Nu hör jag studiomannen Henric von Zweigbergk – jajamensan, Hence är med även här – säga att man kör en gång till, men om något går fel med kamerorna kanske man också kör en fjärde gång.

De här repetitionerna är ju minst lika mycket till för tv-fotografer, ljudtekniker och bildproducenterna som för artisterna på scenen.

Sanna Nielsen har en riktig superkör med sig till Köpenhamn. Dea Norberg, Jessica Marberger, Tessan Löf, Britta Bergström och Jeanette Olsson stöttar henne i sången. Men inte en endaste sekund syns de under framträdandet när jag kollar repen nu.

I Eurovision får kören inte gömmas bakom, eller under, scenen som man gör i Melodifestivalen. Allt måste redovisas. Men genom bildproduktionen kan man göra så att tv-tittarna inte ser dem alls. Så har man tydligen valt att göra det i Sannas fall. Likadant var det för Estland, där såg jag inte heller kören nånstans, men hörde den genom hela låten…

Sanna repar i ett svart linne med lite rutnät på axlarna. Nu andra genomsjungningen.

Numret börjar med att ljuskäglorna runt henne rör sig innan de landar i det där snygga tältet/krysset som ni såg i Melodifestivalen.

Mycket närbilder på Sanna i öppningen nu i andra genomsjungningen.

I andra refrängen fälls ljuskägglorna ner och lyser rakt ut i publiken innan de återigen stiger upp och lyser rakt på en discokula i taket.

Det låter väldigt bra. Sanna är hur säker som helst om någon tvivlat på det.

Lite för ofta så vill bildprocuenten visa upp sin stora vackra scen hellre än att gå in på Sanna Nielsen, tycker jag i första genomsjungningen som jag alltså ser på en skärm i pressrummet.

Borta från Melodifestivalen är stenarna som då hängde runt henne i början av numret.

Jag kan fortfarande höra lite av vad Sanna säger till produktionen efter första genomsjungningen. Hon verkar nöjd men vill testa ljudet en gång till om jag förstod vad hon sa rätt.

Och hon ska vara nöjd. Sanna Nielsen sjöng som vanligt felfritt.

Bilder kommer alltså så snart som EBU lägger upp.

Nu så, Sanna är på scenen.

Hon omges återigen av en ring med ljuskäglor som sluter sig över henne som ett indiantält.

På skärmarna bakom henne ett rutmönster av ljus.

Och där dog wifi-internetuppkopplingen precis lagom tills att Sanna Nielsen ska ställa sig på scenen.

Och eftersom jag har en ny apple-dator så kan jag inte använda nätverkskabel utan en speciell omkopplare. Som jag givetvis glömt i Stockholm.

Det känns inte som varken min eller presscentrets dag i dag, med tanke på att ljud och bild här varit lite kommande och gående under de tidigare repetitionerna.

Men nu har jag hittat lite wifi inne bland några soffor så förhoppningsvis ska jag kunna rapportera om Sannas rep härifrån.

Ännu har vi inte fått se något från Sannas rep. Hoppas det kör igång snart.

Estlands artist Tanja har i stort sett plockat hela Loreens moderna dans från Euphoria och bygger hela sitt nummer på det.

Att låten Amazing dessutom påminner om Euphoria i sin uppbyggnad gör ju inte saken mindre anmärkningsvärd.

Enda skillnaden är nog att Tanja dansar så mycket att hon omöjligt kan sjunga själv. Hon har headset-mikrofon men i själva verket är det nog en eller fyra körsångerskor som drar det tunga lasset när det gäller sången.

Här kan ni kolla på ett kort klipp från dagens rep.

Hela koreografin finns i den estländska uttagningen.

Aram MP3 är spelbolagens favorit till seger i årets Eurovision, med lägst odds.

Och den armeniska sångaren har ett nummer som till viss del tycks lite inspirerat av Sanna Nielsens.

Han står på scenen i en cirkel av ljuskäglor som omger honomden första minuten av numret. Käglorna kommer uppifrån taket, inte som Sannas som ju i Melodifestivalen kom både från taket och underifrån.

Foto: Thomas Hanses (EBU)

Känslan efter att ha sett en genomsjungning (Armeniens sista, för teknikerna här i presscentrret lyckades inte få igång ljud och bild ordentligt förrän nu) är att han är ganska platt på scenen. Aram MP3 sjunger bra, men går liksom inte igenom rutan.

Foto: Thomas Hanses (EBU)

Och här på en skärmdump från repetitionsklippet ser ni ännu lite tydligare vad jag menar.

Nu drar Eurovision igång. Och det började tidigt i morse. Jag tog flyget hit vid 06 och har precis installerat mig i presscentret för att kunna följa de första repetitionerna på bildskärmar.

Arenan är förlagd till ett gammalt industriområde och första intrycket när man kommer hit är väl kanske inte helt positivt.

För i den här betongbunkern ligger arenan.

Och så här ser det ut från pressentrén.

Presscentret är förlagt i en tältby intill bunkern. Här sviktar golvet och det knarrar var man än går för allt är uppbyggt på trätrallar.

Men allt flyter hittills på smidigt. Vänlig personal, hjälpsamma människor och inga köer när jag kom till ackrediteringen eller säkerhetskontrollen.

Nu kör vi, jag ska försöka blogga så mycket som möjligt så klart, här nerefrån Köpenhamn. Sanna repar idag. 12.50 ska hon stå på scenen och har en halvtimme på sig. Jag kommer kunna följa repet från pressrummet på storbildsskärmar för i dag får vi jopurnalister inte vara inne i arenan.

Tror SVT verkligen på sin egen bluff? Har Christer Björkman och Melodifestivalens projektledare Maria Ilstedt upprepat sin ramsa så många gånger att de börjat tro på sin egen saga, sin egen lögn?
Jag börjar faktiskt bli orolig för det, för då är Melodifestivalen illa ute.

Sedan årets programledare presenterades i höstas har Christer Björkman trummat in mantrat att man valt en helt ny väg för Melodifestivalen 2014, att man för första gången gjorde en uttalad satsning på humor och därför gjort något så unikt som att ta in komiker som programledare.

– Vi har en ny tonalitet, helt klart. Innan hade vi stora shownummer, oprovocerande glad lördagsunderhållning. Det var sammetslent, glamouröst, vackert och inget som skavde. Det åstadkom likgiltighet och max ett ”å vad trevligt”. Ingen har blivit upprörd, det har inte delat tittarna. Med tanke på att vi nu lägger grunden i komik i stället för i lättsam underhållning var kritiken väntad, sa Christer Björkman som senast den 7 mars i DN och med de meningarna spottade han samtidigt tidigare medarbetare i ansiktet (troligen omedvetet, men ändå).

När finalprogrammets katastrofsiffror (minus 800 000 tittare, lägsta tittarsiffran i ”modern tid”, eller sen deltävlingarna infördes) valde Björkman att gå i ide. Istället fick projektledaren kommentera:

– Vi visste ju att vi skulle få kritik nu när vi gör något annorlunda och jobbar med komiker. Men jag hade inte räknat med att vi inte skulle få med oss publiken, sa Ilstedt till Dagens Media.

– Vi visste att det kunde bli åsikter mot nytänkandet. Om det beror på programmets tonalitet eller att vi inte varit inkluderande kan jag inte svara på. Det är många parametrar som vi få se över, sa Maria Ilstedt till Göteborgs-Posten.

-Vi visste att vi hade ett nytänk och vi visste att humor är svårt. Det kan vara saker i tonaliteten, att vi inte har varit så inkluderande, det finns många parametrar som vi måste sätt oss ner och se över. Vi kanske gjorde en missbedömning på vad konsekvenserna blir när man ändrar så pass radikalt jämfört med de senaste två åren, sa Maria Ilstedt till nyhetsbyrån TT.

Men de viktiga följdfrågorna uteblev.
Vad menar Maria Ilstedt och Christer Björkman egentligen med ”ny tonalitet”, ”annorlunda”, ”nytänk” egentligen.

Komiker har tagits in tidigare. Vem var Petra Mede 2009 om inte en ståupp-komiker?
Gina Dirawi plockades från SVT:s egen webb där hon gjort sketchhumor.
Och vad har väl de senaste årens öppningsnummer och mellanakter varit om inte humor? Helena Bergströms schlager-Lasse och andra figurer. Grotesco-gängets Tingaling-nummer, Danny Saucedos ”Karl för sin kostym”. För att inte snacka om Gina Dirawis intervjuer i greenroom.
Så vad var det egentligen som var annorlunda i år, SVT?
Det enkla svaret är nog bara det som alla tittare redan insett – Ingenting, förutom att allt var sämre.