Annika Wickihalder har på sig en tvådelad kreation. En offwhite-kjol med snörad slits i fram, och en grå och silverglittrande topp med långa vingar på ärmarna.

Hon börjar långt bak på scenen. Spegelpelarna har försetts med bakljus och scenen har fyllts med rök.

Annika går fram under första versen och sätter ifrån sig mikrofonen i ett stativ lagom till refrängen.

det är mycket kraftiga armrörelser i Annikas koreografi för att accentuera låten.

Men kanske borde de tonas ner lite i början för att bli kraftigare och kraftigare genom låten, för att inte ta ut allt redan i den första minuten.

Ibland blir det effektfullare om man inte tar ut alla känslor i första tonen, utan låter det bygga under de tre minuterna. Det skulle jag gärna se här.

Låten är ju den typ av gospel-soul-pop som har funkat bra i Mello de senaste åren, med John Lundvik, The Mamas, Nano, Tusse. Det skulle kunna funka även den här veckan.

Jobbigt med den här typen av speglar på scenen förresten. Det här putsandet kommer behöva pågå i evigheter för att få bort allt det här klägget.

Nu har det rullats in två pelare med brutna speglar på scenen till Annika Wickihalders repetiton. Cirka tre meter höga står det i Mellopedia, men i så fall skulle väl den här scenteknikern, som putsar åbäket, vara 2,50? Längst i Sverige? Det kanske är så. Vad vet jag.

Jay och bandet peppar igång varandra med lite ”wooah”-utrop på scenen och så får de en tredje genomsjungning.

Bandet och Jay Smith har fått lite justeringar i positioner, var de ska gå och hur de ska hålla koll på vissa kameravinklar och veta var de sätter fötterna vid förflyttningar, men i stort sett ser det här likadant ut i tre genomsjungningar.

Det här är amerikansk country så mycket det kan vara med en kille från Helsingborg. Det är lika amerikanskt som dansband är svenskt. Snyggt producerat.

Jay Smith kör en andra genomsjungning. Det här är ett enkelt nummer där Jay står tillsammans med bandet och gör det han kan allra bäst: Sjunger.

Och han gör det så pass bra att det här borde få igång tv-tittarna. Kanske inte de yngre på samma sätt, men när han redan på repet sjunger så här bra och levererar på scenen så skulle jag bli väldigt förvånad om den här inte är topp 3 på lördag.

Kan den ta sig direkt till final? Kanske, men det kan bli tufft att gå om Medina och Marcus & Martinus som på pappret känns bredare publikmässigt och åldersmässigt. Men omöjligt är det inte. Sverige älskar en stark sångleverans.

I väntan på att få köra en andar genomsjungning spelar Jay på gitarren. Även fast musiken inte kommer gå ut live i tv-sändningen så är han ju musiker och vill att det ska bli rätt. Så både han och bandet kör lite av låten.

Jay Smith får lite att dricka mellan genomsjungningarna och torkar sig om näsan medan han får instruktioner från SVT:s nummeransvarige Jennie Widegren.

Jay Smith sjunger otroligt tryggt och säkert. Han tar några steg fram i början av låten, till mickstativet i mitten av scenen. Har sin gitarr med sig och spelar medan han sjunger.

Det kommer ju inte höras i tv-sändningen eftersom all musik är förinspelad.

I handklapp-partiet kommer gitarristerna och basisten fram på scenen och hjälper Jay att klappa högt över huvudet.

Och på slutet tar Jay bort micken från stativet, går fram till ena scenkanten och sjunger ut mot publiken, för att gå tillbaka och avsluta i mitten av scenen. Mer avancerad än så är inte scenshowen.

Jay Smith kör bandsättning på scenen. Han har med sig Carl Jamesson Lundow och Marcus Östensson på gitarr, Daniel Elgaard på bas och Magnus Hoff på trummor.

Syrran, Maria Smith från Smith & Thell, körar, men har tydligen valt att göra det från kulissen. Lite märkligt när man ändå satt upp band på scenen. Hade kunnat funka snyggt med även kör på scenen då. Men Maria kanske inte vill skylta för mycket med det.

Det har rullats in en hel billboard på scenen, med texten Back to my roots, alltså Jay Smiths låttitel. Han sjunger upp och soundcheckar i kulissen.