Pernilla Andersson går fullständigt i rött. Ja inte hon då men hela numret, med röda draperingar, den stora röda mattan och ljussättningen som till och med gör så att kristallkronorna glöder i rött.

Nu rullas en jättestor röd orientalisk matta ut på scenen. I taket hänger två kristallkronor och flygel, trumset och basfiol baxas in för Pernilla Anderssons nummer. Men det tycks råda brist på trummisar.

Henric von Zweigbergk efterlyser en bland oss i publiken. Både jag och Markus Larsson tackar vänligt nej till erbjudandet.

Rasmus har skön energi på scenen och sången låter bra. Han hoppar, ger ifrån sig glädjetjut och ser ut att ha kul, men numret i sig känns ganska trist.

En rutig skjorta ser det ut att bli för Rasmus på scenen på lördag. Eller någon av de svart-vita oufitsen som precis visats upp på scenen.

– Mycket bättre, säger Rennie Mirro till Rasmus när han kliver upp på scenen efter Rasmus Vibergs andra genomsjungning.

Ser ni killen i rastaflätor? Han ser cool ut. Gissar att det är därför han är med på scenen. Han är nämligen med för att sitta och trumma på gitarrfodralet och plocka upp en tamburin i refrängerna.

(Aja, du ser väl lillebror i bakgrunden? Jag valde den här bilden för din skull.)

Rasmus Viberg har med sig fem musiker upp på scenen som spelar instrument som ni aldrig kommer få höra eftersom bakgrundsmusiken är förinspelad.
Social Butterfly är samma stuk som Lovestoneds Thursdays från förra året, med etnoinslag och Rybak och lite Chers Dark Lady.

Det här känns som en låt som skulle kunna tävla för massor av länder i Eurovision, men knappast för Sverige. Det skulle förvåna mig om Rasmus tar sig vidare trots att jag tycker att låten är mysig.

Nu tar Rennie Mirro ett långlångt snack mellan genomsjungningarna så att Hence von Z är tvungen att säga till så att repet kan börja igen.

Sista repet med Le Kid testas specialeffekterna. I det här fallet innebär det enorma mängder konfetti som bland annat sprutas ut från de gigantiska muffinsarna som hänger i taket.

Hopsan där snubblade Helena till i de höga klackarna på scenen. Skorna är verkligen för stora för både henne och Johanna.

Den här bubbelgumsrefrängen som är fuylld av neonfärger, dansande godis och två gigantiska muffins på scenen kommer definitivt bli barnens favorit i år, det är jag övertygad om.

Det var tydligen inte så många som nappade på att spela live på scenen i år. Anton i Le Kid är den enda som komemr göra det, berättar Henric von Zweigbergk från scenen.

Nån som trodde att Le Kid satsade på svartvita kläder? Tänkte väl inte det.

Här visas deras scenkläder upp för att ljusteknikerna ska kunna ställa in allt. Helena och Johanna har glasklackar på sina skor och Hence von Z är tvungen att använda gaffatejp för att de ska sitta kvar på Johannas fötter ordentligt.

Kläderna är signerade Maggan Julle som också gör Sveriges snyggaste slipsar (och det har jag inte betalt för att säga).