Det finns mycket vilja i Mollys nummer. Många tankar där man förstår vad de är ute efter.

Men när fläktarna syns i bild under hela numret.

När dansare slaskar i bild där de inte ska synas.

När tygstyckena ska fladdra och man ser dansare som viftar med dem för att få upp dem i luften.

Det här är bara en repetition. Det är inte förrän i morgon kväll allting måste sitta. Men Molly Sandéns team har en hel del att jobba på är känslan efter första genomsjungningen idag.

Molly och dansarna är barfota på scenen, med bara lindor runt fötterna.

Molly sjunger upp på scenen.

Och det låter som nån form av valsång.

Sista genomsjungningen. Och nu lyckas så klart Njol rycka åt sig min keps på vägen tillbaka upp på scenen under tjurrusningen genom arenan.

Snyggt jobbat.

Men jag fick alltså sitta typ halvnaken resten av genomsjungningen.

Medan min BOY-keps fick studsa runt på scenen utan mitt sällskap.

Jag sitter prcis där Panetoz springer förbi när de lämnar scenen och rusar mot pucken.

och killarna har lagt märke till det.

Men nu räcker det inte med high 5:s längre. Nu sliter de typ tag i mig på vägen så jag nästan halkar av stolen.

Verserna hörs knappt under Panetoz första genomsjungning. Varken Njols första vers eller Pa Modous andra.

De behöver dra upp mikrofonerna där, eller sjunga högre.

Men energin är det inget fel på. Det går verkligen undan här. Panetoz känns som den solklara partyfavoriten den här veckan.

Det är tur att nyckelord ur Frans sångtext dyker upp på ljusväggen bakom honom. För det går verkligen inte att uttyda vad han sjunger i verserna annars.

Andra genomsjungningen är bildproduktionen något bättre.

Frans är betydligt tryggare på scenen idag. Han ler mer och tittar in i kamerorna.

Men bildproduktionen verkar helt vilse under första genomsjungningen.

Skakande kameror, en scentekniker i bild hela vägen när denne bär ut ett mikrofonstativ från scenen, fotografer som ser ut att gå in i varandra.

Mistake är det minsta man kan säga om det…

Sista genomsjungningen och det känns fortfarande som att Linda spar på rösten.

Men det här numret växte oerhört mycket från igår med scenkläderna.

Det känns som att Linda tar det lugnt med rösten under båda sina första genomsjungningar.

Texten artikuleras inte särskilt och framför allt i första och andra versen låter det nästan lojt – med Linda Bengtzing-mått mätt alltså.

I slutet tar hon i och wailar loss med rösten, men jag undrar om hon är rädd att sjunga slut på sig…