Det är bra att alltid ha koll på artister, låttitlar och startnummer. Det har SVT löst med den här fusklappen vid monitorn.

Oj. Vad hände nu? Lena Philipsson gör en mellanakt där hon sjunger sin klassiker Dansa i neon. SOM BOSSANOVA!?! Jag vet inte vad jag ska tänka. jag vet inte vad jag ska tro. Det är liksom bara dumt. Konstigt. Knäppt. Lena är som alltid härligt fantastisk. Men jag vet inte om jag älskar, eller avskyr det här.

Hon gör numret framför soffgruppen in i en kamera. Det känns enkelt. Billigt. Taffligt.

Intill Lena Philipssons vattenflaska finns en liten liten tv-skärm i arenan så att vi kan få bilder på det som händer i förinspelade inslag.

Som mellanakt efter att topp 5 gått vidare får vi Herman Lindqvist som drar Melodifestival-historia som bara han kan.

Artisternas greenroom är mitt framför scenen. Här får de stå och vänta på resultatet.

Tyvärr kommer det nog vara svårt för oss att få bra bilder på deras reaktioner.

Efter en snabbrepris blir det förinspelad sketch med Lena Philipsson som scentekniker i glitterklänning. Det är charmigt och småmysigt. Men Lena brukar vara vassare än så här.

Och Christers upphämtningar är inte ett under av tajming. Det här blir tyvärr lite för yxigt för att det ska flyta på bra. Det kommer Christer och Lena behöva repa på betydligt mer. Christer behöver repa betydligt mer.

Efter detta får vi se fem artister som låtsas-går vidare eftersom genrepet repar in alla moment. Här är resultatet lottat.

Nu har Danny fått ränder på scengolvet som gör att man ser hur det ser ut att glida under hans fötter. Mycket tydligare nu än tidigare.

Men jag tänker att man fortfarande skulle vilja förså att effekten faktisk är den att det är kartongrummet som flyttas, inte golvet.

Men Danny lyser in i kamerorna. Hans utrstrålning tar hem en låt där han sjunger om äppelpaj och dumdidum, dandi dansa macarena.

Det här är gladjecharmigt och kul.

Och jag älskar att kartongerna nu försetts med fler texter än bara ”bord” och ”bardisk”. Nu står det ”drinkar” på en och min favorit: ”låda”.

Nathalie Brydolfs suggestiva ballad växer på mig. Jag tyckte inte att hon sjöng helt perfekt under torsdagsklippet, men idag blir det bättre och bättre.

Det här kan bli farligt om folk vill ha det mer stilla och känslofyllda.

Studiomannen (kvinnan) Pernilla Isedal har munskydd på sig Annexet.

Medan artisterna kör sina nummer pluggar Lena Philipsson på sitt manus i soffan.

På tal om charm. Vem faller inte för Arvingarnas dito? Alltså. Det här kan inte bli annat än en stor publikfavorit i morgon.

Peul Rey gör ett snyggt rep. Jag börjar mer och mer falla för den här låten: Frågan är om den behöver fler lyssningar eller om den slår till direkt för tv-publiken. Jag har ju skjutsat den upp och ner för min lista under veckan.

Paul Rey har kul på scenen och sätter tonerna. Ler på rätt ställen, hittar kamerorna och är charmig. Det här funkar.