Som gammal ”V”-fantast var det inte svårt att se var Sofias stylist hittat inspirationen. Jag älskade ödlorna då och gör det lite i smyg fortfarande (har alla avsnitt inspelade på VHS nånstans)

Klädvalet är helt rätt. I höstas hade Posh Spice en liknande outfit.

Visst ser ni likheterna? För övrigt håller man på att spela in en pilot för en remake av ”V”.

Maja Gräddnos fortsätter att väsa fram sin banala text till den sensuella melodin. Jag tänker rätt mycket Je t’aime och Jane Birkin när jag hör det här, utan att det överhuvudtaget egentligen är särskilt porrigt.

Maja själv är klädd i graäddnosvit klänning medan tjejerna har de gråvitsvarta. Killarna, som inte ska ha för korta byxor, har kostym och fluga.

– Vett och etikettreglerna säger ”alltid svarta strumpor till svarta lågskor, aldrig vita tubsockor”.
 

Hence von Z läxar upp dansaren medan koreografen Tine Matulessy inte kan sluta skratta åt hur korta byxor stackaren fått på sig.

– Vi ska fixa det här på nåt sätt, kanske har någon tagit fel, säger skivbolagets Camilla Bjering och fnissar.

Om nån trodde annat så är det alltså tjejerna som har glittriga blusar och Micke som har den svarta fejkläderkavajen som visades upp på galge igår. Han har dessutom byxor i matchande material.

Diggar guldgitarren!

Rickfors får fortfarande hjälp att hitta kamerorna av koreografen Tine Matulessy som viftar och pekar med armar och ibland hela kroppen.

Men det här numret bygger inte på att kamerorna blir rätt hela tiden. Gillar man Micke Ricfors är det precis vad man kommer få. I kvadrat och kubik.

Och den här refrängen klistrar sig fast rätt snabbt.

Nu har man fått upp Micke Rickfors trummor på en högre nivå än igår så att ljuset underifrån blir så snyggt som det ska vara.

I fikapausen passar Martin Rolinski på att gå igenom sina kameravinklar med koreografen Rennie Mirro. Bard passar bara på att visa upp sina slipsar:

– Idag är de bakvända, titta! Vad ska man göra om inte leka med accesoarerna när det inte händer några skandaler här, skrattar han.

Och passar på att visa upp ett sms från en brittisk musikkritiker som nu hunnit lyssna på BWO:s låt och kommenterar med ”Epic”. Kan jag tillägga att Bard var stolt:
– Martin sjunger bra på skivan i alla fall, nu är det upp till honom att göra det live också, skrattade han.

Det låter bättre idag när EMD sjunger, men Danny är fortfarande den som sätter tonerna hela tiden, medan det är skakigare för Erik och Mattias.

Före sista genomsjungningen är en av låtskrivarna framme hos grabbarna och ger några tips innan en av koreograferna, Tine Matulessy, återigen försöker gå igenom kameravinklar under vissa partier av låten.

Kanske har grabbarna tagit sig vatten över huvudet med den avancerade koreografin. Är det för mycket kameror och krångliga steg brukar det vara bättre att skala ner och göra det enklare…

Erik tycks inte vara den enda kring EMD som får en tillsägelse. Mina parabolstora öron avlyssnar när en i produktionen tar en person inblandad i EMD:s nummer åt sidan:
– Det här handlar inte om koreografen, det här handlar inte om dig, det handlar om att alla får samma.
Konversationen är så klart tagen utan sammanhang, men jag kan gissa att det handlar om att alla artister får samma reptid. Tre gånger på scenen på fredagarna och väldigt kort om tid mellan dessa genomsjungningar. Då får man inte spilla den tiden på onödigt ältande utan ägna det åt att faktiskt repa.

Erik Segerstedt får en rejäl åthutning av en av koreograferna mellan repen:
– Det får inte se så stelt ut, det måste bli lite brat pack-känsla då måste du släppa loss lite mer och inte vara så stel, hör jag koreografen säga till honom.

Danny, Erik och Mattias kör med frack och hög hatt och Trusan verkar inte vara helt imponerad som ni såg i ett inlägg längre ner. Välkommen tillbaka får man väl säga…

Jag till skillnad från Trusan tycker att det här rätt snyggt. Funkar rätt bra med låten som andas elektronicamusikal.