Lina Hedlund är inte säker på att folk har koll på vem hon är, trots 11 år i Alcazar och dessförinnan ett flertal musikaler och att hon tävlade i Melodifestivalen både 2002, med syrran Hanna Hedlund, och 2003 solo med låten Nothing can stop me.

– Jag är den mörkhåriga i Alcazar, sen tror jag inte att man vet så mycket mer, sa hon när jag pratade med henne i går kväll.

Idag får vi se hur hennes och alla andra artisters nummer ser ut på scenen. Först är det presskonferens i arenan med artisterna vid 12:30 och sen börjar artisternas rep, så häng med här i bloggen efter lunch så kommer ni få all info ni kan tänka er om allt viktigt och oviktigt som händer.

Jon Henrik Fjällgren har sin flickvän Maret Nystad med sig till Leksand. Så här fina var de lite tidigare idag.

Jag har intervjuat Jon Henrik och vår fotograf Peter Wixtröm passade på att ta lite bilder på honom innan solen gick ner.

Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här inlägget vartefter.

Lovers of Valdaros Modern Talking-disco känns superhärlig vid andra lyssningen. Den här gör mig glad och sugen på att dansa. Om grabbarna kan göra den på scenen på ett snyggt och varmt sätt kan det här blir första gången som någon från talangtävlingen P4 nästa faktiskt lyckas i den här tävlingen.

Dolly Styles Habibi är glad och lättrallad och kommer att spelas på alla skolgårdar hela våren, men för mig blir den snabbt otroligt tjatig. Och de här tjejerna kan fällas av nya röstnignssystemet, där det inte räckar att få röster från en åldersgrupp. Nu måste man ju få röster från hela åldersspannet. Samtidigt har jag svårt att sitta still och blir lite så där dansig i kroppen.

Martin Stenmarcks Låt skiten brinna känns lite som Uno Svenningssons Under ytan, men jag får inget ordentligt grepp om den ens vid andra genomlyssningen. Verserna är fina och suggesstiva, sticket jättesnyggt och det bygger till en refräng som jag gillar, men som känns lite för anonym. Jag kommer älska det här på lördag, men då har jag hört den minst 10 gånger. Tv-tittarna får bara en chans.

Lina Hedlunds Victorious känns som det här årets motsvarighet till Jessica Anderssons Party voice, men den är kanske inte lika omedelbar. Den går i högre tempo och kommer vara en självklar hit på schlagerdansgolvet, jag kommer dansa till den och den gör mig på bra humör. Men förra året gav Jessica Andersson den här genren upprättelse, kan Lina Hedlund fortsätta på samma bana? Det är inte alls säkert, så jag sätter all press på henne nu.

Omar Rudbergs Om om och om igen är nån form av reggae och jag blir helt ställd även andra gången jag hör den här låten. Det här var inte alls vad jag förväntade mig av honom. Joddlandet på Duuuuuu och Jaaaaaag i falsett låter nästan orientaliskt i tonerna och så de spanska textraderna ovanpå det. Jag är alldeles förvirrad. Det här ska bli intressant att se på scenen.

Rebecka Karlsson gör effektiv Katy Perry- och Taylor Swift-pop och hennes Who I am bygger snyggt upp till ett effektivt stick och en snygg refräng som kompletteras med lite wohoa-whohoa-partier och körer som upprepar titeln. Det här kan bli farligt på lördag om Rebecka kan framföra den lika bra som den låter på inspelningen.

Jon Henrik Fjällgren sjunger Norrsken och det är så effektivt att man baxnar. Han jojkar till en melodislinga som är så tydligt lånad från Axwell Ingrossos Sun is shining att det inte kan kallas något annat än skamlös stöld. Jon Henrik själv känns både spröd och stark i öppningen och det här känns så cyniskt uttänkt men jag faller ändå för det. Och när höjningen kommer så faller jag pladask.

Oj, Jon Henrik Fjällgren sjunger den här gången, tidigare har han ju bara jojkat i Melodifestivalen.

Låten Norrsken är Kygo-producerad jojk med Avicii-toner. Och han jojkar alltså på riktigt till en melodislinga som känns lika mycket Avicii som Andreas Johnsons låt gjorde förra veckan. När vi klurar lite här vid uppspelningen kommer vi fram till att jojken är Axwell Ingrossos Sun is shining.

Det här är nästan cyniskt utstuderat smart. Jon Henrik sjunger och jojkar på svenska till en Avicii-liknande melodislinga med housebeats i produktionen.

Och en tonartshöjning på det!

Jag känner mig genomlurad och samtidigt kan jag inte motstå det.

Rebecka Karlssons Who I am är midtempopop som i första versen bygger, bygger, bygger och lovar en väldig massa på väg till refrängen.

Och kan Rebecka leverera i sången så kan den här refrängen absolut gripa tag på lördag.

Det här är Katy Perry-pop på allra bästa sättet, med en snygg refräng och så extremt mycekt låtstölder rakt igenom hela låten, på det där smarta sättet som gör att allt känns bekant, men inget går att placera.

Omar Rudbergs ”Om om och om igen” har ett stick i falsett som bygger upp till refrängen där det ”You”-joddlas på orden duuuuuuuu och jaaaaaaag. Han behöver vara väldigt säker på sången för att få det att funka live.

Han väver in spanska meningar i texten. Han sjunger i staccato och refrängen är tydligare  än versen, men jag blir väldigt förvirrad av den här första lyssningen. Jag vet inte vad jag ska beskriva låten som.

Lina Hedlunds Victorious är effektiv popschlager som knappt görs i Sverige längre. Det här är Jessica Anderssons party voice och tyska Helene Fischers discoschlager som har stort utrymme för show på scenen.

Men det är inte Alcazar-disco, ganska långt ifrån, och mer modern popschlager. Ska bli väldigt spännande att se hur det här funkar med någon som inte är Jessica Andersson.

Jag blir i alla fall sprittande glad av refrängen. Det här är nåt för alla schlagergays och mammor med rosa boa.

Det hörs att Martin Stenmarcks Låt skiten brinna bland annat är skriven av Uno Svenningsson.

Det här är svenskpop med lite dystra allvarsamma toner i versen som går över i mer glädje i refrängen, som också kompleteras med en åh-åh-åh-slinga.

Kanske är refrängen lite för otydlig och odirekt. Det känns som en radiolåt, som kan kräva några lyssningar för att sätta sig. Sånt kan vara svårt i Melodifestivalen.

Dolly Style gör en väldigt lättrallad bubbelgumsrefräng. Man har vävt in orientaliska toner och rim på caramella och elle-umbrella.

Det här kommer absolut vara småflickornas favorit på lördag och det är tokeffektivt. Jag sitter här och blir glad när jag lyssnar.

Men det känns också som att den aldrig tar slut och är likadan i lite drygt två timmar. Jag hinner liksom tröttna på refrängen redan vid första lyssningen.