Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag bloggar samlat i ett inlägg, men uppdaterar det här blogginlägget vartefter.

Eclipse gör klassisk 80-talsrock, med en melodiös refräng som utan de distade elgitarrerna och det hårda trumkompet lika gärna skulle kunna ha varit titelspåret på Carolas Runaway-platta från 1986. Men det är ju det som är den här typen av melodiös adult oriented rock. Jag gillar det faktiskt. För att det ligger så pass nära schlagern. Men säg inte det till killarna i bandet.

Dolly Style gör en låt som känns betydligt mer på riktigt än förra årets ploj-trall. Men det gör att charmen försvinner en del när man bara hör Rollercoaster under uppspelningen. Men det är tydligt att den här låten inte är ursprungligen skriven till dockorna. Det återkommande droppet efter refrängen är gjort för att få igång publiken med handklapp. Och Abba-pianot är plockat för igenkänningen hos de äldre.

Martin Stenmarck gör en visa som känns gjord för lättölsreklam i idyllisk skärgårdsmiljö. Precis den typ av låt som man kan förvänta sig från Martin och jag gillar den här bättre än hans förra, När änglarna gått hem. Men jag vet inte vem som röstar på det här. Nu knäckte Markus Larsson och QX:s Schalgerprofilerna att en av låtarna den lånat mängder från är Procol Harums Whiter shade of pale.

Bengtzings text känns allt mer härligt suspekt för varje gång man hör den, men den berättar en story som är kul att hänga med i, lite som Jag ljuger så bra gjorde. Refrängen klistrar sig fast, men frågan är om pryda föräldrar håller för öronen på barnen när hon sjunger om smisk. Med Bengtzings energi på scenen kan det här bokstavligen explodera.

Frans If I were sorry blir One Direction-pop och Ed Sheeran med lagom delar av Jason Mraz i reggae-tempo. En lägereldslåt att mysa till och som passar att spela i bilradion med rutan nedvevad på en roadtrip genom en torr öken. Inte så stor personlighet, men exakt rätt mängd igenkänning för att kunna få igång publiken. Om Frans är charmig på scenen och går igenom rutan kan det här absolut bli farligt på lördag.

Panetoz drar sina superhjältereferenser i ganska anonyma verser. Refrängen får stå för sig självt i ett nästantjatigt upprepande, med en skön slinga som bryter av. Precis det som förväntas av det här gänget, frågan är bara hur långt det räcker i ett starkt startfält.

Andra genomlyssningen av Molly Sandén och visst är det här en medtävlare om segern inte bara på lördag, men i finalen. Det är extremt mycket Loreen och Euphoria över det här, men utan att ha stulit något rakt av. Och you-joddlandet sätter sig. Men att man går ner i andra versen gör at låten tappar lite av sin direkthet. Sticket – direkt plockat från Euphoria – lovar också lite för mycket för det svaga avslutet.

Molly Sandéns Youniverse blir tredje låten på kort tid i Melodifestivalen som joddlsar på oooo-ljudet. Det gick ju bra både för Robin Stjernbergs You och Sanna Nielsens Undo.

Och det här you-joddlandet är väldigt snyggt i låten som stegrar fram till refrängen är slut. Andra versen går ner igen men bygger samtidigt på ett skönt nästan hetsigt komp.

Men crescendot, som känns hämtat från Loreens ”Euphoria”, är inte så starkt eller unikt som jag hade velat. Och slutet känns nästan tamt.

Panetoz får in såväl Bruce Wayne, Spiderman och Lois Lane i sin text, och refrängen håll om, håll om, håll om mig hårt tjatar hål i huvudet innan ens halva låten har hunnits spela.

Det här är supereffektivt och kommer så klart bli kul och massor av glädje på scenen, där killarna kommer springa runt och bjuda på sig själva.

Frans gör pojkbandspop som vill låta både One Direction och Ed Sheeran på samma gång, med valda delar Justin Bieber.

Med en effektiv lägereldsrefräng i midtempo. Kan han leverera det här på scenen lär ett gäng flickor och unga damer kasta sig över sina mobiler för att apprösta tills fingrarna blöder.

Linda Bengtzings låt är närmare ”Hur svårt kan det va” än ”Jag ljuger så bra”, det är hårdare i kompet men ändå en typisk Bengtzing-schlager.

Kul att hon lyckas få in såväl instagram och ett mord(?) i texten, samtidigt som hon får till en feministisk touch när hon sjunger att han får ”kanske smiska om jag vill”.

Det här är väldigt Bengtzing, och väldigt kul. Frågan är hur det funkar i år. Refrängen smittar och sitter som ett klister. Men räcker det?

Martin Stenmarck öppnar första pianot till enbart pianokomp. I refrängen kommer trummor och gitarrer in.

Jag gillar det här bättre än hans förra tävlingslåt När änglarna gått hem.

Men låten är en kombination av två andra låtar, det är så extremt mycket igenkänning, men så där så man inte kan sätta fingret på vilken låten är. Jag återkommer när jag knäckt det.

Dolly Styles Rollercoaster är inte skriven till dem. Den här låten skrevs faktiskt till JEM och var inskicakd till förra året men stektes då.

Det här är ganska klassisk schlagerpop, med Abba-piano, men med ett publikfriande EDM-drop som är gjort för att få igång publiken i arenan.

Men det här är inte lika mycket bubbelgum-pop som förra årets Hello Hi, det vill vara mer på riktigt på nåt sätt. Men blir då också mindre skojroligt.

Eclipse låt heter Runaway och börjar med ett viskande ”run”. Det här är melodiös rock, inte särskilt hårt. Mycket mer av 80-talsrockens klassiska schlagerrefränger. Pop med distade elgitarrer typ. Känns ganska mycket Journey.

Men på scenen kommer det så klart kännas rockigt för att killarna kör på skinnjackor och pyroteknik.

Det här är inte alls dåligt, känns mer på riktigt än Heat och Poodles gjort, mycket för att Eclipse har en stabil karriär. Och rock brukar ju funka i Melodifestivalen.

Vi är i en konferenssal på artisthotellet i Gävle och snart får vi höra veckans låtar. Jag bloggar så klart så snabbt jag bara hinner om allt jag tänker om varje låt.