Nu Frans tur.
Han känns trygg på scenen.
Och nu får vi se ett helt nytt ljus på scenen. Ovanför ljusskärmen bakom honom tänds stora ramar upp med samma typ av gula ljus.
Hela led-skärmarna i scenbakgrunden används i vissa delar. Och dessutom får scengolvet samma ljus ute på satellitscenen när Frans går ut där.
Den här sekvensen tycks strula lite inne i arenan. Men det ska ju också bara förinspelas, i morgon kommer vi få se det spelas upp i sändningen.
Nu är det dags för Barei från Spanien.
Hon får till en bra show. Jag var orolig för att Spanien skulle slarva bort sin sköna dansgolvshit på scenen, men det funkar riktigt bra.
Hon får till fallet bra.
Nytt för i år är att vi kommer få se Big5-länderna och Sverige även i semifinalerna, inte bara deras musikvideor. I sändningen i morgon kommer man visa delar av deras framträdande från kvällens juryrep.
Frankrikes Amir gör hyfsat bra ifrån sig. Han har bra energi, men han sjunger inte klockrent.
Sista mellanakten är numret som kallas gray people.
Ett modernt dansnummer om med flyktingtema. Det här är väldigt snyggt.
Men också ganska krävande för tv-publiken. Alla kommer nog inte kunna hålla fokus under det här numret.
Sen kommer en förinspelad sketch med flera av Sveriges största komiker inklusive Per Andersson, Björn Gustafsson, Sissela Benn, Rachel Molin och Kristian Luuk.
Här ”avslöjas” den hemliga regeringsplanen som tog Sverige till seger i Eurovision 1974.
Men kanske inte med BAAB då.
Under en lång snabbrepris gör sig Måns och Petra red o greenroom tillsammans med manusförfattaren och regissören Edward af Sillén.
Maltas Ira Losco sjunger bra. Och gravidmagen syns tydligare och tydligare för varje dag.
Bosniens överpretentiösa nummer gör att jag mår illa.
Tyvärr har Dalal & Deen feat. Ana Rucner & Jala fullständigt förstört det som skulle kunna vara en känslosam balkanballad och förvandlat numret till dravel.
Alltså taggtråd!
Islands Greta Salome har lånat både klänning och framträdande från Loreen i Baku.
Och jag kommer på mig själv med att tro att låten hållit på i en halvtimme innand e tre minuterna nått sitt slut.
Montenegros Highway lämnr mig fullständigt oberörd. Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva om dem.
Den här märkliga Depeche-rocken. Nej.