Svenska Spels oddsmakare har justerat sina odds efter uppspelningen för oss journalister. Det här tycker jag är spännande, för bakom de kanske mer självklara favoriterna Hanna Ferm och Victor Crone ligger faktiskt Simon Peyrons och Ellen Benediktsons duett på en mycket tydlig tredjeplats.

Nu får vi höra alla låtar en andra gång. Jag uppdaterar det här inlägget vartefter vi får höra låten.

Frida Öhrns We are one är snygg arenacountry och att hon kan sjunga vet vi som varit med förr. Det här kan bli ett litet sologenombrott för henne och henens härligt raspiga röst, lite Bonnie Tyler-light kommer fram tydligt här.

William Stridhs Molnljus är den typ av svensk textbaserad pojkpop som ännu inte lyckats få fäste i Melodifestivalen trots att Danny, Hov1 och Emil Assergård fått stora hits i den verkliga världen. Jag lär lägga den på min spellista när den släpps, men samtidigt är den här låten så sockersöt att det får mig att tänka på Ted Gärdestads allra mest oskylida kärlekstexter som han spelade in 14-åring.

Nanne Grönvalls Carpool karaoke kommer nästan som en väckarklocka och man vet direkt att det är Nanne, när låten kryddats med så många Nanne-woah att det nästan blir parodi. Det är en väldigt trallig dansbandsrefräng enligt formulär 1A, fyllt med lekfullhet som Nanne gjort till sitt signum, Det blir nästan för banalt vid uppspelningen, men jag ser fram emot scenshowen.

Victor Crones Storm Troubled waters börjar lugnare än Frida Öhrns öppning, men det här kommer igång snyggt under refrängen som är tydlig Avicii-arenapop. Det här lär få med sig arenapubliken.

Ellen Benediktsons och Simon Peyrons Surface är en stämningsfull och snyggt producerad balladduett som börjar till enkelt pianokomp, var och en för sig, innan de tar sticket tillsammans. Och sen går över i refrängen. Det är väldigt tydligt gjort utifrån att Shallow blivit en enorm hit.

Jakob Karlbergs Om du tror att jag saknar dig tar vid efter Stridhs sockersötade romans tar slut och puberteten tagit över. Ett lite poppigare och direktare driv, men jag oroar mig för att falsetterna i refrängen kan bli knepiga på scenen.

Hanna Ferms Brave är Eurovisionpop med härligt kul och oväntade woohoo-inslag i hooken och ladidadida-inslag. Jag tror att de internationella fansen kan gå igång på det här. Det är snyggt och smart utan att bli svårt eller otillgängligt. Jag är dock inte vält av stolen.

Där har vi fått höra alla låtar två gånger. Nu ska jag ta med mig Markus Larsson och spela in tv med honom så ni får höra vad han tycker också.

Hanna Ferm går ut som låt 28 av 28 i år med låten Brave.

Det börjar med lite oväntade ”wohoo” och ”yeah”, som ger låten en liten quirky-het som jag gillar. Det är inte det självklara slaget i magen till brottarrefräng, men med härliga Spelman på taket-ladidadida-partier och partier där Hanna kan få utrymme att imponera med sin röst.

Oj, Jakob Karlberg och William Stridh ställs nästan mot varandra. Det är lite samma typ av snäll textbaserad pojkpop, men Jakob Kalrbergs Om du tror att jag saknar dig är mer av en gå vidare-låt som hunnit passera puberteten jämfört med Stridhs 12-årsflickrum.

Den här gillar jag. Men Jakob Karlbergs refräng går i falsett och det kan han behöva jobba på, det brukar inte alltid vara lätt på Mello-scenen.

Ellen Benediktson och Simon Peyron i duetten Surface är Melodifestivalens svar på Lady Gagas och Bradley Coopers Shallow, gift med Adeles Fire to the rain.

Men det är smart gjort. Väldigt smart. Bara så oväntat att just Ellen och Simon skulle göra den här låten ihop. Det kan bli en överraskning på scenen, eller så går det obemärkt förbi. I första genomlyssningen bjuder den på en effektiv hook som får mig att vilja höra mer.

Victor Crone missar inte chansen att namndroppa sin egen Eurovision-hit från Estland förra året, tidigt i första versen kommer titeln ”Storm”.

Det här är effektiv arenapop à la Coldplay med samma smarta lättcountry som Avicii gjorde framgångsrikt i hela världen. Och gitarrkomp så klart.

Troubled waters är en tydlig uppföljare till Storm utan att bli en upprepning. Det här är effektiv arenapop som kan bli väldigt tydligt på scenen.

Nanne Grönvalls Carpool karaoke är nån slags rockschlager med dansbandsrefräng och klassiska Nanne-tjut inlagt så ofta som det bara går.

Perfekt buggtempo för dem som har en och annan drink innanför västen så det kan säkert funka på dansbanor och Finlandskryssningar. Men vissa Nanne-fans kan nog tycka att det är för skramligt.

Och hon namndroppar James Corden väldigt många gånger.

William Stridhs låt Molnljus har en titel som är jättejobbig att skriva. Och uttala.

Det blir lite svårt även för honom att sjunga det låter det som på uppspelninen: ”Under ett täcke av m-o-l-n-lj-u-s”.

Det här är snäll pojkpop med en text som är så snäll och oskyldig att det känns osm romantik för unga flickor.

William har en ganska behaglig röst att lyssna på.

Nu får vi höra veckans låtar. Frida Öhrn är först ut. Det här är en utveckling av den typ av gitarrpop med countryvibbar som hon gjort med Cookies n’ beans tidigare.

Men det är ett tydligare driv och lite tuffare arenakänsla där Cookies alltid kändes som snällcountry.

Ja, så är det. För efter uppspelningen för pressen har vi hört samtliga 28 låtar som tävlar i år. Och bland dem finns ju årets vinarlåt. Återstår att se om den finns den här veckan. Eller i tidigare startfält.

Häng med här i bloggen så får ni höra intrycken från första lyssningen.