Clra Klingenström dricker inte alkohol så jag försåg henne med en flaska äppelmust istället. Hon var så genomlycklig så hon inte kunde varken sitta eller stå still utan bara studsade runt av glädje.

När jag lämande artisthotellet vid 01 var det också Clara som satt kvar i lobbyn med lite vänner och familj. De satt och pratade och umgicks. Jag hörde också hur Claras telefon ringde gång på gång och hur hon fick bekräfta flera gånger till folk som ringde att hon faktiskt är i final.

På presskonferensen efter sändningen sa hon också:

– Det är som att man drömmer. Att det här inte är på riktigt och jag vill inte vakna om det här bara är en dröm.

Men det är faktiskt ingen dröm, Clara!

Paul Rey hade precis pratat med sin kärlek Dalia när jag försåg honom med en flaska bubbel. Han berättade att Dalia haft problem med streamingen under kvällen, så hon hade missat att han gått vidare och fått veta det när folk började höra av sig och skicka grattis-sms till henne.

Självklart hade jag med mig bubbel till alla finalister så att de skulle kunna få fira sina finalplatser. Coronarestriktionerna gör ju att hotellet inte får servera nån alkohol så på coronasäkert avstånd utomhus kunde alla finalister ändå få skåla i champagne.

Alvaro Estrella fick rejält tryck i flaskan och firade ordentligt.

Sambon Vicky Perez hade redan lämnat Annexet och gått hem för att hämta parets lilla son när Alvaro fick lite bubbel i sig.

Han antydde att han fick skynda sig att ta en klunk, för sen var det dags att bli pappa på heltid några timmar tills finalveckan är igång.

Vicky kom också lite senare med barnvagnen, då hade lilla grabben somnat som tur var så vi viskade lite grattis bara innan Alvaro och Vicky försvann upp på rummet.

Strax efter att startordningen var ute fick jag också den här länken. Melodifestivalfinalens snabbrepris – i Lego.

Ni har sett det förut, Alexandro Kröger som är både Eurovisionnörd och legofantast. Älskar det här!

Och hur smickrande är det inte att ha fått bli en legofigur?

Den här visade jag tidigare, men vi måste väl säga lite mer om finalens startordning tänker jag.

1. Danny Saucedo – ”Dandi Dansa”
2. Klara Hammarström – ”Beat of Broken Hearts”
3. Anton Ewald – ”New religion”
4. The Mamas – ”In the middle”
5. Paul Rey – ”The missing piece”
6. Charlotte Perrelli – ”Still young”
7. Tusse – ”Voices”
8. Alvaro Estrella – ”Baila baila”
9. Clara Klingenström – ”Behöver inte dig idag”
10. Eric Saade – ”Every Minute”
11. Dotter – ”Little tot”
12. Arvingarna – ”Tänker inte alls gå hem”

Danny Saucedo först och Arvingarna sist. Arvingarna där var precis som jag spekulerade kring, en partylåt som folk gillar och ger feststämning, utan att vara en riktig konkurrent om slutsegern.

Och Startnummer 7 har väl gett en del segrare genom åren om jag inte minns fel. Och där ligger också Tusse.

Tror det blir en spännade final. Och vad många bra låtar det är som tävlar i år!

När Aftonbladets läsare hyllade Eva Rydberg och Ewa Roos i vår chat spekuerade Markus Larsson i att jag mutat hela läsarskaran. Och det blev den här rubriken på sajten. Jag skrattar fortfarande!

En grimas över en missad finalplats? Nej, knappast. Eva Rydberg och Ewa Roos kände sig väldigt nöjda med sin insats. Men Rydberg svarade väldigt snabbt när jag undrade om hon kunde tänka sig att komma tillbaka nästa år:

– NEJ! Nej.

Ewa Roos skulle nog kunna tänka sig att vara med igen ändå.

– Då kan jag vara din doa-kör, svarade Rydberg snabbt, så helt osugen är hon kanske inte ändå.

Klara Hammarström längtade efter att få ta av sig sin silveroutfit. Den är inte helt bekväm att bära hela tiden.

– Vissa delar är jättesköna, men den här delen vid axlarna är inte så skön, säger hon och skrattar.

Men hon kommer inte hänga in den i garderoben efter finalen.

– Jag hoppas kunna ha den nån gång när jag spelar och så, säger hon och skrattar.

Clara Klingenström var nog gladast av alla finalisterna. Hon bara studsade in på presskonferensen och kunde inte stå still en sekund när hon skulle posera för fotograferna. Istället hoppade hon och viftade och verkligen strålade av glädje.

Det är svårt det här med avstånden. Precis som Eric Saade sa förra veckan: Man måste ju få visa glädje också.

Nu var det Klara Hammarström och Paul Rey som nästan kramades på scenen, lyckliga över att ha gått till final. Men så kom båda på sig själva och ryggade undan.

De har liksom den där liiiite skyldiga minen, båda två. Hoppsan.