tiden. Men tydligen inte med tanke på att de hängde med hela vägen till slutet.

Klockan 03 försökte festens vakter förmå alla festdeltagare att inse att festen stängde och att vi skulle gå hem. Det gick trögt för dem.

Men de var väldigt artiga (och stiliga, samtliga av dem) och blev aldrig ens det minsta otrevliga när de succesivt lyckades fösa oss alla närmare och närmare utgången.

Här är klockan 03:17 och Kamferdrops och Kamferdrops dröjer sig kvar inne i festlokalen.

Vi var många som inte rikigt ville förlika oss med att årets första schlagerefterfest faktiskt var på väg att ta slut.

Klockan 02:45 tog jag den här bilden med en finalist som var redo att ge upp för kvällen.

John Lundvik gick mest runt på festen med ett stort leende på läpparna och försökte ta in att han lyckats ta sig till final i Melodifestivalen. Jag är faktiskt inte säker på att han fortfarande nu på morgonen har lyckats ta in det ordentligt.

Renaida Braun gick verkligen inte och la sig. Inte vad jag märkte i alla fall. Här är klockan 02:27 och hon har hittat Kamferdrops på dansgolvet och de stuffar tillsammans och kramas.

Bakom ryggen på mig dansade Bianca Ingrosso av sig toppen, det blev jag snabbt uppmärksammad på av mitt samtalssällskap.

Men Benjamin Ingrossos stylist Dennis Bröchner ryckte snabbt in med en hjälpande hand för att knyta till det hela igen för att undvika nipslips eller andra klädfadäser.