Nu har vi fått ut tv på när jag och Markus tycker om, åtminstone några av, låtarna. Håll till godo!

Nu får vi höra alla låtar en gång till så i det här inlägget sammanfattar jag intrycket efter andra genomlyssningen.

Sigrid Bernsons Patrick Swayze är betydligt effektivare än jag tyckte vid första genomlyssningen. Refrängen är trallig och kul och det lär bli party på scenen. Versen är mer anonym än refrängen, men det går att göra ett snyggt nummer av den här poplåten. Sticket har ett tydligt handklappsparti.

John Lundviks My turn riskerar att drunkna bland veckans poplåtar. Den här typen av pampig ballad har ofta svårt att hävda sig i Melodifestivalen, men om John får till sitt framträdande och är övertygande i kamerorna så kan den pampiga Eurovision-balladen ha en liten chans att ta sig vidare. Låten får mig att tänka på powerballader som man dansade tryckare till på mellanstadiediscot, men som man också kunde stå och göra stora rörelser till och sjunga med i om man inte hade nån som man ville kramdansa med. Och direkt efter sticket så kan det bli ett gåshuds-moment när John tar i från tårna inför sista refrängen.

Renaidas All the feels är snygg Rihanna-light-pop med lite plinkanden och hennes coola raspiga röst. Men refrängen är lite anonym även vid andra lyssningen. Och dropet som leder till EDM-breaket gör mig lite lätt besviken. Men det används ju flitigt i exakt allt på P3 så det funkar ju bevisligen.

Edward Bloms Livet på en pinne är musik som ingen har hört sen 60-talet. Åtminstone inte i program för modern musik. Det här är så gammeldags och så udda att det mycket väl kan funka. Det är liksom en kul revyvisa med text om allt det goda som en livsnjutare som Edward uuppskattar i livet. Så gammaldags att det bara går att skratta åt. Eller med. Och jag kan inte låta bli att gunga med och sjunga med: ”sill i dill, sill i dill, med potatis till”.

Kikki Danielssons Osby Tennessee är en självbiografisk countryvisa som rakt igenom andas svensk-country a la Mats Rådberg och rankarna och av nån anledning kan jag bara tänka på Peta in en pinne i brasan, även om textreferenserna är helt annorlunda här. Texten är ärlig och handlar om Kikkis hela liv och refrängen är lätt att sjunga med i.

Kamferdrops Solen lever kvar hos dig är dansbandshouse helt enkelt. Refrängen är supereffektiv. Den klistrar sig fast och går inte att få ur huvudet vare sig man vill eller inte. Precis som en riktigt bra dansbandsschlager. Sen har det lagts på en tropical house-produktion som gör låten till en märklig mash up som väldgit mycket påminner om när man på 90-talet gjorde covers på stora 80-talshits i Eurodisco-tappning. Men nu med house-saxofon i stället.

Benjamin Ingrossos Dance you off är den tydligaste finalisten i veckans startfält. Säger jag redan så här tidigt. Hoppas att jag inte har fel. Det är så mycket Justin Timberlake-lån med Michael Jackson-känsla i Benjamins sång men allt är smart och snyggt ihopsatt till en låt som kommer erbjuda maximal möjlighet till att visa upp Benjamin på scenen. Han skulle behöva få en total black out på scenen för att inte gå vidare. Säger jag nu innan jag sett en sekund av vad han ska hitta på i sitt nummer, eller ens hört honom sjunga den live.

Bejamin Ingrossos låt Dance you off är en smart uppföljare till förra årets tävlingslåt. Den är direkt och snyggt producerad, sval på samma sätt som förra årets låt, men ändå med mer personlighet.

Jag gillar ju egentligen låtar med mer värme, som inte ska kännas så slicka, men det här är effektivt. Det andas Michael Jackson och tidig Justin Timberlake och Benjamins röst sitter snyggt till det här.

Markus Larsson pratar tropical house intill mig, men det är mindre övertydligt här. Med tanke på hur Bejamin var på scenen förra året borde det här vara en enkel dans till final för honom.

Kamferdrops Solen lever kvar hos dig är väldigt typiskt för artisten. Det är svensk dansbandsmusik i midtempo som det lagts ett tropical house-beat ovanpå och givetvis saxofon.

Refrängen rä väldigt lätt-trallad, klassisk dansbandsschlager på det sättet och effektiv. Den refräng som jag direkt kan sjunga med i hittills i veckans startfält. Klister.

Låten är liksom både daterad och nu på samma gång. Och den där saxofonen. Alltså. jag både älskar och avskyr den.

Kikki Danielsson gör absolut ingen schlager. Det här är den svensk-country som hon alltid egentligen haft närmast om hjärtat. Minns någon Mats Rådberg och rankarna?

Det är heller ingen Guld och gröna skogar, det här är inte upphottat eller moderniserat. Det är precis det som hon vill sjunga, i midtempo med en självbiografisk text och rim på världen och färden.

Refrängen är väldgit klassisk och tydlig med countrygung, men frågan är om det här är vad Kikkis melodifestival-fans vill se henne göra? Det ska bli spännade att se på lördag om hon är årets Charlotte Perrelli eller årets Owe Thörnqvist.

Edward Bloms fullkomligt galna kuplett Livet på en pinne har så absurd text att det knappt går att ana. Refrängen är en blandning av Cliff Richards Congratiulations, Sill i dill, sill i dill och alla Povel Ramels och Hasse & Tages visor ihopkokade och reducerade till ett micshmash av jag vet inte vad.

Blom sjunger om glaserade spädgrisar och nygräddat rågbröd och känslan att knåda en biff tartare. Det kan vara den knäppaste texten som någonsin dykt upp i Melodifestivalens historia.

Och precis som Congratulations, börjar låten liksom om långsamt och stegrar på slutet och ökar i tempo.

Oj, Renaidas All the feels ekar Rihanna från första ton.

Det här är väldigt mycket här och nu, men jag hade hoppats på en tydligare hook. Istället kastar de in ett typiskt edm-break som jag känner mig ganska mätt på.

Men det här kommer definitivt kännas väldigt mycket Rihanna på lördag och om Renaida får till ett kraftfullt framträdande med attityd så kan det funka. Möjligen slår Renaida och Sigrid ut varandra. Låtarna är inte särskilt lika, men ändå delvis i samma modern-pop-här-och-nu-genre.

John Lundvik gör balladen My turn och öppningen känns väldigt mycket musikalballad.

John har en väldgit bra röst så det här kan bli rejält pampigt på lördag. Låten liksom stegrar och växer stegvis med större och större produktion genom de tre minuterna. Och med en maffig kör som dyker upp precis innan sticket.

Startnummer två talar emot John, men det här är inte chanslöst ändå.

Sigrid Bernson är först ut i veckans startfält med låten Patrick Swayze. Det är en upptempolåt som i öppningen låter väldigt mycket Black eyed peas, jag snor det från Markus Larsson som sitter intill mig, och vi enas om att det är ”I gotta feeling”.

Texten går ”I’m gonna lift you up just like Patrick Swayze”. Vi kan nog räkna med lite dirty dancing-referenser på scenen, inklusive lyft.

Refrängen och versen skiljer sig inte så mycket från varandra vid en första lyssning, de flyter ihop lite för mycket för at jag omedelbart ska vilja studsa i min stol här där vi sitter och lyssnar. Men samtidigt är det en glad låt som känns som ett tydligt första bidrag på lördag.

Vi i pressen får höra samtliga låtar två gånger. Jag kommer blogga så fort och intensivt som jag bara kan om varje låt.