Japp, nu har vi hittat in i Scandinavium. Nu drar artistpresskonferensen snart igång. Och därefter börjar dagens repetitioner. Jan Johansen är alltså inte med idag, istället får vi en ersättare på scenen som bara ska markera Jannes positioner så att tv-fotografer och övrig tv-produktion ska kunna repa hans nummer.

Efter att jag sprang på Dotter igår så intervjuade jag Paul rey. Nej, ni kanske inte har hört talas om honom. Men drygt 100 miljoner streams på Spotify antyder att ni kanske hört honom i alla fall.

Jag tror att ni kommer få upp ögonen för honom efter lördag. Men det jag blev allra mest imponerad över när jag snackade med honom är att grabben är 27 bast och har varit tillsammans med sin fru Dalia i snart 14 år. Obs, de har inte varit gifta riktigt lika länge. (De gifte sig för drygt ett år sen).

Här går jag och har en snygg bild på Dotter i mobilen utan att ha bloggat den. Fy på mig. Men det krockade lite med min intervju med Paul Rey, så ni får vara glada för att ni får den idag istället.

Johanna, som hon egentligen heter, är lite lite orolig för rösten. Hennes pojkvän råkade ut för en förkylning för bara några dagar sen och hon börjar känna att den är på väg att drabba även henne.

Så igår var det vila för hela slanten, hon hade eftermiddagssovit och efter att vi träffades vid 20:30 skulle hon tappa upp ett varmt bad och bara slappna av, sa hon.

Markus Larsson gjorde en mycket snabb recension av veckans startfält som han hade så roligt åt att han tog med den i vårt tv-inslag. (Ja, jag ser ut som ett ufo på bilden ovan, men med tanke att jag lägger upp bilder på alla andra när de ser ut som ufon kan jag ju inte särbehandla mig själv). Kolla tv-klippet nedan, så får ni veta vad jag och Markus tycker oms tartfältet.

Nu får vi lyssna på alla låtar en gång till. Jag sammanfattar intrycket från andra lyssningen i det här inlägget som jag uppdaterar vartefter.

Klara Hammarström gör ganska skön Shakira- och J Lo-pop som känns lite för generisk även vid andra lyssningen. Det händer väldigt lite i låten, men den är uppbyggd med tydliga danspartier som skulle kunna väcka liv i scenshowen.

Det är som sagt Thorsten Flincks version av Miraklernas tid vi får höra, inte Jan Johansens. Det är teatralt och pratat och mer åt vishållet inte alls den där typen av stor ballad som vi är vana att Janne gör. Men jag gillar att låten har flera höjningar, det väcker liv i den och jag gillar verkligen refrängens ”jag ger mig jag ger mig jag ger mig till slut, jag är besegrad”.

Dotter blev verkligen snuvad på succé förra gången hon var med och tävlade med kritikerfavoriten Cry 2018. Men Bulletproof är betydligt mindre direkt, med en vers som inte tar tag i mig vid andra lyssningen heller. Men refrängen sjunger jag med i.

Mendez feat Alvaro Estrella gör en latinopartylåt som äntligen sparkar igång schlagerfesten på lördag. Trist att det ska dröja till låt fyra. Förvånad över att så mycket av versen är på spanska. Men Mendez vill väl säkra ännu en hit i Sydamerika i första hand.

Linda Bengtzing kan absolut ta sig vidare den här veckan. Hennes Alla mina sorger börjar vemodigt, men sparkar igång till refrängen. Jag saknar visserligen det där schlaget i magen, även vid andra lyssningen, men i andra refrängen är jag ändå lite med på tåget. För låten växer och blir svulstigare genom sina tre minuter.

Paul Reys lite deppiga Talking in my sleep är låten man vill lyssna på när man gråter ensam i sängen, men också när man åker bil i innerstan och vill sjunga med i en stark refräng. Det här kan absolut bli hans stora genombrott i Sverige.

Anna Bergendahl kommer perfekt efter Paul Rey med glädje och driv i sin Kingdom come. Ja, det här är den låten man kommer sitta och vänta på tills man får höra den. Och jag tror inte nån blir besviken. Abba-piano och country-gitarrer och Annas sköna röst är en perfekt trio. Och refrängens ”My kingdom come and on and on” är väldigt effektivt. Jag gillar’t.

Ja, där har vi lyssnat på alla låtarna två gånger. Nu ska jag och Markus spela in tv som kommer till er strax.

Anna Bergendahl avslutar lördagens startfält och hennes Kingdom come dundrar igång direkt och versen hetsar fram med samma driv som i Ashes to Ashes förra året.

Det här skulle jag säga är ännu mer omedelbart än förra årets låt. Det här är både country och Abba på samma gång, med en genomtydlig refräng, där Annas speciella ID i rösten verkligen kommer till sin rätt.

Vid en första genomlyssning är det här den mest omedelbara låten. Inte konstigt att Anna ville vara med igen.

Paul Rey börjar med pianokomp, i en suggestiv Ed Sheeran-poplåt.

Refrängen är tydlig och enkel. Det här är snyggt och kan leda till Paul Reys genombrott i Sverige om han lyckas framföra den på scenen. Det här gillar jag.

Lite så där smådeppig pojkpop som kommer funka hur bra som helst på radion. När han i sista refrängen får tryck bakom rösten av en maffig kör så blir det lite extra snyggt.

Linda Bengtzings Alla mina sorger börjar med en vemodig vers som sen drar igång refrängen. Men det är inte den schlagersmocka jag hade önskat mig vid en första lyssning. Det saknar liksom det där omedelbara wow:et.

Det är stabil schlagerpop och Linda kan nog dra igång det på scenen. Jag hoppas det för den lilla schlagernörden i mig vill älska det här.

Alltså, det är inte dåligt. Det är ganska kul och med kul referenser till hennes tidigare låtar i texten. Men jag saknar den där smockan.

Vänta nu, Alvaro Estrella öppnar sin och Mendez låt med textraden ”Don’t worry I got you”. Känns som en pik till Mendez som ju sjöng bort sin förra tävlingslåt.

Det här är lättviktslatinopop, inte riktigt lika omedelbar som förra gången när Mendez fick en jättehit. Men det känns ändå att det här kan bli party på scenen och den här gången har ju Mendez också trygga Alvaro som står för sången, medan Mendez får ägna sig mer åt rap-partier.

Funderar över hur det funkar med att låten till stora delar är på spanska. Kanske kan det försvåra för dem som vill sjunga med på en gång i texten.

Refrängen har en tydlig hook som alla kommer kunna sjunga med i direkt.

Dotters Bulletproof har en vers som bara pågår vid första lyssningen, men sen tycker jag att refrängen i den här funkar. Om Dotter lyckas kännas mindre anonym på scenen så är det inte omöjligt att det här kan funka på lördag.

Men vid en första lyssning känns det som lite för generisk pop med kvinnlig artist som funkar bra till gympassen.