Pampig inledning för Måns som gör en hårdare låt än vad Cara Mia var. Mer Brother oh brother om ni minns från hans album.

I’m still standing for hope and glory går hooken och den här refrängen lär sitta på många läppar. Den är coolare, lite svalare än Cara Mia med en tuff uppbyggnad inför refrängen.

När man tror att låten är slut kommer ytterligare en refräng som kommer övertyga de som tvivlat fram tills dess. Om Måns sätter låten på scenen.

What if blir ett skönt avbrott. Cookies n Beans gör en countrydoftande popballad som lutar sig mycket på sången. Och en av tjejerna låter dessutom som en ung Dolly. Vågar de ta ut svängarna på scenen kan det här bli riktigt snyggt. Accapella-partiet i sista refrängen är dessutom grymt snyggt.

Amy Diamond är tillbaka i år med en låt som Bobby Ljunggren skrivit tillsammans med Alexander Bard.

Versen och refrängen är som två helt olika låtar. Där versen är näst intill försvinnande anonym så tar refrängen över och med Amys smittande humör på scenen kan det här gå vägen.

Med lite BWO-stön i sticket och ihärdigt upprepande av låttiteln It’s my life innan man först kommer med en refräng före den obligatoriska höjningen så kan segern vara hemma. Om folk inte tycker att den är FÖR enformig.

Markus Larsson bryter typ ihop här i konferensrummet när Markoolios låt spelas upp. Det käns mycket mer 80-talets Magnus Uggla än markos tidigare barnhits.

En smäktande ballad där refrängens hook är förvillande lik en av låtarna från Lejonkungen. Kommer inte ihåg vilken nu, återkommer om det.

Texten är så klart med Markoolio-touch: ”Vänta dig ingen kärlekssång från mig” i just en sån ballad.

H.E.A.T gör melodiös hårdrock. Martin Stenmarcks bror har skrivit och det här har vi sett The Poodles göra i två festivaler.

Självklart finns de distade gitarrerna där, men det här är en solklar schlager där en anonym vers bygger upp till en starkare refräng. Det finns till och med ett stick som leder fram till en tonartshöjd (tror jag i alla fall) refräng.

Räkna med bomber och granater på scenen för att förstärka rockkänslan.

Jennifer Brown är en tryckare i mediumtempo. Den här lär Finlandsbåtarnas dansband snabbt plocka upp i sin repertoar.

Med Browns röst blir det pampigt, souligt, lite 60-tal men framför allt med kraftiga Whitney Houston-hintar utan de allra högsta tonerna. Trumkompet gillar jag.

Lasse Lindhs Jag ska slåss i dina kvarter är precis det som man förväntar sig av Lasse Lindh. Känns Håkan Hellström och alla andra popkillar som sjunger på svenska, med en smart och kul text som jag blir glad av.

Refrängen är lite mer direkt än förra året och kanske klarar den sig inte så bra här i festivalen, men P3 lär plocka upp den så snart de bara kan på high rotation.

Lili & Susie kommer vara först ut på lördag och öppningen låter som skapad på en plastsynth. Sen är soundet som vi känner igen det. Lili & Susies röster i en melodiös 80-talspoplåt.

Hooken är Gimme gimme gimme, show me heaven och det känns väldigt mycket som vi kan förvänta oss systrarna Päivärinta.

Sticket följs av en klassisk schlagerhöjning som får mig att må bra och refrängen upprepande i det oändliga. Det här kommer jag sjunga med i hela veckan, men ajg är itne helt säker på att jag är så imponerad som jag hoppats på.

– Hade vi velat att ni skulle få bättre ljud hade vi sett till så ni fått det. Det perfekta ljudet ska ni ju få på arenan, förklarar SVT:s pressansvariga Helena Brodén.

Peter Kvint har ju haft en hel del framgångar i Melodifestivalen med låtar som han skrivit tillsammans med Andreas Johnson och Sebastian Karlsson.

Nu har han tagit med sig sin sköna stil till Skellefteå. Jag menar hur många skulle kunna bära de bruna byxorna till exempel? Inte jag i alla fall, men Peter gör det snyggt..

I Skellefteå har han och Jennifer Brown skrivit en låt tillsammans, Never been here before, som Jennifer tävlar med.