Två timmar före sändning är publiken på väg in i arenan. Många med flaggor och härligt fantasifulla outfits.

Dragqueens med höga klackar…

… och andra män med lika höga klackar.

Regnbågskostymer…

…nederländska flaggan som kostym…

…och till och med en svensk flagga.

Men mest av allt nederländska flaggor så klart. Inresereglerna här gör ju att det till störst del är folk som redan bor i Nederländerna som är i publiken.

Men också en flagga från Surinam. I kväll kommer vi få höra det surinamesiska språket sranan för första gången på Eurovision-scenen, när värdlandets artist Jeangu Macrooy framför sin låt. Han är född och uppvuxen i Surinam.

Och utanför arenan finns också det här gänget med en i Eurovision-kretsar väldigt kontroversiell flagga. Det är flaggan för Nagorno-Karabach, en region i Azerbajdzjan med en i huvudsak armenisk befolkning.

Tidigare år har Eurovision satt upp förhållningsregler med godkända och icke godkända flaggor inne i arenan, där man bara accepterat flaggor som tillhör de medverkande länderna, plus ett antal andra som regnbågsflaggan och liknande. Just den här sattes då upp på nej-listan. Detta för att Azerbajdzjan och Armenien fortfarande träter om området.

Under Eurovision 2016 i Stockholm valde Armeniens artist Iveta Mukuchyan att trotsa Eurovision-förbudet och viftade med flaggan i greenroom när det stod klart att hon tog sig vidare till final. Hon fick en skarp tillsägelse av EBU för tilltaget. Och den azeriska delegationen gick så klart i taket över flaggan.

Om det här gänget faktiskt är på väg in i arenan, eller om de bara är utanför för att reta teamet för Azerbajdzjan är oklart.

Tix har fans i publiken också. Utklädda till svart-vita änglar.

Belgiska fans är också på plats.

Och tyska fans också.

Totalt 3 500 släpps in i publiken. Ahoy arena har en maxkapacitet på 16 500 i publiken, men till Eurovision har man gett godkänt för 3 500 personer vid varje show som en del i ett forskningsprojekt. Alla i publiken måste ha testat sig för corona innan man kommer och sen följs alla upp efteråt också.

Oj vad märkligt där i Armenien, i ett tv-klipp måste de ha använt bilder från en repetition för det var helt tomt i publiken och så plötsligt så var alla där igen.

Jättemärkligt. Om det skulle vara en effekt av nåt slag så förstår jag inte den.

Visserligen heter låten ”Walking out”, men om det skulle hänga ihop som nån effekt så var det högst otydligt.

Armeniens Srbuk är stabil i sitt wailande. Hon slutar aldrig alltså.

Armenien är först ut. Srbuk har bra energi, men jag tar inte riktigt till mig av det och i slutet blir det så mycket skrikwailande medan pyroteknikerna bränner av så mycket eld de bara kan.

Det är ingen öppningsakt i första semin. Så vi går nästan direkt in på första artisten, Armeniens Srbuk och låten Walking out.

Det är väldigt mycket fokus på att waila och briljera med sångrösten på ett sånt där självgott musikersätt som sällan gör att låten går igenom rutan tyvärr.

Tog kisspaus under Armenien så hann inte se hur det gick för honom… Borde ha väntat till Schweiz. Det är ju låten som jag verkligen inte är förtjust i under den här semin.

Armeniens Sevak Khanagyan är omgiven av nån slags stonehenge i en cirkel kring sig och scenen är fylld med rök.

Jag slås av hur bra jag tycker att det här är när han gör det. Men hur jag direkt efteråt fullständigt har glömt bort det. Han sjunger bra. Det borde räcka till final.

Armeniens Sevak Khanagyan är ensam på scenen i sin molliga rocklåt. Han gör ett starkt rep och sjunger väldigt bra.

EBU tycks inte tycka att det är något som helst problem att Azerbajdzjan och Armenien år efter år rankar varandras låtar lägst i Eurovision.

Och att döma av deras svar på mina frågor om den azeriska juryns behandling av Cyperns bidrag i år, som sjöngs av artisten Hovig som har en armenisk pappa, så ser EBU inga problem med att den azeriska juryn tycks påverkas även av detta.

Åtminstone inte om man ska tolka det officiella uttalande som jag fått från en Eurovison-talesperson:

”Eurovison song contests vinnare utses genom telefonröster och jurygrupper (bestående av personer som arbetar inom musikindustrin), som båda har 50 procent del i resultatet.

Varje jurymedlem skriver under en bekräftelse på att de ska bedöma låtarna oberoende, baserat på ett antal kriterier, så som sången, texten, framträdandet och hit-potentialen.

De förstår att deras bedömning också ska exkludera personliga synpunkter för eller emot en artists personliga bakgrund. Vi förväntar oss av dem att respektera dessa regler, och är tillfredsställda med att de gör det, för att hålla tävlingen fri från (geo-) politiska influenser.”

Dock inget svar på om Cyperns delegation har lämnat in någon protest.

Men ska man tolka vad EBU säger här är att de inte vill se något problem i röstningen. De fortsätter att ducka helt enkelt.

This year – again –  I found the Armenian and Azeri jury votes somewhat troubling. And especially the Azeri jury’s treatment of the Cypriot singer Hovig, who is born in Cyprus, but has an Armenian father. Looking at the Azeri jury’s ranking this fact seems to have influenced the Azeri jury a great deal.

These are the questions I emailed to the Eurovision press-guys: