Nathalie Brydolf övertygar mer och mer. Nu står hon på scenen under det sista genrepet helt osminkad och för mig att känna den smärta, sorg, längtan som finns i låten Fingerprints.

Den drunknar inte helt mellan Arvingarna och Danny utan får istället utrymme att ta plats. Frågan är vad tv-tittarna längtar mest efter.

Möjligen kan stämningen i hela programmet, med Björkmans snustorra artistvykort, de väldigt få skämten och allvaret som vilar över hela sändningen, faktiskt tala för Nathalie. Om de trivs i det allvaret kan de mycket väl lägga sina röster på den här vackra balladen.

Arvingarna flirtar med tv-kamerorna genom hela sitt nummer. Det är ren glädje och jag imponeras att man kan hålla den så tydligt när det bara är tv-kameror att sjunga för.

Med Paul Rey glömmer jag nästan bort att det inte är nån publik i arenan. Han sjunger in i kameran, hem till tv-sofforna och det känns som att han känner stödet. Han är duktig på leva sig in i det helt enkelt.

Jessica Andersson tycks ta det lite lite lugnt på dagens genrep. Det brukar inte betyda nåt annat än att hon vet att det är ikväll det gäller.

Och när den andra höjningen kommer är det näst intill fullt ös ändå.

Men Jessica vet att hon inte kan luta sig tillbaka ikväll. Ska hon ta sig vidare måste hon leverera på topp.

Jag kan inte svara på om artistvykorten är djup ironi. Eller om de ska tas på allvar. De är snyggt filmade. Men Christer Björkmans snustorra och fullständigt humorbefriade speakertexter irriterar mig. Ska jag skaka på huvudet av ironisk humor eller är det på riktigt?

Lillasyster behöver inte mer energi på scenen. De här fyra grabbarna tycks ha kört för fullt varenda gång de klivit in på scenen och det fortsätter de med. De sa igår att de fortfarande hade problem att hitta en del kameror. Men det är inget som tittarna lär märka.

Det är ordentligt tryck i arenarockpartierna. Martin Westerstrand sätter growlandet på precis rätt nivå för att det ska bli effektiv tv-rock.

Kadiatou känns betydligt tryggare på scenen idag. Sången är fortfarnade sur på sina ställen, men inte som det varit tidigare i veckan.

Men hon saknar fortfarande tryck i rösten. Och känns alldeles för tillbakalutad på scenen. Det finns liksom ingen go, ingen energi.

Ärets artistvykort är artisterna filmade på olika platser, snygga vyer och bilder, med en alldeles för torr speakertext av Christer Björkman, utan ett uns av humor i. Det känns väldigt mycekt Eurovision 1993 över det hela tyvärr.

Det hade varit bättre med mer glädje. Humor. Något som stack ut. Nu känns det mossigt och drar ner tempot. Speciellt tillsammans med låtskrivarklippen.

Något som inte är struket är tydligen låtskrivarpresentationerna där de säger sina namn in i nån mobilkamera, filmat på egen hand.

Jag är för att låtskrivarna syns. Men det här riskerar att bli kalkon tyvärr.

Efter öppningsnumret går Lena Philipsson över i sin prata där hon säger det vi nog alla känner, att vi har längtat efter fest.

Sen presenterar hon Christer Björkman som ”schlagergeneralen” och säger att det är han som har bestämt allt som hänt i Melodifestivalen de senaste 20 åren.

Här drog hon ett pandemin-skämt under fredagens rep när hon sa till Christer:

– Du är lika svår att bli av med som pandemin, och då har vi ändå ett vaccin nu. Men du kanske har muterat vem vet.

Men det är struket nu.

Ibland ändras skämt som inte funkar hos arenapubliken. Nu behöver de lita på eget omdöme. Kanske var det lite väl magstarkt att jämföra Christer med corona.